Vi kan inte inkludera någon om denne inte vill inkluderas. Å andra sidan kan vi inte heller inkludera de som inte omfattar de grundläggande normer som inkluderingen omfattar. Det finns en paradox i inkluderingstanken vilken innebär att inkluderingen alltid har sina gränser, eftersom vissa inte vill/kan inkluderas.
Om vi vänder på resonemanget blir det mer personligt och därmed tydligare. Ingen kan tvinga min in i en gemenskap jag inte vill tillhöra. Det finns vissa gemenskaper jag inte kan inkluderas i eftersom jag inte delar dessa gemenskapers normer och värden.
Ett exempel kan ytterligare tydliggöra vad jag menar med att det inte går att inkludera alla. Om vi menar att inkludering innebär ett bejakande av olikhet och en tro på människors lika värde kan inkluderingen närmast per definition inte innefatta personer som menar att människor som uttrycker en viss form av olikhet är mindre värda som människor.
På så sätt kan vi alltså inte förvänta oss att bygga gemenskaper som inkluderar alla. I den obligatoriska skolan förstärks denna grundläggande paradox eftersom eleven har närvaroplikt. Det betyder att skolan måste lägga ned ett stort arbete på att försöka inkludera alla elever i verksamheten. Vi kan ändå förvänta oss att det kommer att finnas elever som inte vill eller kan bli delaktiga i gemenskapen.
Paradox 1: Inkluderingen segregerar
Det är en den paradox som uttrycks i rubriken vi för närvarande ser tydligt på den globala arenan. När exempelvis EU strävar efter att bli inkluderande är det uppenbart att alla inte känner sig hemma i denna gemenskap. Länge har det sett ut som om ett demokratiskt, socialliberalt politiskt projekt gått segrande fram. Värden som varit centrala i detta projekt är individers lika värde, mänskliga rättigheter, globalism, demokrati och i bästa fall en idé om att alla ska känna sig delaktiga i samhället. Det förefaller numer som om det är ett obestridligt faktum att en relativt stor del av befolkningarna i många länder inte vill eller kan inkluderas i detta socialliberala projekt.
I stället förs andra världen fram som grund för en gemenskap såsom nationalism, etnocentricitet och traditionella värderingar vilket ofta inbegriper en önskan om att leva livet som det alltid levts. I det postindustriella samhället sker hela tiden strukturförändringar som slå sönder möjligheten för människor att leva det liv de vill leva. Framstegen marginaliserar grupper och individer. Vissa som säger nej till det socialliberala projektet är främlingsfientliga och andra är rena rasister men långtifrån alla. Många känner helt enkelt att framstegen och det goda livet inte handlar om dem.
Jag tror personligen att det är förödande om vi inte nogsamt bevakar de grundläggande värden som är en del av det socialliberala projektet. Samtidigt är det givetvis livsfarligt om det växer fram stora grupper av medborgare som inte kan identifiera sig med ett sådant projekt. Det kan vara alltifrån personer som på ett rimligt sätt för fram att familj och nation är värden som har, och ska ha, betydelse, och som samtidigt kan omfatta idén att nation inte nödvändigtvis står i motsättning till ett engagemang i det globala, över sådana som helt enkelt känner sig utanför och marginaliserade till ytterligheter såsom rasister.
Men om nu samhället som det ofta beskrivs dras itu, blir det inte då än viktigare att skapa en inkluderande skola där elever med olika bakgrunder och förutsättningsar lär sig arbeta och fungera tillsammans? Denna fråga för oss till paradox 2.
Paradox 2: Ett samhälle som säger sig sträva efter inkludering har skapat ett alltmer exkluderande skolsystem
Alla idéer om hur samhället ska gestaltas och organiseras bygger på att dessa idéer förs vidare till nya generationer. Annorlunda uttryckt, om vi vill ha ett samhälle som är inkluderande måste vi också ha en skola som är inkluderande och som förespråkar inkludering. Det finns också en läpparnas bekännelse till denna princip bland många och den är också relativt tydligt framskriven i de styrdokument som har störst tyngd såsom Skollagen. Där framgår det bland annat att eleverna ska förberedas för att delta i samhället vilket torde förutsätta att de är och känner sig inkluderade i skolan.
Skolan idag börjar dock alltmer likna det gamla parallellskolesystemet och lika söker lika (se länk till blogg nedan). Det vill säga över- och medelklassens högpresterande elever tenderar att samlas i samma skolor medan elever från hem där föräldrar har mindre resurser i form av pengar och kulturellt kapital hamnar i andra. Elever med funktionsnedsättningar, även sådana från priviligierade grupper, tenderar att bli något av utbildningssystemets ”Svarta Pettrar”.
Den andra paradoxen består således i att medan samhället dras itu mellan de som känner sig inkluderade och de som inte gör det ÖKAR segregationen i skolan. När vi mer än någonsin skulle behöva skapa gemenskaper i skolan för elever med olika bakgrund kreeras alltmer reservat för olika grupper. Lika mycket som valfrihet har det kommit att handla om FRIHETEN ATT VÄJA BORT.
I en tid där skolor ska visa upp resultat ses elever som inte är högpresterande och som är resurskrävande som en belastning av många skolor. I den specialpedagogiska litteraturen berättas någonstans om hur elever i svårigheter vid 1900-talets början beskrevs som ”en ballast” som bromsade de andra elevernas framfart. Som föreläsare kunde man använda detta citat för att lite ironisera över den tidens intolerans och inskränkthet och föga kunde man ana att liknande tankar skulle komma tillbaka med förnyad kraft.
När det inte finns en naturlig plats för elever med funktionsnedsättningar i de vanliga skolorna och klassrumment är det naturligt att föräldragrupper ropar på särlösningar. Om det sedan krävs diagnoser för att få tillgång till stöd och resurser kommer efterfrågan på dessa att också öka.
Avslutning
Det är två olika sorters paradoxer jag diskuterat. Den första är så att säga ofrånkomlig, vi kan helt enkelt inte upprätta inkludering utan att samtidigt utesluta några. Däremot kan gemenskaper göras mer eller mindre inkluderande. Den andra paradoxen jag diskuterat är inte ofrånkomlig. Här handlar det inte om en paradox i en logisk mening utan snarare om något paradoxalt: Politiker och andra som förespråkar ett inkluderande samhälle har möjliggjort utvecklingen av en alltmer segregerande skola.
Länk till blogg om vad som till delar kan ses som parallellskolesystemets återkomst:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel
