Ibland vinns ett slag till delar redan på det språkliga planet. Genom att etablera benämningen ”friskolor” skapas en (outtalad) dikotomisering mellan friskolor och skolor som inte är fria.
Ord som fri och frihet är oerhört positivt laddade. Motsatsen innebär således något negativt, en bundenhet till en stat som är byråkratisk och trögrörlig.
Det är dock inte om språk den här bloggen ska handla utom om friskolorna och demokratin. Det finns något potentiellt positivt i den nuvarande diskussionen om friskolorna men också vissa risker.
Inledningsvis kommer jag att helt kort att skissera de två demokratiska ideal som så att säga spökar i bakgrunden i diskussionen om friskolor. Därefter presenterar jag de viktigaste argumenten för och emot friskolor för att sedan diskutera friskolorna utifrån ett demokratiperspektiv.
Den stora och den lilla demokratin
Tomas Englund var tidigt ute med att identifiera det han kallade ett ”utbildningspolitiskt systemskifte”. Från att skolan först och främst setts som en samhällsangelägenhet med ett syfte att återskapa och fördjupa den stora demokratin började den i högre grad att ses som en individuell angelägenhet för föräldrar och elever.
Uttrycket den lilla demokratin innebär således att det är främst genom val som föräldrar och elever får inflytande över skolan. Ofta kombineras denna tanke med en idé om att detta val ska göras på en marknad med ett utbud av olika skolor.
Tanken om skolan som en del av den stora demokratin är ofta förknippad med en positiv syn på staten men också med en idé om att medborgarens inflytande bör fördjupas. En sådant fördjupat inflytande kan ske genom deliberation där olika intressenter i en fråga för möjlighet att framföra sina synpunkter och/eller genom deltagardemokratiska principer.
Den lilla demokratin är däremot närmare knuten till idealet om en lag-styrd demokrati. Här handlar det om att minska statens inflytande och medborgarens inflytande ska säkras just genom möjligheten att göra val.
För att återknyta till det som skrevs inledningsvis är det uppenbart att idén om friskolor som den uttrycks för närvarande vill förflytta skolan i riktning mot det andra idealet, där staten ses som något som närmast lägger hinder i vägen för individers möjligheter att välja.
Argumenten
Kritiken mot friskolorna har fått förnyad fart på senare tid. Ett antal argument förs fram mot deras existens varav de följande är de kanske viktigaste: 1) De bidrar till ökad segregering i samhället eftersom a) priviligierade föräldrar förmår att utnyttja systemet bättre b) för vissa skolor blir det lättare att locka föräldrar och elever om svagpresterande elever/elever i behov av särskilt stöd hålls utanför skolan 2) De tar resurser från skolväsendet genom vinster som delas ut till aktieägare 3) De är gynnade ekonomiskt eftersom de belastas med lägre kostnader än kommunala skolor 4) De leder till betygsinflation eftersom höga betyg är ett marknadsföringsargument 5) Obehöriga lärare anställs eftersom det sparar pengar 6) Inget annat land har valt den modell som Sverige har.
Friskolornas förespråkare lyfter å andra sidan fram 1) att de kommunala skolorna präglas av dålig ordning och för lite fokus på kunskap 2) att föräldrar och elever väljer friskolor i hög utsträckning 3) att valet gör att familjer och individer får en stor möjlighet att påverka sin skolsituation 4) att friskolor frigör entreprenöriella krafter.
Friskolor ur ett demokratiperspektiv
Utan tvekan har friskolorna, likväl som skolval, en demokratisk legitimitet. Beslut om etablering av friskolor har tagits i demokratisk ordning. Inget parti har heller vad jag vet på sitt program att staten eller kommunen ska återta huvudmannaskapet för friskolorna.
Detta är intressant utifrån de två demokratimodeller som diskuterades ovan. Det verkar således finnas lite stöd för en återgång till det äldre skolidealet där staten är huvudman för alla skolor och där elever placeras i en viss skola utifrån var denne bor. Det visar också hur tidsandan ändrar förutsättningarna för diskussionen.
Idag behandlas argument för och emot friskolor av media till stora delar som om de har samma grad av legitimitet, vilket givetvis hade varit en omöjlighet tidigare i historien.
Det är dock mycket mer tveksamt om vissa av de effekter vi kan se av etableringen av friskolor har demokratisk legitimitet. Empirisk forskning visar att de fristående skolorna bidrar till ökad skolsegregering, de försämrar vidare enligt flera kommuners möjlighet att finansiera den kommunala skolan, för höga betyg ges, andelen obehöriga lärare är hög och i vissa fall väljs elever i olika typer av svårigheter bort.
Detta är mycket allvarliga konsekvenser på en systemnivå. Det är givetvis viktigt att dessa konsekvenser nu diskuteras i det offentliga samtalet om skolan utifrån vad som framkommer i gedigen empirisk forskning. Min gissning är att de flesta medborgare ser mycket negativt på dessa konsekvenser och vill ha åtgärder som sätter stopp för dem.
Om nu de fristående skolorna ska bedriva sin verksamhet på lika villkor som de kommunala skolorna (vad gäller ekonomiska förutsättningar inklusive elevsammansättning) blir det en empirisk fråga huruvida man lyckas bättre än den kommunala skolan.
Här är det dock viktigt med ett klargörande kring vad som avses med att lyckas. Det förefaller finnas närmast en konsensus i diskussionen om att huruvida skolan lyckas eller inte mäts utifrån betyg/kunskapsprestationer. Ur ett demokrati-perspektiv blir detta mycket konstigt, då vi i vår demokrati beslutat om ett brett uppdrag för skolan (ser länk nedan till tidigare blogg nedan om sju uppdrag för skolan).
Företrädare för friskolor påstår till exempel ofta att de sätter ordning och kunskap i centrum och dessa två aspekter är definitivt en central del av skolans uppdrag. När det råder brister vad gäller ordning eller när kunskapandet fallerar är det förstås mycket allvarligt.
Men det saknas forskning som visar hur de fristående skolorna lyckas med det bredare uppdraget. Vi vet inte heller exakt hur mycket av kunskapsresultaten som blåses upp av för högt satta betyg och av selektering av elever. Som jag tidigare argumenterat för ska vi också akta oss för att likställa kunskaper med betyg och uppnående av kunskapsmål. (se länk till tidigare blogg nedan).
Nu är det nog ingen vågad gissning att tro att flera friskoleföreträdare inte helt solidariserar sig med det breda uppdraget för skolan. Detta är dock inget val, utan något som demokratiskt beslutats. Att bortse från det saknar således helt demokratisk legitimitet. Här borde i stället de som argumenterar för vad som skulle kunna karakteriseras som en traditionell pluggskola arbeta politiskt för att förändra skolans uppdrag, till exempel genom att föreslår förändringar i 1 kap 4 § i Skollagen (som det verkar vara tveksamt att man känner till).
Föra att sammanfatta finns det i nuläget demokratisk legitimitet för friskolor och skolval men inte för att friskolorna ska verka under andra förutsättningar än de kommunala skolorna. Vidare bör jämförelser mellan hur kommunala respektive fristående skolor lyckas utifrån ett demokratiskt perspektiv ta skolans breda uppdrag som utgångspunkt.
Avslutning
Jag vill i sammanhanget kommentera tre saker.
För det första att det är viktigt att påpeka att det inte går att diskutera friskolorna ur ett demokratiperspektiv utan att beröra medias roll. Här tycker jag det finns skäl till ganska stor oro.
Många svenska journalister som skriver om skolan saknar gedigna kunskaper i ämnet. Det innebär att de medborgare som skaffar kunskaper i frågor som rör skolan genom media ofta får en förenklad bild av komplexa frågor, vilket till exempel blev tydligt i debatten om inkludering.
För det andra har givetvis politiker ett stort ansvar för situationen, men ytterst har också medborgarna ansvar. Det är medborgarna som röstat på partier som drivit den skolpolitik som vi idag ser resultatet av. Tyvärr är det ofta så att medborgaren frikänns från ansvar i sammanhang som dessa, antingen genom att positioneras som okunniga/vilseledda eller som konsumenter (se länk till tidigare blogg).
Medborgare med barn i skolåldern påverkar inte bara genom att rösta på en viss skolpolitik utan också genom sina bostads- och skolval. I en intervju med författaren Zadie Smith i Dagens Nyheter beskriver hon hur befolkningen på Manhattan blir homogeniserad avseende klass och hudfärg på grund av att bara vissa har råd att bo där. Smith beskriver hur många föräldrar med liberala åsikter på Manhattan gärna stöder skolor i mer utsatta områden samtidigt som de aktivt väljer skolor som närmast helt rekryterar vita elever.
USA lyfts ofta fram som ett varnande exempel i sammanhang som dessa men vi känner förstås igen de tendenser Smith pekar på. Smith valde att flytta tillbaka till England även fast hennes vänner varnade henne för att även det engelska skolsystemet tappat sin inriktning mot ett gemenskapsorienterat ideal. Dock menar Smith att skillnaden mellan USA och England i sådana avseenden är milsvid och hon berättar i intervjun att hennes barn nu går i en skola där elever med olika etniska bakgrunder och klasstillhörigheter återfinns.
Ytterst handlar dessa frågor om vad vi vill ha för samhälle. Förhoppningsvis kan den förnyade diskussionen om friskolorna bli en startpunkt för en mer genomgripande diskussion om vad svenska medborgare vill ha för skola och hur den ska förbereda elever för att verka i samhället. Ska skolan ha kvar sitt nuvarande breda uppdrag? Hur ska vi åstadkomma att alla elever får en möjlighet att realisera sin potential? Ska vi fortsätta sortera elever efter klass, etnicitet och funktionalitet? Vem bär ansvar för en sådan sortering?
Det finns också som jag nämnde inledningsvis en risk med diskussionen och det är att den fastnar i (i och för sig mycket viktiga) detaljer om kösystem till friskolor och i tekniska lösningar som gäller ökade krav på till exempel betygsättning i friskolor eller andra åtgärder vilka gör att friskolor verkar under liknande villkor som kommunala skolor. Även om dessa frågor som sagt givetvis är mycket viktiga och bör diskuteras utförligt så kan de i värsta fall också skymma en mer genomgripande diskussion om utbildningens syfte och genomförande.
För det tredje måste jag nämna att jag som professor i pedagogik blir upprörd när jag ser att friskoleföreträdare får möjlighet att finansiera en professur i skolforskning vid Handelshögskolan i Stockholm med inriktning mot hur skolor ska bli mer effektiva. Det förefaller mig vara en ideologiskt definierad professur (se länk nedan till tidigare blogg om ideologier i skolan) och jag har svårt att se hur det rimmar med idéer om forskningens frihet. Hoppas jag missförstått något i det sammanhanget.
Länk till blogg om skolans demokratiskt beslutade breda uppdrag:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sju-uppdrag-for-skolan
Länk till blogg om kunskapande:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/garanterar-maluppfyllelse-ku
Länk till blogg där frågan om positionering av medborgaren diskuteras:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/tva-utmaningar-for-kritiska
Länk till blogg om ideologier i skolan:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/utbildningens-viktigaste-fraga
