Länge har jag tänkt skriva en blogg om matematikämnet. Påfallande många elever lyckas inte nå målen i ämnet. Vidare tappar många elever gradvis intresset för matematikämnet och i nionde klass har uppemot hälften av eleverna en negativ uppfattning om matematik.
Det är mitt intryck att det satsas stora resurser på ämnet utan att tillräckligt mycket förändras. Samtidigt finns det forskning som visar hur strukturerade interventioner ibland på ett ganska remarkabelt sätt kan förbättra kunskapsprestationerna även hos lågpresterande elever (se länk nedan).
Det fanns således en hel del att skriva om. Men så läste jag ett inlägg på DN-debatt från ordföranden i fackförbundet Sveriges ingenjörer, Ulrika Lindstrand, som byggde på en egen undersökning av fackförbundet. Nu hör det till saken att jag sällan blir entusiasmerad när olika partsintressen genomför undersökningar, eftersom de närmast undantagslöst förefaller att bekräfta något som partsintresset har nytta av.
Steget är långt till vad som åtminstone i teorin är forskningens mål; en så allsidig analys av ett fenomen som möjligt. Men inga regler utan undantag och det var verkligen otroligt intressanta och viktiga utfall i undersökningen som presenterades i debattartikeln. Några relativt enkla analyser satte ljuset på oerhört betydelsefulla frågor.
I artikeln argumenteras inte oväntat för ingenjörens betydelse för samhället. Dels handlar det om att lösa enorma samtida utmaningar, inte minst på miljöområdet, dels handlar det om den svenska industrins konkurrenskraft på en stenhård, globaliserad marknad.
Jag tror det är viktigt att lyfta fram detta, ibland möter man även inom akademin en häpnadsväckande okunnighet om näringslivets betydelse för samhället.
I artikeln beskrivs den nuvarande negativa utvecklingen vad gäller matematikämnet som ett hot mot samhället. Men också elevers rättigheter lyfts fram. Den elev som misslyckas i matematikämnet missar inte bara möjligheten att bli ingenjör, också en rad andra attraktiva utbildningsvägar stängs och i värsta fall uppnås inte ens gymnasiebehörighet.
Det som inte diskuteras i artikeln är att den som misslyckas i matematikämnet fråntas möjligheten att få ta del av en fascinerande kunskap som utvecklats under årtusenden av mänsklig civilisationen. Annorlunda uttryckt diskuteras inte lusten att lära i debattartikeln, en fråga jag återkommer till senare.
Ett exkluderande matematikämne
Inkludering handlar bland annat om få lära sig utifrån sina förutsättningar. Elever som har mindre stöd hemifrån ska kompenseras av skolan. I teorin är det alltså tänkt att så gott som alla ska kunna lyckas i ett ämne som matematik.
Dock visar det sig i undersökningen från Sveriges ingenjörer att inom ramen för matematikämnet reproduceras sociala skillnader i hög grad. Elever med högskoleutbildade föräldrar har väsentligt högre betyg i matematik än elever vars föräldrar inte har högskoleutbildning.
Detta kanske inte är ägnat att förvåna eftersom inget utbildningssystem fullt ut kan kompensera för skillnader i förutsättningar. Det som däremot är närmast skrämmande är hur starkt sådana skillnader slår igenom.
De 40 procent av eleverna som inte har åtminstone en förälder med högskoleutbildning hamnar med några få undanta på de lägre betygsstegen eller på icke-godkänt betyg. Drygt hälften av barnen till föräldrar utan högskoleutbildning har högst E (var femte är underkänd)
Om vi intresserar oss för hur skolan reproducerar sociala skillnader i samhället förefaller alltså matematikämnet vara ett självklart fokus för analys. Inte minst om vi också intresserar oss för att bidra till utvecklingen av ett mer inkluderande skolsystem.
Åtgärder
De åtgärder som Sveriges ingenjörer genom Ulrika Lindström föreslår är att a) satsningar måste göras tidigt eftersom senare satsningar inte gett förväntad effekt, b) mål ska uppställas för att fler elever från hem utan högskolutbildningstradition ska lyckas i matematik c) matematiklärare ska få bättre villkor och d) ingenjörer ska lättare kunna bli matematiklärare.
Det är befriande att Sveriges ingenjörer, till skillnad från den lärarutbildningsutredning (En hållbar lärarutbildning, 2008) som i skrivande stund ligger bakom den nuvarande lärarutbildningen, ser skolans möjligheter att utvecklas och föreslår åtgärder på systemnivå för att förbättra matematikundervisningen.
I den nämnda lärarutbildningsutredningen pekades skolans trögrörlighet ut som en orsak till att problem i skolan måste identifieras och åtgärdas på individnivå. Följande skrivs om det systemperspektivet som förespråkar att lärmiljöer måste utvecklas för att komma tillrätta med elevers svårigheter:
”En sådan förskjutning av uppmärksamheten från individen mot skolan som system och pedagogisk miljö har på många sätt varit tankeväckande. Ett stort problem har emellertid varit att systemperspektivet gett så få praktiska resultat. Skolan är ett starkt institutionaliserat system, där snabba och radikala förändringar är mycket svåra att genomföra. Elever med svårigheter måste få kvalificerad hjälp här och nu och kan inte vänta på reformer som kan ta decennier att genomföra.” (En hållbar lärarutbildning, 2008/109, s 102)
Idag har förmodligen cirka en femtedel av eleverna rätt till särskilt stöd i matematik eftersom de inte når eller riskerar att inte nå målen (och då talar vi om de lägsta betygsstegen). Jag tror inte det finns någon statistik över hur många elever som de facto får särskilt stöd i matematik men det är betydligt färre.
Om vi följer logiken i lärarutbildningsutredningen ska vi alltså utbilda fler speciallärare med inriktning mot matematik eftersom skolan är trögrörlig och inte låter sig förändras. Undervisningsproblem blir individproblem och så måste det vara, en ganska cynisk slutsats vilken också riskerar att permanenta de problem som identifieras i debatt-artikeln. Tvärtom verkar det ju som om det till delar är det trögrörliga systemet som till stora delar förefaller generera matematiksvårigheter för en stor del av eleverna.
Det finns också mycket forskning som stöder tanken på att skolsvårigheter måste åtgärdas på flera nivåer; organisations- undervisnings- och individnivå. Genom rätt insatser i själva organiserandet av matematikundervisningen kan förmodligen en hel del problem inom ämnet förebyggas innan de uppstår, till exempel genom en satsning på det tidiga matematiklärandet, bättre villkor för matematiklärare och en rekrytering av ingenjörer som matematiklärare (även om detta förstås minskar andelen ingenjörer) vilket föreslås av Sveriges ingenjörer.
Dock löser inte tidiga insatser, bättre villkor för matematiklärare eller att fler ingenjörer omskolas till matematiklärare automatiskt några problem. Det är väl känt att duktiga lärare är otroligt viktiga för att fler elever ska lyckas i matematikämnet. Det behövs lärare som a) behärskar kunskapsområdet och b) är intresserade av matematik men som också c) har förmågan att lära ut ämnet, det vill säga är goda didaktiker.
Inom matematikämnet möter läraren flera större didaktiska utmaningar utöver att kunna förklara ämnesinnehållet för eleverna. Det finns elever som a) inte har förväntningar hemifrån på att lyckas i matematik b) som frågar sig vad nyttan med ämnet är eller c) som genom misslyckanden utvecklat en negativ identitet vad gäller matematikämnet.
Ibland sammanfaller två eller alla tre av dessa faktorer. Det innebär att den som undervisar i matematik alltså möter många svåra utmaningar, något som talar för att matematikdidaktiken måste utvecklas.
Matematik i ett didaktiskt perspektiv
I matematikämnet handlar det för läraren alltså om att möta och övervinna stora didaktiska utmaningar. Jag har i en tidigare blogg argumenterat för att de fallande resultaten i svensk skola till stora delar bör ses som en undervisningsproblematik (se länk nedan). Det betyder givetvis inte att inte ämneskunskaper är av största vikt för undervisningen men det räcker inte med det.
För att återknyta till det jag skrev tidigare om lusten till kunskap förefaller det till stor del vara så att även de elever som lyckas i skolmatematiken har en ljum inställning till ämnet. Detta har förmodligen till delar att göra med den långtgående instrumentaliseringen av svensk skola, där lärandet hela tiden motiveras av något annat än att kunskapsinnehållet är intressant (se länkar till tidigare blogg nedan).
En stor del av den didaktiska utmaningen förefaller således bestå i att göra ämnesinnehållet intressant. Vi behöver också bygga upp en fastare organisation kring kunskapande om hur undervisningen i matematik kan utvecklas. Mer permanenta forskningsresurser bör knytas till lärosätena vilka också behöver skapa fler bryggor till det omgivande samhället. Sådan forskning bör förstås intressera sig för hur alla elever ska kunna utvecklas i matematiken.
Det finns en mängd typer av studier som skulle generera viktig kunskap för att utveckla undervisningen i matematik i de svenska skolorna: a) kartläggningsstudier av hur undervisningen gestaltas ute på skolorna, b) systematiskt utprövande av nya didaktiska angreppssätt och c) studier av goda exempel. Det finns också stora möjligheter att låta studenters examensarbeten bli en del av en sådan kunskapsuppbyggnad.
Att dela upp lärarkåren i bra och dåliga matematiklärare riskerar att mystifiera matematikundervisningen ungefär på samma sätt som om vi delar upp eleverna i bra och dåliga elever.
Även om det givetvis finns en kompetensskillnad mellan olika lärare är det än viktigare att fokusera på vad de lärare som är framgångsrika i sin undervisning gör (som i c ovan). Då ökar förmodligen också möjligheterna att sprida den framgångsrika undervisningen.
Begåvningsreservens återkomst?
Ska jag vara kritiskt mot något i debattartikeln från ingenjörsförbundet så är det mot frånvaron av samhällsanalys. Ungefär som inom företagsvärlden verkar man mena att man ska ställa upp mål för förbättrad resultatutveckling för elever som misslyckas i matematik.
Men hur förklarar man de ökade skillnaderna mellan elever och mellan skolor i det svenska skolsystemet? Hur förklarar man att vi har gått från att vara det skolsystem i världen där elevers hemförhållanden spelat minst roll för skolframgång till den nuvarande situationen?
Det kan givetvis inte förklaras av att mål inte ställts upp för att alla elever ska lyckas utan har att göra med mer djupliggande, strukturella faktorer. Det för alltför långt att gå in i på den diskussionen här men i anslutning till ingenjörsförbundets debattartikel kan man ställa två frågor.
Kommer de välutbildade matematiklärare som efterfrågas välja att arbeta där de bäst behövs? Kommer de inte istället att välja att arbeta med mer motiverade elever i de skolor som alltmer befolkas av en medelklass medan övriga får, som idag, i högre grad nöja sig med obehöriga lärare?
Blir det inte så att när vi de facto i allt högre grad fördelar individer utifrån klass, etnicitet och funktionalitet till olika undervisningsmiljöer, så kommer vi få skolor med välmotiverade elever och skolor med elever som inte är lika motiverade?
Ju mer som den svenska skolan återtar drag av det gamla parallellskolesystemet (se länk till tidigare blogg nedan), desto sannolikare är det förmodligen att de problem som ett enhetligt skolsystem vara avsett att lösa återkommer.
Ett av dessa problem handlade om att parallellskolesystemet inte lyckades ta vara på begåvningar eftersom systemet gynnade elever med priviligierad bakgrund. Är vi kanske på väg att skapa en ny begåvningsreserv och har det svenska samhället råd med det?
I skrivandets stund läser jag två tidningsartiklar vilka belyser resonemanget. I den ena artikeln, en ledare, efterfrågas en skola som tidigare delar upp eleverna på praktiska och teoretiska linjer.
Den andra artikeln handlar om en av de forskare som spelat en huvudroll i framtagandet av Pfizers coronavaccin. Forskaren Ugur Sahin, son till en turkisk invandrare i Tyskland, var mycket nära att sorteras bort när de tyska eleverna efter fjärde klass delades upp i ett teoretisk respektive ett praktiskt spår.
Läraren menade att eleverna med invandrarbakgrund vilka inte riktigt behärskade det tyska språket skulle ledas in på det praktiska spåret. Personer i Sahlins omgivning lyckades påverka detta beslut, men vi vet givetvis inte vilka möjligheter för mänskligheten som genom historien sorterats bort med liknande logiker som den Sahlins lärare uttryckte.
Avslutningsvis bör det också poängteras att ett aktivt medborgarskap närmast kräver goda matematikkunskaper, vilket inte berörs i debattartikeln..
Länk till rapporten:
https://www.sverigesingenjorer.se/contentassets/d8b5c7d6ecf247e59759cb838ca5c39f/om-matematik-och-behorighet.pdf
Länk till beskrivning av interventionsstudie där lågpresterande elever i hög grad förbättrade sina matematikkunskaper:
https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/artiklar-om-forskning/het-matematik-gav-battre-resultat-for-alla-elever
Länk till tidigare blogg om instrumentaliseringen av kunskap:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/garanterar-maluppfyllelse-ku
Länk till tidigare blogg om hur didaktiken i svensk skola kan utvecklas:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-kan-didaktiken-i-svensk-skola-utvecklas-ett-forslag
Länk till blogg om en eventuell återgång till ett skolsystem med tydliga drag av ett parallellskolesystem:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel
