Tillbaka

Hur beskriver "besvärliga" elever sin skolgång?

Hur beskriver "besvärliga" elever sin skolgång?

Inget är förmodligen mer provocerande för lärare än elever som bryter mot skolans och klassrummets normer. I alla fall om det är återkommande och grova bott mot normerna. Det är dessa elever, jämte elever med större intellektuella funktionsnedsättningar, som lärare tycker att det är svårast att undervisa i det vanliga klassrummet.

Jag fick fundera en hel del över rubriken eftersom det inte går att benämna den elevgrupp jag skriver om på något neutralt sätt. Olika beteckningar har använts genom åren: vanartiga elever, beteendestörda elever, busiga elever, elever i/med socioemotionella svårigheter och elever med trotssyndrom för att nämna några. Beteckningar ringar inte heller in exakt samma elevgrupp. Jag har valt ”besvärliga” utifrån att det är så elevgruppen uppfattas av många lärare och även av andra elever.

En del har varit mer sympatiskt inställda till att elever gjort motstånd mot skolans ordning och sett det som uttryck för en maktkritik, speciellt när det handlat om elever från arbetarklassen. Dock förefaller det mig som om vi ser allt mindre av sådana tolkningar idag vilket förmodligen speglar tidsandan.

Medan det finns mycket forskning om elevgruppen är det dock mer sällsynt att elevernas eget perspektiv på sin situation undersöks. I ett demokratiskt samhälle är det givetvis rimligt att lägga vikt vid hur elever som känner sig marginaliserade i skolan och som inte sällan också har växt upp under svåra förhållanden ser på sin egen situation.

En forskningsöversikt

I den forskningsöversikt av Cefai och Cooper (se referens nedan) som den här bloggen bygger på används uttrycket ”students with social, emotional and behavioral difficulties” (SEBD) och för enkelhetens skulle kommer jag att använda förkortningen SEBD när jag skriver om deras studie. Artikeln är en forskningsöversikt över studier genomförda på Malta där elever med SEBD i gymnasieålder intervjuats om sin situation och sin skolgång. Studiens resultat överensstämmer enligt artikelförfattarna med vad som framkommit i internationell forskning och enligt min bedömning har den stor relevans också för den svenska skolan.

Det är 123 elever i åldern 11-19 år som sammanlagt ingår i de åtta studier som översikten bygger på. De flesta av dem går i vad som beskrivs som en mindre krävande skolform som ändå är en del av det reguljära skolsystemet men några av eleverna går i specialskolor/klasser och andra är skolvägrare. Eleverna förklarar sina svårigheter med en rad faktorer. Till exempel nämner de samma orsaker till sina problem som lärare brukar ange, dvs. individuella egenskaper och hemförhållanden. Men författarna av forskningsöversikten har valt att fokusera på vad eleverna pekar ut som problematiskt i sin skolgång. De menar att sådan kunskap är viktig och användbar för att kunna hantera de problem som är förknippade med elever med SEBD.

Fem teman

Genom att analysera de åtta studierna hittar Cefai och Cooper fem återkommande teman. Som ofta i kvalitativ forskning är det svårt att se mer exakt hur de gått tillväga och till delar får man lita på deras omdöme och ärliga uppsåt. Det är till exempel närmast omöjligt att veta hur många elever som uttryckt sig i enlighet med de olika temana.

De fem temana som identifieras, illustreras och diskuteras i artikeln är: 1) kontaktlöshet: dålig relationer till lärarna, 2) offer: en känsla av orättvisa 3) förtryck: ingen röst, inget val 4) uttråkad och frustrerad: osammanhängande erfarenheter av lärandet och 5) exkluderad: når inte läroplanens mål (inaccessible curriculum).

Eleverna med SEB beskriver genomgående oförstående lärare som inte ger stöd och rätt form av uppmärksamhet. Vissa elever ger dock uttryck för mer positiva erfarenheter när de mött lärare som byggt upp en relation till dem och som visat omsorg om dem, vilket förefaller ha varit vanligare i specialskolan. Ofta har eleverna upplevt att de blivit offer för negativa handlingar och även mobbning från omgivningen, något de känt att de stått försvarslösa inför. Undantag här är vissa elever som haft flera vänner och som beundrats för att de gjort motstånd mot ”systemet”. De flesta upplever dock att de inte blivit lyssnade till och inte har haft några valmöjligheter i skolsituationen.

Många pekar också på hur skolans innehåll inte svarat mot deras förväntningar och de har haft svårt att se vikten av det de förväntas lära sig. Flera har också haft svårt att hänga med i undervisningen. Det handlar således om meningsfullheten i undervisningens innehåll likväl som möjligheterna att tillgodogöra sig detta innehåll.

Eleverna berättar alltså genomgående om en tuff skolgång med få ljuspunkter, där de inte tycker att deras behov tillgodosetts. Så här sammanfattar Cefai och Cooper de behov eleverna uttrycker:

”The Maltese students underlined the common universal needs felt by children and young persons, namely the need to be respected, listened to and treated with dignity and understanding, the need to be feel competent and successful, and the need to have a sense of responsibility and autonomy.”

Slutsatser

Ibland kan en stor del av forskningens budskap ligga i själva tillvägagångssättet. I det här fallet handlar det alltså om att lyssna till eleverna själva. Sedan är det givetvis en annan sak vilka slutsatser elevernas beskrivningar leder till. En viktig slutsats är förstås betydelsen av goda relationer till läraren, något som betonats mycket av många i svensk pedagogik, till exempel av Sven Persson och Jonas Aspelin. Det blir än viktigare när elever såsom många elever i dessa studier kommer från svåra uppväxtförhållanden.

Jag tycker Cefai och Cooper själva gör en rimlig tolkning av utfallet när de lyfter fram betydelsen av att lyssna på eleverna. Det betyder inte att alltid ge dem rätt, tvärtom, det vore att inte ta dem på allvar.

Jag tycker vidare att artikelförfattarnas resonemang implicerar en försiktighet med förutbestämda metoder som stipulerar hur eleverna ska bemötas och det av två närbesläktade skäl. För det första finns det en motsättning att lyssna på någon respektive att på förhand bestämma hur denne ska bemötas. Det finns en risk i att interaktionen låses och att eleven i en egentlig mening inte kan påverka det som sker. Ett annat skäl, som inte lyfts fram i artikeln, är att dessa elever givetvis är inbördes olika och behöver bemötas på olika sätt. Det finns förstås också elever som är mycket svåra att nå. Det är också viktigt att vara medveten om att många lärare känner sig rådlösa hur de ska agera och då efterfrågar metoder.

Flera forskare med ett mer maktkritiskt perspektiv skulle förmodligen mena att flera av dessa elevers situation är uttryck för en strukturell underordning och det är också så att flera av eleverna i undersökningarna kommer från så kallade utsatta områden. Det ligger förmodligen en hel del i denna synpunkt men frågan kvarstår vad gäller vad skolan kan göra åt detta.

Avslutningsvis är det också intressant att konstatera att en artikel som bygger på kvalitativ metod inte ägnar något utrymme till att diskutera valet av teman och relationerna mellan temana. Flera av temana ligger ju nära varandra. En del saker som diskuteras under ett visst tema i artikeln kunde lika väl placeras under något av de andra. Dessa anmärkningar tar inte bort intrycket att det är en intressant och läsvärd artikel om ett mycket viktigt ämne.

 

Carmel Cefai & Paul Cooper (2010) Students Without Voices: The Unheard Accounts of Secondary School Students with Social, Emotional and Behaviour Difficulties. European Journal of Special Needs Education, 25:2, 183-198.

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar