Claes Nilholms blogg

En hel del utbildningsvetenskaplig forskning ägnas den relation som formuleras i rubriken ovan, alltså den mellan utbildningspolitiken och det som sker i skolor och klassrum. En stor del av denna forskning är policy-kritisk, i annan forskning är man mer bekymrad över att de som arbetar i utbildningen inte tar till sig det som formulerats i policyn.

Frågan om hur styrningen av utbildningen relaterar till det som händer i utbildningen/praktiken är givetvis mycket viktig att förstå. I den här bloggen kommer jag att beskriva tre helt olika synsätt bland forskare på denna relation.

I det här sammanhanget avser jag i huvudsak sådan styrning som tar sig uttryck i lagar, förordningar och andra policydokument såsom till exempel regeringsförklaringar. Relationen mellan denna styrning och aktörer i praktiken kan alltså förstås på olika sätt.

Policy implementeras i praktiken

Det första synsättet tror jag ligger närmast hur politiker och även många lekmän ser på relationen mellan policy och praktik. Policyn formuleras av politiker och sedan ska den implementeras i verksamheten. Tänkandet kan sägas bygga på en teknisk rationalitet och en överföringsmetafor.

Rationaliteten är teknisk eftersom det endast gäller att hitta rätt medel för att implementeringen ska lyckas. Det handlar således om att överföra information i systemet. Det är fullt möjligt att implementeringen inte lyckas, men det beror då på att medlen varit fel/att överföringen inte lyckats.

Utifrån denna förståelse blir det lite problematiskt att tala om motstånd mot policy. Visst kan den som ser policy i termer av implementering identifiera motstånd mot implementeringen men detta motstånd ses till stora delar som illegitimt. Genom implementeringsmetaforen ses exempelvis skolan till största delen som en plats där policy-avsändarens intentioner ska materialiseras.

Den forskare som ser policy som implementering ligger alltså nära de synsätt på policy som policy-makarna själva omfattar.

Policy re-kontextualiseras i praktiken

Att se relationen policy-praktik som re-kontextualisering innebär ett större erkännande av det sammanhang där ”implementeringen” ska genomföras. Just genom att praktiken benämns som en kontext, ett sammanhang, ges den större vikt. Hur mycket mer vikt är lite beroende på vad vi lägger i kontext-begreppet.

De flesta som anser att policy re-kontextualiseras lyfter fram betydelsen av traditioner och aktörer i kontexten. En avgörande skillnad mellan synen på policy som re-kontextualisering respektive implementering är då att större vikt i det senare synsättet läggs vid hur aktörerna tolkar policyn. Det som utifrån ett implementeringsperspektiv snarast handlar om överföring av information blir i ett re-kontextualiseringsperspektiv en förhandling om mening. Policy har en betydelse(potential) vilken tolkas av aktörerna i kontexten.

I ett rekontextualiseringsperspektiv kan vi tänka oss att praktikens aktörer gör olika grader av motstånd mot policyn. Det är möjligt att urskilja två olika re-kontextualiseringsperspektiv, ett där aktörer tillskrivs en liten möjlighet att göra motstånd och ett där de tillskrivs ett större. För enkelhetens skull behandlas de här som två aspekter av samma synsätt, även om det är avgörande skillnader mellan dem.

Den forskare som ser policy som re-kontextualisering förefaller alltså i högre grad ta hänsyn till perspektiven och även makten hos de som förväntas genomföra policyn. En del skulle till och med mena att policy faktiskt till delar har sitt ursprung i praktiken och då blir relationen mellan policy och praktik dubbelriktad.

Policy är en manipulation av praktiken

I vissa perspektiv ses utvecklandet av policy som en manipulation av de som arbetar i skolorna. Det finns en gömd agenda som dessa och inte heller policymakarna förstår, utan det är endast forskaren som med ”rätt” teoretiska redskap kan se vad som pågår. Ofta är det den franske socialfilosofen Michel Foucault som brukar åberopas i sådana sammanhang. Den moderna makten skapar så att säga de subjekt den behöver. Till skillnad från tidigare former av maktutövning verkar denna nya maktutövning genom att reglera kunskapen, självet och viljan. Makten är inte lokaliserbar utan maktutövningen är relationell och går inte att knyta till specifika subjekt.

Det bör poängteras i detta sammanhang att Foucault är en mångsidig teoretiker som öppnar sig för olika tolkningar. Jag har ändå tagit honom som exempel eftersom hans idéer ofta getts den uttolkning jag återger här. Det finns förstås också andra samhällsforskare vilka varit inne på liknande tankegångar.

Här är jag dock framförallt intresserad av att karakterisera en teoretisk position. I denna tredje position, policy som manipulation, får samhällsforskaren en upphöjd position eftersom det endast är denne som ser vad som faktiskt pågår. Det är en återklang från Platons filosofi, där skillnaden mellan hur saker förefaller vara och vad de egentligen är stod i fokus, vilket illustrerades med hans berömda grott-liknelse.

Platon menade att vi kan förstå människornas situation genom att föreställa oss att de sitter fastkedjade i en grotta vända mot grottans inre vägg. Längst ut i grottan brinner en eld. Mellan elden och människorna går människor vilka håller upp föremål som kastar skuggor på den inre väggen. Det människorna i grottan ser är således bara skuggor av de verkliga föremålen. Den människa som kunde frigöra sig från sina bojor skulle kunna se världen som den verkligen är men skulle då förstås ha svårt att övertyga de andra i grottan om vad hen sett.

Vi kan känna igen denna tankefigur från så skilda företeelser som kristendom och marxism. I båda fallen förstår inte människorna tillvarons verkliga beskaffenhet utan behöver upplysas om denna av de med större vishet (profeterna/avantgardet). Dessa synsätt har kritiserats av framstående pragmatiker som Dewey och Rorty men är fortfarande livaktiga.

Jag är förvisso inte idé-historiker men tror att dessa resonemang till stora delar håller. Poängen här är i alla fall att lyfta fram det tredje synsättet på policy, det vill säga policy som manipulation. Den forskare som omfattar detta synsätt ger på ett ganska uppenbart sätt sig själv tolkningsföreträde när det gäller att förstå relationen policy-praktik. Det är på så sätt en elitistisk position. I detta tredje synsätt är det ofta också lite oklart vad som utgör motstånd mot makten (se Nancy Frasers bok ”Den radikala fantasin” för en mycket intressant diskussion om detta).

Avslutning

Vilket synsätt är då att föredra? I de policy-analyser jag läst är det synsätt som utgör utgångspunkten i bästa fall explicit eller framgår av den teoretiska tradition som åberopas. Det är således inte så svårt att identifiera vilket synsätt som valts. Mer sällsynt verkar reflektioner över frågan om varför ett visst synsätt valts vara. Inte heller frågan om vad som ger legitimitet åt det valda synsättet diskuteras. Det är ur min synvinkel ett tillkortakommande då det synsätt som används kommer att få långgående konsekvenser för analysens process och utfall. Annorlunda uttryckt innebär forskarens val av synsätt olika syn på makten, aktörerna och möjligheten till/önskvärdheten av att göra motstånd.

Ett viktigt problem kring policy-analys som jag inte har möjlighet att diskutera här gäller frågan om hur policy kan avgränsas. Den svenska skolan regleras till exempel av en rad olika och ibland motsägelsefulla dokument vilka också uttrycker en annan policy än den som dominerar den politiska debatten (se länk till tidigare blogg). I de policy-analyser jag kommit i kontakt med förefaller det inte som hela denna problematik beaktats i all sin komplexitet.

Länk till tidigare blogg:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sju-uppdrag-for-skolan