Claes Nilholms blogg

Vissa ord är ”plus-ord” vilket betyder att de uppfattas som att de beskriver något positivt. Så har varit fallet med ordet inkludering. Ett annat exempel på plusord är ”gränsöverskridande”. Till exempel tror jag det är relativt okontroversiellt att konstatera att ordet ”gränsöverskridande” är ett plus-ord bland västerländska akademiker. Men är det så att orden är plus-ord i alla sammanhang? Språket får ju sin mening när det används i specifika kontexter och det är lätt att föreställa sig kontexter där till exempel ordet ”gränsöverskridande” inte alls sågs/ses som något positivt, till exempel i Polen 1939, bland människor som får sina gräns, sin integritet, kränkt eller i de länder som kolonialiserades av västvärlden.

Men hur är det då med ordet inkludering? Jag tänker mig att det går att tala om ords karriärer. De föds i specifika sammanhang, utvecklas och dör ibland eller förvandlas i vissa fall till vad som närmast kan beskrivas som oigenkännlighet. Jag vet inte exakt när ordet ”inclusion” föddes men det fick sitt genomslag internationellt i Salamanca-deklarationen vilket var en start på en internationell karriär som plus-ord.

Inkludering som signal för det nya

I Salamanca-deklarationen (se länk till tidigare blogg nedan) kom ordet inkludering att signalera ett nytt sätt att se på specialpedagogik. Elever med funktionsnedsättningar eller i andra typer av svårigheter skulle inte längre förvisas till olika särlösningar utanför den ordinarie verksamheten. I stället underströks dessa elevers rätt till delaktighet. Det fanns en air av nytänkande kring ordet och det hade en radikalitet i sig som tilltalade en stor mängd personer. Kravet på inkludering var förankrat i värderingar som omfattas av många, utöver rätten till delaktighet också rätten att slippa bli utpekad och särbehandlad.

Jag tror inte heller att betydelsen av den nya rörelsen för de specialpedagogiska professionerna ska underskattas. Från att ha marginaliserats trädde man ny fram på en större scen och krävde förändringar.

Ordet inkludering kom alltså av en rad olika skäl att bli ett plus-ord i detta sammanhang. Det betydde att det blev allt svårare att inom det specialpedagogiska professionsområdet vara emot inkludering. De som fortfarande förespråkade olika typer av särlösningar hamnade då i ett dilemma. Å ena sidan trodde man inte riktig på möjligheten att alla elever skulle kunna vara en del av den ordinarie verksamheten, å andra sidan ville man gärna använda det nya plus-ordet. Eller kanske undvika de ord, t.ex. specialundervisning, vilka fått en negativ laddning på grund av att inkludering blivit ett plus-ord.

Två strategier

I det här sammanhanget tror jag att det går att urskilja två olika strategier. Å ena sidan hävdades att särlösningar är inkluderande. Med det menades att särlösningarna var bra för eleverna och därför inkluderande. Detta är närmast en Orwellsk vändning. I sin roman 1984 berättar George Orwell om hur den totalitära staten omdefinierar språket så att motsatserna upphävs, en slogan som staten använder är ”krig är fred”. I Salamanca-deklarationen är det tydligt att särlösningar ska undvikas, nu blev de alltså plötsligt inkluderande.

En annan strategi går ut på att ifrågasätta det positiva med ordet. Inkludering är inte alls något bra, menar man, utan har negativa konsekvenser för de elever det handlar om. De kastas in i vanliga klasser där de helt enkelt får en dålig situation. En del lyfter också fram att vissa elever har sådana egenskaper att de omöjligt kan vara i ett vanligt klassrum. Det kan vara så att de inte klarar av ljud eller sociala krav eller till och med utgör en fara för sig själv och/eller de andra eleverna. En del menar också att vissa elever helt enkelt behöver en lugnare miljö med högre personaltäthet för att över huvud taget fungera i skolan. Inkludering, här förstått som platsen för utbildningen, blir något negativt.

Slutsatser

Det är viktigt att inse att ord har emotionella laddningar. Inkludering är just ett sådant ord som är starkt emotionellt laddat för många. Det innebär att det är viktigt att uppmärksamma hur det påverkar användningen av ordet. För mig personligen är inkludering per definition ett ord som är positivt laddat eftersom jag definierar inkludering inte endast i termer av var utbildningen äger rum utan också i termer av att den ska ha god kvalité. Däremot har inte placeringsdefinitionen av inkludering en självklart positiv laddning för mig. Det är givetvis ingenting som säger att bara för att vi placerar elever med funktionsnedsättningar/i behov av särskilt stöd i vanliga klasser så blir de delaktiga och får utvecklas utifrån sina förutsättningar. Tvärtom finns det ju ett otal exempel på motsatsen.

Jag tror att placeringsdefinitonen av inkludering har ställt till med en hel del problem. Den gör nämligen att vi riskerar att missa det som är helt avgörande för att det ska kunna bli någon inkludering över huvud taget, det vill säga en hel rad åtgärder på olika plan i skolsystemet, vilket beskrivs utförligt i till exempel Salamanca-deklarationen, genomförs. Till exempel behöver lärare utbildning och stöd för att det ska bli en inkluderande situation för elever med funktionsnedsättningar/i behov av särskilt stöd och inte bara en placering.

Länk till tidigare blogg:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-menas-med-inkludering-i-salamanca-deklarationen-