Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Berättelser om Skolan

Berättelser om Skolan

 

För ett antal år sen började berättelsen betydelse uppmärksammas alltmer inom samhällsforskningen. En del har pratat om ”a narrative turn” för att beteckna detta nya fokus. Berättelsen är ofta den form inom ramen för vilken vi förstår samhället, våra erfarenheter och oss själva. Detta gäller inte minst för skolan. Som pedagogisk forskare stöter jag i olika sammanhang på vad som i vid mening kan betraktas som berättelser om skolan. Exempelvis kan man se Skolkommissionens nuvarande arbete som ett försök att skapa en berättelse om skolan. En sådan berättelse måste vara trovärdig. Sådan trovärdighet kan byggas upp på olika sätt, till exempel genom att hänvisa till auktoriteter, forskning eller vad som verkar vara sunt förnuft.

 

Skolan sedd genom en sjukdomsmetafor

I en bok som jag nyligen publicerat argumenterar jag för att en sjukdomsmetafor närmast helt dominerar diskussionen om skolan. Utgångspunkten för diskussionen är således att tillståndet i den svenska skolan inte är tillfyllest. En sådan metafor närmast öppnar för att en viss typ av berättelser om skolan blir vanlig. Sjukdomens uppkomst måste förklaras och recept skrivas ut. Berättaren blir en sorts doktor som diagnosticerar och föreskriver bot. Ofta tar sådana berättelser sin utgångspunkt i ett kallt konstaterade av sjukdomen genom hänvisning till fallande svenska resultat i internationella kunskapsmätningar såsom PISA.  Däremot råder det en stor oenighet om vad som orsakat sjukdomen, och här finns ett stort antal potentiella kandidater: lärarna, lärarutbildningen, kommunaliseringen, bostadssegregationen, curling-uppfostran, eget arbete i klassrummet/brist på katederundervisning, politiker, brister i läs-  och skrivundervisningen mm. Listan kan göras väldigt lång, dock är det inte helt ovanligt att endast en eller kanske två faktorer får speciell uppmärksamhet i diagnoserna.  Den diagnos som ställs får givetvis konsekvenser för vilken medicin som skrivs ut, exempelvis bir ett förstatligande av skolan en rimlig konsekvens av den som menar att skolans tillkortakommanden beror på kommunaliseringen och en reformering av lärarutbildningen en bot för den som ser lärarna/lärarutbildningen som orsaker till de fallande resultaten.

 

Några problematiska aspekter

Intressant nog har det förstås stor betydelse vem som berättar om skolan för vilken berättelse som levereras. Jag har till exempel ännu inte hört någon berättelse om skolan där berättaren själv anser att denne har ansvar för skolans tillstånd. Till exempel hörde jag från en kollega som var på en konferens med representanter för kommunernas skolverksamhet hur dessa förfasade sig över den bild av kommunaliseringen som målas upp av Skolkommissionen. Felet ligger således alltid någon annanstans än hos berättaren, i det här fallet hos kommunerna. Möjligtvis kan man hitta undantag från detta men jag tror de är sällsynta. Det är bland annat av det skälet som det också blir problematiskt att Skolverkets generaldirektör Anna Ekström sitter som ordförande i den kommission som ska analysera skolans utveckling och därmed har getts legitimitet att skapa en berättelse om skolan som kommer att få stort inflytande framöver.

En risk med alltför enkla berättelser, utöver att de ger en alltför ensidig och förenklad bild av utvecklingen, är att de riskerar att bli fördomsfulla. Det gäller speciellt när en speciell grupp, t.ex. lärarna, pekas ut som ansvarig för utvecklingen. Sådan argumentation bygger på ett syndabockstänkande där gruppen också homogeniseras, alla i gruppen är likadana och lika skyldiga. Vi känner igen denna typ av argumentation från andra områden och varje förnuftig människa inser givetvis riskerna med, och det orättfärdiga i, att argumentera på ett sådant sätt.

Ett ytterligare problem med berättelser om skolan som tar sin utgångspunkt i de fallande resultaten i internationella kunskapsmätningar är att åtgärderna oftast endast sätts i relation till skolans kunskapsuppdrag och inte till hela det demokratiskt beslutade breda uppdrag som skolan har.  Om detta har jag skrivit en hel del i tidigare boggar.

 

Berättelser om skolan måste spegla dess komplexitet

Det torde väl vid det här laget framgå att jag är mycket skeptiskt till många av de berättelser om skolan som man möter i dagens diskussioner eftersom de ofta är starkt förenklade och också bygger på en demonisering av skolan. De fallande resultaten bör förstås tas på största allvar med  ska inte hindra oss från att också nämna saker skolan är bra på. Demoniseringen är till stor del en mediabild av skolan, medan föräldrar tenderar att vara nöjda med den skola som deras egna barn går i, det vill säga den skola de har konkreta erfarenheter av. Det bör givetvis också poängteras att det också finns journalister och debattörer som försöker lansera mer komplexa bilder av skolan.

Som jag inledningsvis hävdade är det alltså närmast ett faktum att vi förstår komplexa företeelser såsom skolan med hjälp av berättelser. Annorlunda formulerat behöver vi berättelser om skolan för att förstå och förändra den. Som forskare är det dock självklart att ingen enkel berättelse kan fånga dynamiken i skolans utveckling. Tvärtom menar jag att vi behöver komplexa berättelser om skolan, inte minst om vad den ska uppnå. I system som skolan samverkar en rad faktorer på olika nivåer vilket innebär att berättelser där några faktorer skiljs ut som orsaken till fallande skolresultat alltid blir helt ofullständiga. Vidare är det så att även om det finns en mängd data om skolan som genererats av forskning och på andra sätt så understödjer de inte entydigt en viss berättelse utan flera berättelser om skolan är möjliga. Denna tendens stärks också av att vi har för lite kunskap om hur undervisning gestaltas i svenska klassrum, det är trots allt där lärande och utveckling äger rum.  Därför blir det också viktigt, när vi ska bedöma en viss berättelse, att också ta hänsyn till vem som berättar den.

Viktigast ändå är nog att kritiskt uppmärksamma vad berättaren anser att skolan ska uppnå för mål. Är det en berättelse om hur skolan ska nå sitt breda uppdrag? Är det en berättelse som i själva verket bygger på att man vill förändra skolan från det demokratiskt beslutade breda uppdraget till ett renodlat kunskapsuppdrag?  

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor. Tidigare arbetade jag vid Malmö Högskola och här är en länk till de bloggar jag skrev där: http://blogg.mah.se/luclni/2013/05/22/betydelsen-av-glee/ och en länk till ett Youtube-klipp där Bengt Persson och jag diskuterar specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv