Tillbaka

Inkludering i förskola och gymnasium

Inkludering i förskola och gymnasium

Många menar att Salamanca-deklarationen innebar ett internationellt genombrott för idén om en inkluderande skola. I stället för att ha två delvis skilda skolsystem, ett för ”normala” elever och ett för elever som inte passar in i normen, skulle goda lärmiljöer för alla elever skapas i skolor och klassrum. I dess mer radikala uttryck kom inkludering att handla om att skapa gemenskaper i klassrummen, där olikheter mellan elever skulle ses som en tillgång.

Salamanca-deklarationen handlade dock i huvudsak om den grundläggande utbildningen, den utbildning i Sverige som möter elever i grundskoleåldern. Men ordet inkludering har också kommit att användas i relation till förskola och gymnasium. Det finns givetvis inget som hindrar att vi använder inkludering i relation till en rad av samhällets verksamheter eller till och med i relation till samhället självt såsom i uttrycket ”ett inkluderande samhälle”. Vi kan således prata om inkluderande idrott, inkluderande universitet, inkluderande bostadsområden och så vidare.

I de flesta sådana uttryck avses något positivt och eftersträvansvärt med inkludering. Men vad menar man mer exakt? Här finns inte utrymme att utreda hela denna komplexa fråga utan jag ska nöja mig med att begränsa diskussionen till vad inkludering kan betyda i relation till förskola och gymnasium. För att göra detta är det viktigt att till att börja med slå fast att dessa verksamheter skiljer sig åt från grundskolan.

Skillnader

Den kanske mest slående skillnaden mellan den grundläggande utbildningen å ena sidan och utbildningen i förskola och gymnasium å den andra är att den förra är obligatorisk. I förskolan och på gymnasiet finns det alltså inte någon skolplikt. Ändå går ca 95 procent av barnen i åldern 3 - 6 år i förskola och en överväldigande majoritet av eleverna går i gymnasieskolan. Även om förskola och gymnasium (ännu) inte är obligatoriska finns således idag en stark social förväntan på deltagande. Det finns självklart ytterligare skillnadeder mellan grundskolan och förskolan och gymnasiet vad gäller utbildningarnas innehåll, lärarnas utbildning, deltagarnas förutsättningar mm.

Är det då lämpligt att tala om inkludering i relation till förskola och skola givet de skillnader som finns mellan verksamheterna? Låt oss diskutera dem en i taget och börja med den som kanske har mest likheter med den grundläggande utbildningen, nämligen förskolan.

Inkludering i förskolan

Peder Haug är en av de forskare som kanske tydligast uttryckt vad som kan menas med inkludering i skolan, eller inkluderande integrering som han kallar det:

”Stor vikt läggs vid social träning och på att utveckla gemenskapen, vilket uttrycks genom att skolan ska vara en plats att vara på. Man accepterar att det finns skillnader mellan barnen. Dessa skillnader ska utgöra del av de dagliga erfarenheterna i skolan, och de ska hanteras genom individuellt tillrättalagd undervisning för alla barn i samma skola och i samma klassrum. Inom den ramen ska barnen få den undervisning som gör att de kan komma så långt som möjligt. Det ska ske utan att elever blir stigmatiserade eller utstötta. Därmed framstår alla som i princip likvärdiga inför skolan, och skolan är likvärdig inför alla elever. Detta upphäver skillnaden mellan specialundervisning och undervisning, och därmed är skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik inte längre relevant.” (Haug, 1998, s 24)

När jag läser det här citatet tänker jag alltid på förskolan. Om vi byter ut några ord så speglar det till relativt stora delar det EDUCARE-ideal som länge väglett den svenska förskolan, det vill säga ett ideal där betydelsen av den sociala gemenskapen lyfts fram.

Samtidigt inrymmer inte förskolan alla barn på ett naturligt sätt. Vissa barn får träning på habiliteringen, ibland bildas speciella grupper för barn med identifierade brister och alla barn går som nämnts inte i förskolan. I förskolan finns också en uppdelning mellan pedagoger och specialpedagoger där de senare har ett speciellt ansvar för barn i svårigheter. Vi återfinner inom förskolan också den sortering på systemnivå av barn utifrån social och etnisk bakgrund som vi känner igen från grundskolan.

Det finns idag också en tendens till att förskolan ”skolifieras” (se länk till tidigare blogg). Det innebär att förskolan blir mer skol-lik till exempel genom att lärande i högre grad än tidigare formaliseras och att det blir alltmer betydelsefullt att identifiera barn som inte når upp till kunskaps- och/eller beteendenormerna.

Vi måste dock skilja frågan om huruvida förskolan är inkluderande från frågan om det är meningsfullt att använda ordet inkludering i relation till förskolans verksamhet. Den likhet som finns mellan förskola och skola innebär enligt min mening att inkludering kommer att betyda relativt liknande saker i relation till de båda verksamheterna. Om vi utgår från en enkel definition av inkludering, såsom att det betyder att alla barn/elever ska ha en bra situation och att särlösningar ska undvikas, blir det relativt oproblematiskt att använda inkludering i relation till förskolan. Precis som grundskolan når dock alltså inte förskolan inte upp till idealet. Det bör också tilläggas att det är svårt att avgöra i vilken utsträckning förskolan förmår leva upp till en strängare definition av inkludering vilken innebär att gemenskaper skapas i verksamheten.

Inkludering på gymnasiet

Alla utbildningssystem som liksom det svenska börjar i en utbildning som (till stora delar) är gemensam för alla, delar för eller senare upp eleverna i olika utbildningsvägar. En övergripande sådan vattendelare delar upp elever på teoretiska respektive praktiska utbildningar.

När den svenska grundskolan lanserade fanns en stor diskussion om när en sådan uppdelning skulle ske. Till stora delar har en sådan uppdelning gjorts efter år nio. Innan dess följer i stort sett alla svenska elever en gemensam läroplan.

Om vi erinrar oss den enkla definitionen av inkludering, det vill säga att inkludering betyder att alla elever ska ha en bra situation och att särlösningar ska undvikas, ser vi direkt hur jämförelsen mellan grundskola och gymnasium haltar.

I gymnasiet kan man lite bespetsat konstatera att särlösningen är norm. Eleverna är uppdelade på olika uppbildningsprogram och läser till stora delar olika kurser.

Är det då fel att tala om inkludering i relation till gymnasieskolan? Det blir i alla fall viktigt att vara tydliga med vad som avses i detta fall. Inkludering blir här ett begrepp som snarare kan användas inom ramen för de olika utbildningsprogrammen. Där kan vi tala om en inkludering i termer av att alla elever har en bra situation samt att särlösningar undviks. Vi kan också se om programmen är inkluderande utifrån huruvida gemenskaper mellan eleverna befrämjas.

Det går också att tänka kring inkludering på gymnasiet  på systemnivå utifrån hur olika grupper i samhället är representerade inom ramen för de olika utbildningsprogrammen.

Det är också viktigt att notera att gymnasiesärskolan är en särlösning i relation till hela den gymnasiala utbildningen precis som särskolan är en särlösning inom den grundläggande utbildningen.

Slutsats

Det viktiga är att vi är tydliga med vad vi menar när vi använder ordet inkludering, speciellt kanske när det används i nya sammanhang. Ett ord är som Bakhtin så fint uttryckte det ”bebott”, det vill säga för med sig betydelser från när det använts tidigare. När då ordet förs över i ett nytt sammanhang som i de två exempel jag diskuterat är det alltså viktigt att diskutera vad ordet innebär i det nya sammanhanget.

 

Haug, Peder. (1998) Pedagogiskt dilemma – om specialundervisning. Skolverket.

Länk till blogg om ”skolifiering”:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hyperskolifiering-

 

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar