Bloggar Bloggar

Didaktiska iscensättningar

Didaktiska iscensättningar

Idag har det blev allt mer vanligt att genomföra så kallade interventioner inom det utbildningsvetenskapliga området. Med intervention avses vanligtvis att forskare går in i den vardagliga skolverksamheten för att pröva ut ett arbetssätt och/eller en metod. Utfallet för de elever som deltagit i interventionen jämförs sedan, något förenklat, med utfallet för elever som utgjort en kontrollgrupp.

Själv är jag inte speciellt förtjust i användningen av ordet intervention i detta sammanhang.  Intervention för å ena sidan tankarna till krig, länder kan intervenera i andra länder. Ordet signalerar också något lite statiskt och ”ting-likt”.

I stället vill jag hellre tala om didaktiska iscensättningar. Detta utryck har den fördelen att det visar på det skapande draget i undervisning samtidigt som det tydligt illustrerar att det är didaktik det handlar om, det vill säga på ett annat sätt än ordet intervention knyter det an till undervisningsforskningens centrala frågor: Varför, hur, när och till vilka ska innehållet undervisas om? Interventionsforskningen tenderar att fixeras kring hur-frågan vilket innebär att vissa centrala frågor kring undervisningen ofta hamnar vid sidan om.

Iscensättning signalerar också tydligt att det inte är ”the real thing” som pågår. Det är en förändring av verksamheten som är tillfällig. Forskarna gör sin iscensättning/intervention, erhåller ett utfall och kan i bästa fall publicera resultaten i tidskrifter, något som lite illvilligt skulle kunna karakteriseras som ”grab and publish” forskning. När miljön lämnats, trupperna dragits tillbaka om vi ser det utifrån interventionsmetaforen, så lämnas ofta miljöerna åt sitt öde och longitudinella uppföljningar görs alltför sällan (det är också svårt att erhålla resultat som står sig i ett längre perspektiv).

Det ovan sagda motsäger dock inte det faktum att interventionsforskningen genererat mycket viktig kunskap, inte minst genom att illustrera hur lärande kan förbättras på ibland remarkabla sätt när interventioner/iscensättningar är väl strukturerade och genomtänkta.

 

Olika typer av didaktiska studier

Jag har i tidigare bloggar argumenterat för att lärarutbildningarna i än högre grad bör utveckla den didaktiska forskningen samt att de lärarstuderandes uppsatser än mer bör knytas till didaktisk forskning. I det sammanhanget föreslog jag, utöver didaktiska iscensättningar, några andra typer av didaktiska studier som jag tror skulle kunna ge mycket värdefull kunskap.

En annan sådan typ är studier av didaktiska gestaltningar. Det innebär att man undersöker hur det undervisas om innehåll i skolorna, t.ex. bråkräkning, 30-åriga kriget, kraftbegreppet, listan kan göras närmast oändligt lång. Den typen av studier gör också att forskningen/examensarbeten blir omedelbart meningsfulla för de lärare som arbetar ute i skolorna. Typologier kan skapas över olika sätt att gestalta undervisningsinnehåll och kunskap kan skaps om vilken typ av gestaltningar som dominerar i undervisningen.

En tredje typ av didaktiska studier är studier av goda exempel, det vill säga av lärare som är framgångsrika i sin undervisning av ett visst innehåll. Denna typ av studier vänder lite upp och ner på den traditionella tankefiguren att universitet och högskolor utvecklar teorier om hur lärare ska arbeta som sedan ska överföras till undervisningsverkligheten.  I stället är utgångspunkten här att den lärare som är framgångsrik i sin undervisning redan har en väl fungerande teori om hur den ska gestaltas och att det går att lära sig mycket av den. Dessutom är det teorier som provats ut i konkreta undervisningssituationer och därmed har hög vad som brukar kallas ekologisk validitet. Enligt exempelvis Dewey var ju den verkliga undervisningen det ultimata testet för en undervisningsteori.

En fjärde typ av didaktiska studier är mer filosofiska och berör frågor om vad ett undervisningsämne/område är, vad som utgör dess kärna, periferi och hur relationer till angränsande områden ser ut, och den relaterade frågan om vad ett undervisningsämne/område borde vara.

Men för att återvända till rubriken för denna blogg, didaktiska iscensättningar. Jag avser att kort presentera en historiedidaktiskt studie som på ett bra sätt illustrerar hur man kan gå till väga vid didaktisks iscensättningar.  Efter att ha presenterat studien kommer jag med några förslag om hur en sådan studie skulle kunna kompletteras med de andra typerna av didaktiska studier som jag nämnt här.

 

Didaktisk iscensättning – ett historiedidaktiskt exempel

I artikeln Reading like a historian: A document-based history curriculum intervention in urban high schools av Avishag Reisman (2014) presenteras utfallet av en didaktisk gestaltning (kallad intervention av Reisman) i näst sista året av high school. Under detta läsår studeras amerikas historia. Reisman menar att de amerikanska historielärarna ofta förlitar sig på läroboken, vilket gör att eleverna får en förenklad bild av vad historia är.

Avsikten med den didaktiska iscensättning som genomförs i fem klasser i fem olika multietniska skolor (i varje skola utgör en annan klass kontrollgrupp) är att eleverna ska få en ökad förståelse för vad historia är. Närmare bestämt skulle de lära sig att resonera som historiker gör genom att få ta del av olika dokument om specifika historiska händelser.

Ett exempel i artikeln visar hur eleverna skulle besvara frågan ”Why did the Homestead Strike of 1892 turn into a violent event?” med hjälp av en kortare lektion om industrialiseringen, en tidslinje över händelsen som föregick strejken och två dokument som gav motsatta bilder av händelserna. (i andra övningar används betydligt fler dokument)

Eleverna tränades att i analysen av dokumenten använda strategier som sourcing (vilka källor bygger dokumentet bygger på och vad är dess syfte?), contextualization (i vilken temporal och spatial kontext skrevs dokumentet?), corrobation (hur ser beskrivningar av händelsen ut när olika dokument jämförs?) och close reading (hur används språket i dokumenten och vilka ordval görs?). Olika arbetsformer användes och diskussioner i grupp spelade en central roll.

Utfallet av undervisningen undersöktes med avseende på elevernas a) historiska tänkande, b) förmåga att använda strategierna på nutidsfrågor, c) faktakunskaper och d) deras generella läsförmåga. På alla dessa variabler presterade gruppen som tagit del av den didaktiska iscensättningen bättre än kontrollgruppen. Dessa skillnader bör också ses i ljuset av att lärarna inte genomförde interventionen fullt ut.

Intressant är också att separata analyser genomfördes för de elever som var svaga läsare, undersökningen beaktade alltså specialpedagogiska aspekter. Detta gladde mig som länge förespråkat vikten av att tänka in de specialpedagogiska frågorna i didaktiken. Det bör också noteras att utöver skolans kunskapsuppdrag beaktades också dess demokrati-förberedande uppdrag. Enligt min erfarenhet är det ofta som didaktiska studier ”endast” beaktar skolans kunskapsuppdrag och inte också andra aspekter av skolans breda uppdrag. Det var också mycket intresseväckande att elevernas allmänna läsförmåga förbättrades vilket förmodligen kan förklaras av att iscensättningen innebar läsande av en rad olika dokument och dokumenttyper.

Reisman menar att två tydliga fördelar med iscensättningen är att den förändrar den vanliga undervisningen sammanhållen i längre moment (ett läsår) till skillnad från andra iscensättningar som oftast rör betydligt mer avgränsade moment. En annan fördel hon lyfter fram är att iscensättningen till stora delar är materialbaserad och därför relativt enkel för lärarna att genomföra. Hon menar att man i USA har satsat mycket stora belopp på förmedlingen av amerikansk historia och antyder att utfallen av denna satsning kanske inte varit vad man förväntat sig. Tanken går här till de olika ”lyft” som initierats i svensk skola och vilka utfall de kan ha haft.

Här är inte tillräckligt utrymme för att ge studien full rättvisa. Det går också som alltid i vetenskapliga sammanhang att vara kritiskt till vissa inslag i studien, till exempel användningen av statistik.  Min poäng här är dock att lyfta fram vad jag tycker verkar vara ett till stora delar lyckat exempel på en didaktisk iscensättning och hur en sådan iscensättning kan utvärderas.

 

Kompletterande studier

Som jag redan varit inne på vore det förmodligen givande att komplettera denna studie med studier av andra typer. Reisman menar exempelvis att en av de fem lärarna förefaller mer didaktiskt kompetent än andra och skulle kunna bli föremål för en närstudie.  En studie av didaktiska gestaltningar skulle kunna ge en bra bild över hur det undervisningsmoment som Reisman studerar gestaltas i den amerikanska skolan i allmänhet, det är ju då till exempel fullt möjligt att stöta på lärare som redan arbetar på det sätt som Reisman förespråkar eller som har använt helt andra, men funktionella, sätt att närma sig innehållet.

I vilken grad svenska lärare i historia redan använder det arbetssätt som Reisman förespråkar kräver förmodligen en undersökning av didaktisk gestalning i svensk skola (av motsvarande moment).

Det bör åter poängteras att Reismans studie använts som ett exempel här och att resonemangen till stora delar har tillämlighet på olika undervisningsinnehåll. Sedan är det också viktigt att notera att didaktiken är mycket ojämnt utvecklad vad gäller olika ämnes/innehållsområden.

Vilken förståelse av historieämnet bygger Reismans studie på? Den underliggande tanken i Reismans studie är att elevernas ska närma sig historien på ett liknande sätt som historiker gör. Detta innebär enligt henne att vara källkritiskt och jämföra källor och också se att samma händelser kan beskrivas på olika sätt. Sedan ska eleverna ”construct historical knowledge by reading and reconciling (försona/förlika//finna sig i/göra förenlig) accounts in multiple historical documents” (s 92). Det är inte helt klart vad detta innebär, men jag antar att slutmålet är att producera en historisk narrativ om faktiska skeenden, där vissa delar av dokumenten används för att etablera vad som ”faktiskt” hände och där andra delar ses som uttryck för partsintressen (vilka i sig kan förklaras av de ”faktiska”  händelserna).

Reisman tar således ett litet steg i riktning mot en mer relativistisk syn på historien. I ett nyligen publicerat arbete tar Nygren m fl (2017) som jag tolkar det ett större steg i denna riktning och lyfter fram begreppet ”multiperspektivitet”, vilket innebär ett erkännande av flera möjliga narrativer om samma historiska händelse.  Nygrens m fl arbete ingår i en nyligen publicerad antologi (se nedan) där pedagogiska konsekvenser av möjligheten/nödvändigheten av att berätta olika historier analyseras och diskuteras. Den infallsvinkeln leder i sig till frågor om makt och legitimitet i historieskrivande. Här är dock inte platsen att gå vidare med den diskussionen. Den poäng jag vill göra och som torde framgå tydligt är att synsättet på vad historia är som disciplin och undervisningsämne får långtgående konsekvenser för hur undervisningen gestaltas.

Sammanafattningsvis har jag diskuterat didaktisk iscensättning och också argumenterat för behovet av didaktiska studier av fyra olika typer: didaktisk iscensättning, didaktisk gestaltning, studier av goda didaktiska exempel samt av ämneskonceptioner. Jag har exemplifierat mitt resonemang med det historiska området men det är användbart inom alla didaktiska områden.

 

Nygren, T., Vinterek, M., Thorp, R. och Taylor, M. (2017) Promoting a Historiographic Gaze through Multiperspectivity in History Teaching. (kapitel i antologi av Åström Elmersjö m.fl. ; se nedan)

Reisman, Avishag. (2012) Reading like a historian: a document-based intervention in urban high schools. Cognition and Instruction, 30(1), 86-112..

Åström Elmersjö, H., Clark, A. och Vinterek, M. (red) (2017) Interantional Perspectives in Teaching Rival Histories – Pedagogical Responses to Contested Narratives and the History Wars. Springer.

 

Nästa blogg kommer att publiceras den 8/1 efter juluppehållet.

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar