David Mitchells bok "Inkludering i skolan - undervisningsstrategier som fungerar": del 2

David Mitchells bok "Inkludering i skolan - undervisningsstrategier som fungerar": del 2

Här fortsätter jag diskussionen om Mitchells bok, vilken jag recenserade för tre bloggar sedan. Det har nämligen hänt några saker vilka är intressanta ur flera perspektiv. Mitchell har läst bloggen med hjälp av Google translate och också kommenterat den på ett förhållandevis sakligt sätt. Härligt tänkte jag, äntligen en diskussion om fundamentala specialpedagogiska frågor och om hur vetenskap och praktik ska kunna berika varandra.

Min idé var att publicera hans text i bloggen, sedan bemöta den och därefter ge utrymme för honom att kommentera. Det är så akademiskt arbete i idealfallet ska bedrivas, i en deliberativ dialog där det bästa argumentet segrar men där också samstämmigheter identifieras. Knappt hade jag hunnit glädjas mig åt hur givande detta skulle bli förrän en annan aktör kliver in på arenan och förändrar förutsättningarna. Mitchell låter nämligen meddela att hans bokförlag, Natur och Kultur, ”would like to publish my response to Professor Nilholm in their channels”.

 

Förlaget roll

Natur och Kultur har som jag bedömer det hamnat i ett dilemma. Boken är förmodligen en storsäljare och förlaget vill med största sannolikhet inte få den ifrågasatt, allra minst i ett forum de inte kontrollerar.  Å andra sidan håller förlaget en hög svansföring när det beskriver sin uppgift i samhället och skriver på sin hemsida:

Förlaget Natur & Kultur är en stiftelse som utan ägare kan agera självständigt och långsiktigt. Vårt mål är att genom stöd, inspiration, utbildning och bildning verka för tolerans, humanism och demokrati.

Jag har lite svårt att se hur denna stolta formulering rimmar med deras avrådan till Mitchell att föra en diskussion i min blogg. Vi får dock hoppas att formuleringen garanterar att Natur och Kultur ser till att boken belyses allsidig när min kritik behandlas ”in their channels”.

Förlaget är inte vinstdrivande utan har alltså ädlare motiv samtidigt som det poängteras på hemsidan att det är affärsdrivande och mån om en god ekonomi. En del av min kritik i bloggen handlade om hur förlaget marknadsför boken och i det sammanhanget verkar affärstänkandet ha tagit överhanden. Hur ska man annars förstå bokens inramning?  Vi får hoppas att de ädlare motiven tar över i den fortsatta hanteringen och att förlaget också närmare förklarar hur de ser på sitt eget ansvar. Natur och Kultur ger ju ut en stor mängd litteratur som används på universitet och högskolor och det är givetvis viktigt för förlaget att uppfattas som trovärdigt.

 

Mitchells kommentar

Vad är då innehållet i Mitchells svar på min recension? Jag väljer att inte publicera hela hans kommentar eftersom det är hans egen text som han har rättigheterna till. Men det kan vara belysande att redogöra för hur han uppfattat min recension. Vi bör då hålla i minnet att han endast haft tillgång till en översättning från Google translate. 

Hans svar innehåller fem punkter vilka kan sammanfattas som 1) en argumentation för att skolan måste ha en vetenskaplig grund som ska länkas till lärares erfarenhet/omdöme 2) ett påstående om att jag är kritisk till en vetenskaplig approach till designandet av utbildning 3) att jag ifrågasätter hans kompetens 4) att jag ägnar mig åt semantiskt hårklyveri när jag kritiserar hur han använder ordet strategi samt, 5) att han är tacksam för att jag tillerkänner honom förmågan att beskriva strategierna på ett enkelt och konkret sätt (här är han ironisk).

Jag ska bemöta detta helt kort. 1) håller med, tyvärr tillhandahåller inte boken denna vetenskapliga grund vilket Mitchell till delar håller med om och vilket var min huvudpoäng i recensionen, 2) det kan bero på Google translate men min poäng var faktiskt den motsatta, att om vi ska ha en vetenskaplig approach när vi designar utbildning måste vi vara mer, och inte mindre, vetenskapliga än vad Mitchell är. En vetenskaplig analys av hur skolan ska arbeta måste till exempel alltid utgå från de mål skolan har och det gör inte Mitchell. 3) jag undrade vilka kriterier som använts när han framställs som en ledande forskare inom (sic) inkludering, hans namn förekommer inte bland de 60 mest citerade artiklarna inom fältet (nu ser jag f ö att det står ledande forskare och inte en ledande forskare; menar verkligen förlaget/Mitchell att han är ledande forskare??) 4) vetenskap bygger på en klarhet och stringens i begreppen, strategi är ett helt grundläggande begrepp i boken och läsaren kan ju själv se hur slarvigt det används, 5) jag ger honom ett något större erkännande än detta, jag tycker framför allt att det är jättebra att Mitchell sammanställt så mycket forskning som har stor relevans för arbetet med elever i olika typer av svårigheter och därför kan jag också tycka det är bra att förlaget ger ut boken, även om jag inte skulle rekommendera den på grund av skäl som jag tar upp i den tidigare bloggen. Det finns också, som jag påpekade i min recension, en brist på mer handfasta råd vad gäller hur pedagoger ska kunna skapa bra skolmiljöer för elever i svårigheter och också här ger Mitchells bok ett bidrag även om råden är alldeles för många. Jag tycker också, som sagt, att innehållet i ”strategierna” beskrivs på ett ganska bra sätt. Problemet med boken ligger framför allt på andra plan.

När jag skriver att vi måste vara mer vetenskapliga än Mitchell menar jag till exempel att en vetenskaplig analys av utbildning måste grundas i frågan om vad som är målet för utbildningen.  Medel och mål måste alltid analyseras tillsammans vilket till exempel John Dewey var väldigt tydlig med. Det är därför särskilt olyckligt att strategi begreppet används slarvigt och att mål-begreppet är minst sagt underanalyserat (se tidigare blogg). Det jag kommer att undra över vid läsningen av Mitchells bok är varför företrädare för evidensrörelsen så ofta verkar sakna vetenskaplig stringens i sina resonemang när de närmar sig det utbildningsvetenskapliga området.

Jag öppnade i min recension för att Mitchells bok kan ha motsatt verkan och förvirra lärare eftersom för många råd ges. Så här skriver han enligt egen uppgift i den engelska upplagan om sitt råd till hur lärare ska använda boken (ytterligare  råd alltså, som läggs till den närmast oändliga mängd råd som ges i boken): ”develop a repertoire of….strategies…..nested within Your own philosophy, personality, craft knowledge, reflective practice, professional wisdom and, above all, your knowledge of the characteristics and needs of Your students and Your knowledge of local circumbstanes”. Jag väntar ivrigt på att få bevis på att denna kanonad av råd leder till bättre undervisning.  

 

Avslutning

Det hade förstås varit givande om diskussionen kunnat fortsätt härifrån. Tyvärr fungerar inte den akademiska världen alltid som den borde.  Jag läste just en kommentar av Bo Rothstein i DN där han argumenterar för att forskare ofta är ointresserade av diskussion och debatt.

http://www.dn.se/debatt/repliker/svenska-forskare-ointresserade-av-kritisk-debatt/

Jag känner väl igen mig i den bild som Rothstein målar upp. Det finns en stark tendens inom den samhälls- och utbildningsvetenskapliga världen att man söker sig till sina egna, det Rothstein kallar klantänkande. Forskare åker till exempel enligt min erfarenhet på konferenser där man möter personer med liknande teoretiska utgångspunkter hellre än att utmanas av andra synsätt. Jag tror som Rothstein att det är genom att pröva våra åsikter mot andra som inte tycker som vi som våra idéer utvecklas. Deliberation är den viktigaste tillgång vi har i samhälls- och utbildningsvetenskaplig forskning och när den försnillas undergräver vi vår egen legitimitet.

kommentarer
Lägg till kommentar