Tillbaka

Exkluderingen har gått för långt

Exkluderingen har gått för långt

Det finns givetvis stora brister på flera nivåer i argumentationen för att ”inkluderingen” har gått för långt: 1) i förståelsen av vad inkludering innebär 2) i det vetenskapliga underlaget 3) i bortseendet från betydelsen av internationella konventioner och 4) i tolkningen av statistisk inom området, för att nämna något av det viktigaste. (se länkar till bloggar nedan för en utförligare diskussion)

Det är mer korrekt att uttrycka det som att man inte har lyckats inkludera elever i svårigheter/med funktionsnedsättningar i klassrummet, det vill säga de har exkluderats. Någon gång kan det ha handlat om att skolor faktiskt gjort ett bra arbete men att det ändå inte varit möjligt att inkludera en elev, men detta torde vara mer sällsynt.

Genom att endast fokusera på elever med funktionsnedsättningar slipper de som påstår att ”inkluderingen har gått för långt” vidare se andra former av exkludering i det svenska skolsystemet.

I det följande kommer jag peka på hela vidden av exkludering i den svenska skolan för att visa hur det närmast blir befängt att tala om att ”inkluderingen har gått för långt”.

Innan vi går över till denna redogörelse för exkludering i det svenska skolsystemet kan det dock vara på sin plats att något reflektera över vad uttryck som ”inkluderingen har gått för långt” gör med diskussionen. Uttrycket har nämligen som premiss att skolsystemet varit inkluderande.

Det är ungefär som med uttrycket ”slår du fortfarande dina barn”, vilket har som premiss att personen som tillfrågas tidigare slagit sina barn. På så sätt kan jag lite ångra att jag deltar i en diskussion där påståendet ”inkluderingen gått för långt” blivit utgångspunkten. Jag föreslår därför att vi framledes diskuterar hur exkluderingen, och inte ”inkluderingen”, ska minska.

Exkluderingens omfattning

Inkludering betyder i sin enklaste form att alla elever får goda möjligheter att utvecklas mot skolans mål och att särlösningar undviks i så stor utsträckning som möjligt. Uttryckt på det sättet är inkludering för de flesta ett ganska okontroversiellt mål.

De elever som då inte får goda möjligheter att utvecklas mot skolans mål eller som placeras i olika former av särlösningar i onödan, det vill säga utan att relevant åtgärder prövats för att de ska kunna vara en del av den vanliga undervisningen, kan karakteriseras som exkluderade.

I svensk skola är det en stor del av eleverna som inte når kunskapsmålen och en hel del elever deltar inte i den vanliga undervisningen utan är hänvisade till särlösningar (se länk till tidigare blogg nedan).

Om vi ser utöver kunskapsmålen är också exkluderingen tydlig. Till exempel är det en mycket stor del av eleverna som inte hur lust att lära och väldigt många upplever psykisk ohälsa.

Om vi vidare med inkludering menar att olikhet är något positivt och att elevsammansättningen i klassrummet ska spegla den olikhet vi möter i samhället framstår den bristande inkluderingen ännu tydligare.

Under de senaste decennierna har elever alltmer sorterats i skolsystemet utifrån klass och etnicitet och nu förefaller också sorteringen utifrån funktionalitet öka (se länk till tidigare blogg nedan). Skillnader mellan skolor i betyg ökar och skillnader mellan elever med högskoleutbildade föräldrar och de utan ökar också.

Kan då ett skolsystem vara inkluderande för alla elever? Det är ett faktum att i alla skolsystem exkluderas elever på olika sätt, däremot kan vi tala om mer eller mindre inkluderande skolsystem.

Vi kan också analysera skolsystem utifrån huruvida de rör sig i en inkluderande eller exkluderande riktning. Det kan också vara så att olika aspekter av utbildningssystemet rör sig i olika riktningar, till exempel kan kunskapsprestationer förbättras samtidigt som den psykiska ohälsan ökar.

I en relativt nyutkommen bok (se referens nedan) analyserar jag graden och arten av inkludering i det svenska skolsystemet. Den svenska skolan har givetvis både starka och svaga sidor, men det är ganska uppenbart att en alltför stor del av eleverna inte är inkluderande i olika avseenden.

Det bör också noteras att det saknas tillräckliga data när det gäller att avgöra hur inkluderande den svenska skolan är och att det således är svårt att avgöra graden av inkludering vad gäller vissa av skolans mål och därmed också att mer exakt avgöra hur graden av inkludering förändrats över tid. Dock förefaller den svenska skolan alltså ha blivit mer exkluderande vad gäller flera aspekter (se ovan).

 

Utvecklingen av det svenska skolsystemet

Mycket av förändringen av det svenska skolsystemet de senaste trettio åren låter sig sammanfattas i det Tomas Englund beskrivit som en rörelse från att se skolan som ”public good” till att se den som ”private good”.

I det förra fallet ses skolan förenklat som en förberedelse för ett aktivt medborgarskap i ett samhälle vi har gemensamt ansvar för. I det senare fallet ses skolan, också förenklat, som en vara som ska tillgodose föräldrars och elevers behov.

I det förra fallet finns en kollektiv vision för skolan, att den bidrar till att fördjupa och utveckla en demokrati som alla samhällsmedborgare har ansvar för. I det senare fallet handlar det om en vision där individens frihet att välja står i fokus.

Rörelsen från ”public good” till ”private good” ska inte ses som absolut. Det svenska skolsystemet innehåller fortfarande många drag av det första idealet. Det är dock ett faktum att en tydlig förskjutning mot ”private good” ägt rum och det samtidigt som kunskapsresultaten i den svenska skolan försämrats och exkluderingen förefaller ha ökat vad avser flera av de aspekter som nämnts ovan.

Flera kandidater har föreslagits som huvudorsak och/eller delorsak till resultatnedgång och/eller ökad exkludering/ökande ojämlikhet: 1) Kommunaliseringen, 2) Otydliga läroplaner/kursplaner, 3) Den pedagogiska forskningen, 4) Förekomsten av arbetsformen enskilt arbete, 5) Lärarutbildningen, 6) Läromedlen, 7) New Public Management, 8) Boendesegregation 9) För många särlösningar 10) För få särlösningar 11) Dokumentationskraven 12) Bristande ordning i skolan 13) Socialdemokratin 14) Borgerlig utbildningspolitik 15) Boendesegregation 16) Ökad invandring 17) Samhällsförändringar (mer stillasittande, mindre bokläsning mm) 18) Bristande ordning i klassrummen.

Listan kan göras längre. Det råder ingen brist på narrativer där personer väver ihop en eller flera av dessa faktorer för att förklara den svenska skolans utveckling. Det är givetvis komplext att på vetenskapliga grunder utröna orsakssammanhangen här även om vissa narrativer förefaller mer sannolika än andra.

Noterbart är dock att så gott som alla är överens om att skolan befunnit sig i en nedåtgående utveckling under en längre tid även om det finns vissa tecken på en vändning vad gäller nivån på kunskapsresultaten. Det är dock mer sällsynt att höra någon ta ansvar för den negativa utvecklingen i den svenska skolan.

Hur ska exkluderingen minska?

I stället för att diskutera orsaker till nedgången ska jag istället fokusera på vad som kan göras för att minska exkluderingen. Snarare än att presentera min egen åsikt vill jag tydliggöra olika positioner utifrån vilka frågan besvaras på olika sätt (dessa positioner avgör också till stora delar hur man tolkar den historiska tillbakagången ovan).

Jag har i en tidigare blogg (se länk nedan) urskilt fyra positioner i utbildningsfältet: utopisten, teknokraten, bildningsanarkisten och marknadsfundamentalisten. De båda första positionerna uttrycker en tilltro till ett offentligt utbildningssystem men utopisten ser att skolan har ett väsentligt bredare uppdrag än teknokraten som i huvudsak fokuserar på kunskapsmålen.

Bildningsanarkisten och marknadsfundamentalisten hyser å andra sidan en misstro mot det offentliga utbildningssystemet, dock delar bildningsanarkisten utopistens tro på att utbildning handlar om mycket mer än överföring av fördefinierade kunskaper. Här är marknadsfundamentalisten mer lik teknokraten och framhåller vikten av kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Två dimensioner (tilltro eller inte till det offentliga skolsystemet; snävt fokus på kunskapsmål eller ett bredare uppdrag för utbildningen) gör alltså att vi får fyra positioner. Hur besvaras då frågan om hur exkluderingen ska minska utifrån de olika positionerna? Här kommer jag att skissera vad jag tror skulle kunna vara svar på frågan utifrån dessa utgångspunkter, men min framställning ska givetvis läsas för vad den är, det vill säga prövande.

Utopisten är benägen att peka på att den minskade statliga styrningen och ett ökat inslag av marknadstänkande bidragit till att öka exkluderingen i skolan. Hur ska man annars förklara att vi gått från det skolsystem som kanske var mest likvärdigt/minst ojämlikt i hela världen till att gå tillbaka i den typen av jämförelser? Utopisten blir, kanske mer än hen är villig att erkänna, en förespråkare för den goda staten som också kan bli den aktör som verkar för att exkluderingen minskar.

Tomas Englund som nämndes tidigare har lyft fram hur delar av borgerligheten längtat efter ”the paradise lost”, det vill säga det gamla parallellskolesystemet. Idag kanske det lika mycket är utopisten som längtar efter sitt ”paradise lost”, det vill säga en enhetsskola där frågor om demokrati och jämlikhet sågs som centrala. Vi kan kanske tala om det nya ”förlorade paradiset” i detta fall?

Teknokraten kan sägas vara den som har makt och tolkningsföreträde vad gäller skolan idag. Statliga utredningar såsom Skolkommissionen domineras av detta tänkande där måluppfyllelsen vad gäller kunskapsuppdraget står i fokus. Det betyder inte att man inte bryr sig om andra aspekter, men dessa underordnas syftet att förbättra skolresultaten.

Teknokraten talar också hellre om minskad likvärdighet än ökande exkludering Medan likvärdighet för utopisten var en fråga om att skolan överallt där den fanns skulle hålla god kvalité, är likvärdighet för teknokraten framför allt en fråga om uppnående av kunskapsmålen.

Många teknokrater är bekymrade över den minskade likvärdigheten/den ökande ojämlikheten. Teknokraten hamnar i något av ett dilemma för val på en marknad (skolval men kanske i ännu högre grad bostadsval) gynnar starkare aktörer.

Det går att identifiera ett antal strategier teknokraten potentiellt kan inta i relation till den minskade likvärdigheten/ökande exkluderingen:

1) Återställningsstrategin som innebär att återställa det tidigare relativt sett välfungerande skolsystemet utan val (men vad gör man då med bostadsmarknaden?)); här rör sig teknokraten i riktning mot utopisten.

2) Transformeringsstrategin vilken innebär att lösningen på exkludering ligger i att omvandla/tvinga alla föräldrar och elever till att bli kompetenta konsumenter av utbildning; här rör sig teknokraten i riktning mot marknadsfundamentalistens position.

3) Intergrationsstrategin som innebär att skolor ska öka mångfalden i elevunderlaget; här rör sig teknokraten igen i riktning mot utopisten.

4) Resursstrategin som innebär att ytterligare resurser flyttas till skolor/områden med problem och/eller till elever i behov av särskilt stöd.

5) Skolifieringsstrategin som innebär mer skolliknande verksamheter i förskola och på fritidshem, lovskolor, mer undervisning i centrala ämnen och liknande.

Ibland kombineras de olika strategierna. Gemensamt för dem är att de nästan uteslutande helt fokuserar kunskapsuppdraget. Dock är självklart många teknokrater oroade över den ökande psykiska ohälsan, inte minst för att den också hindrar måluppfyllelsen. Ibland förefaller man också mena att om alla elever skulle nå målen så försvinner, eller kraftigt minskar, problemen med den psykiska ohälsan.

Ett definitivt tillkortakommande hos teknokraten, utifrån en demokratisk synvinkel, är att denne ofta har skrämmande lite kunskap om skolans uppdrag och verksamhet. Det leder till den paradoxala situationen att personer som har framträdande positioner i statliga utredningar och liknande sammanhang ofta inte har tillräcklig kunskap om det system de ska utreda. Teknokraten tar också ganska lätt på frågor om vad som utgör kunskap och bildning. Det viktiga blir att kunna mäta kunskaper.

Det är också intressant att tänka på hur bildningsanarkisten förhåller sig till frågan om hur exkluderingen ska minska, eftersom det som utmärker bildningsanarkisten är en misstro mot det offentliga skolsystemet, utan att något egentligt alternativ presenteras. Den maktkritik som förknippas med bildningsanarkism blir ibland en kritik mot stat och professioner och liknande vilket kan leda till att bildningsanarkisten, förmodligen mot sin vilja, riskerar att tjäna marknadsfundamentalismens syften.

Marknasfundamentalisten, slutligen, vore inte marknadsfundamentalist om inte svaret på hur exkluderingen ska minska vore mer marknad. Genom att befria individen från statligt tyranni kan hen välja sina sammanhang där hen vill bli delaktig. Som konstaterats tidigare är vi dock mycket långt från en renodlad marknadsfundamentalism. Det finns mycket som tyder på att en renodlad marknadsfundamentalism i dagens samhälle skulle leda till en än mer uppdelad skola.

Jag vill återigen betona att detta urskiljande av positioner ska ses som tentativt. Vidare ska inte positioner förväxlas med personer, en person kan omfatta delar av positionerna eller vackla mellan dem.

Avslutande kommentar

För att summera verkar de flesta vara överens om att exkluderingen i skolsystemet gått för långt, även om man oroas över olika aspekter av denna. Olika lösningar på problemet erbjuds också från olika positioner.

Ytterst handlar frågan om inkludering och exkludering om vilken skola och vilket samhälle vi vill ha och detta är ytterst en demokratifråga. Jag tror att bildningsanarkisten och marknads-fundamentalisten har begränsat stöd i vår demokrati där det ändå finns en tilltro till ett offentligt skolsystem så de två positioner som främst är aktuella idag i relation till frågan hur exkluderingen ska minska är utopisten och teknokraten.

Det är avgörande för demokratin att det finns ett offentligt samtal där olika positioner inom utbildningsfältet tydliggörs och där deras för- och nackdelar kan diskuteras. Det är dock här jag blir verkligt orolig.

Demokratin bygger på att medborgarna har kunskap om de frågor de ska ta ställning till. En viktig källa till kunskap är media. I en artikel i ett nyligen utgivet tema-nummer om inkludering i tidskriften Utbildning och Demokrati (se länk nedan) analyserar Anette Bagger och Anne Lillkvist tidningars behandling av inkluderingsfrågan och det är inga uppbyggliga resultat de kommer fram till. Mycket förenklade bilder ges och frågan om inkludering kopplas inte till mer övergripande ideologiska frågor.

Tyvärr är detta ganska kännetecknande för det offentliga samtalet om skolan som skapar ett begränsat uttrymme för medborgarna att sätta sig in i de komplexa frågor som det handlar om.

 

Detta är min sista blogg före sommaren. Jag återkommer den 23 augusti med en ny blogg som utgår från följande fråga:

Hur ska vi förstå inkludering i relation till förskolans och gymnasiets verksamheter ?

 

Länk till bloggar om inkluderingsdiskussionen:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/har-inkluderingen-gatt-for-langt-argument-och-forskningslage

Bok där graden och arten av inkludering i det svenska skolsystemet analyseras:

Nilholm, Claes. (2019). Inkludering – möjligheter, hinder och dilemman. Lund: Studentlitteratur.

 

Länk till blogg om särlösningar i svensk skola:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sarlosningar-i-siffror

 

Länk till blogg om positioner i utbildningsfältet:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/positioner-i-utbildningsfaltet-utopisten-bildningsanarkisten-teknokraten-och-marknadsfundamentalisten

 

Länk till temanummer:

https://www.oru.se/forskning/forskningsmiljoer/hs/utbildning-och-demokrati/tidskriften-utbildning--demokrati/samtliga-artiklar-fran-vol.-8-1999-digitalt-innehall-tidigare-nummer/

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar