Dilemmaperspektivet del 2

Dilemmaperspektivet del 2

För en tid sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Vad är ett dilemmaperspektiv”? Jag skrev bloggen efter det att jag varit på en mindre konferens där jag höll en föreläsning om olika perspektiv på specialpedagogik. Det fanns skäl för mig att dra slutsatsen att flera av kursdeltagarna till delar missuppfattat innebörden i den mening jag ger dilemmaperspektivet. Det är också min erfarenhet sedan tidigare att många som använder begreppet inte menar samma sak som jag med det. Så här följer alltså ”Dilemmaperspektivet del 2” för att ytterligare tydliggöra tankegångarna i den förra bloggen. Jag vill med några konkreta exempel illustrera hur dilemmaperspektivet i min tolkning skiljer sig från kompensatoriska, kritiska och systemvetenskapliga perspektiv (se den tidigare bloggen).  Mitt första exempel handlar om hur en person med det övergripande ansvaret för särskilt stöd i en kommun kan tänka och handla utifrån de olika perspektiven. Det andra exemplet handlar om hur ett lärarlag kan agera utifrån de olika perspektiven givet ett ganska vanligt problem i de första årskurserna. Jag kan inte nog poängtera att jag här inte har möjlighet att gå på djupet med exemplen och att det också är fullt möjligt att göra olika typer av tolkningar av de olika perspektiven, även av dilemmaperspektivet. Jag hoppas ändå några viktiga skiljelinjerna mellan perspektiven kommer att tydliggöras.

Hur ska kommunen organisera sitt särskilda stöd?

Den som har ett kompensatoriskt perspektiv, ibland kallat ett bristperspektiv, lokaliserar skolproblem till elever. Det blir då ofta viktigt att diagnosticera eleven för att tydliggöra vilken typ av problem eleven har. Det är således viktigt att det finns en god komptens inom kommunen vad gäller att ställa diagnoser. Det kan vara bra att samla elever med liknande problematik i särskilda grupper så att spetskompetensen samlas på ett ställe.  Undervisningsstrategier används som är skräddarsydda för vissa elevgrupper, till exempel arbetsminnesträning för elever med ADHD (jfr tidigare blogg: https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/ar-det-poangfullt-att-trana-arbetsminnet-for-elever-med-adhd-och-dyslexi-) eller intensiv läs- och skrivträning för elever med dyslexi.

I ett kritiskt perspektiv är alla typer av särslösningar förkastliga. Elevers olikheter ska hanteras inom ramen för den vanliga undervisningen. Ingen ska visas eller pekas ut. Olikheter ses som en tillgång och alla elever ska ha en bra situation inom klassens ram. Klassrummet är en gemenskap där alla har lika värde. Diagnoser ges en underordnad betydelse eftersom de ger lite vägledning för hur undervisningen ska läggas upp. Tilltron till att det finns speciella pedagogiker för speciella grupper av elever är låg. Däremot läggs stor energi på att få klasser att fungera som en gemenskap där alla känner ansvar för det gemensammas bästa. Den ansvarige i kommunen som har detta synsätt satsar på en högre grad av lärartäthet i klassrummen framför att anställa experter på olika typer av problem. Samundervisningen i klassrummet kan vara ett sätt att hantera elevers olikheter. Den ansvarige med detta perspektiv är också skeptisk till företeelser som skoldaghem, särskilda undervisningsgrupper och särskola.

Den kommunansvarige som har ett systemperspektiv hamnar någonstans mellan dessa båda extremer. Det är viktigt att ha klart för sig att ett systemperspektiv innebär att skolproblem lokaliseras till olika nivåer, ofta talas inom svensk specialpedagogik om organisations- grupp - och individnivå. Det framgår dock inte av det systemvetenskapliga perspektivet vilken av dessa nivåer som har störst betydelse. Därför kan vi hitta personer med systemvetenskapliga perspektiv som ligger väldigt nära det kompensatoriska perspektivet. Störst tonvikt läggs då vid diagnoser och deras konsekvenser men det finns också en öppenhet för att faktorer på gruppnivå (t.ex. lärarens undervisning och klimatet i klassen) påverkar elevens situation. Medan få idag förespråkar ett kompensatoriskt perspektiv fullt ut tror jag det är betydligt vanligare med denna typ av systemteoretisk förståelse. Men det finns också personer med ett systemperspektiv vilka ligger närmare ett kritiskt perspektiv och således föreslår liknande lösningar på skolsvårigheter..

Ett dilemmaperspektiv, i min uttolkning, ligger närmare ett kritiskt perspektiv än ett kompensatoriskt perspektiv och är således besläktat med ett systemperspektiv som tar flera nivåer i beaktande men där grupp och organisationsnivån ägnas speciell uppmärksamhet. I dilemmaperspektivet läggs dock större tonvikt vid demokratiska och etiska frågor än vad som är vanligt inom det systemteoretiska synsättet.  Eftersom specialpedagogik är ett område med flera konkurrenade perspektiv blir frågan om vem som ska bestämma perspektiv avgörande. För den kommunansvarige blir det då viktigt att vara lyhörd mot de som arbetar i verksamheterna så att en samsyn på hur kommunen ska hantera elever som möter svårigheter i skolarbetet ska hanteras. Jag brukar säga att det är betydelsefullt att skapa inkluderande beslutsprocesser. I stället för att centralt besluta hur verksamheten ska gestaltas, t.ex. ”vi ska inkludera alla elever” eller ”vi ska bli framstående vad gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” blir så många som möjligt delaktiga i besluten. Samtidigt är det givetvis viktigt att respektera de beslut som i demokratisk ordning fattats för den svenska skolan, till exempel att diagnoser ska ha en underordnad roll när det gäller tillgången till särskilt stöd, att stöd helst ska ges inom ramen för den vanliga undervisningen och att vi ska ha en grundsärskola. Dilemmaperspektivet innebär också en skepsis, å ena sidan, mot att rutinmässigt tillskriva elever specifika diagnostiskt baserade identiteter, men också, å andra sidan, en skepsis mot att tro att vi kan hjälpa elever i svårigheter utan att ibland tillskriva dem negativt värderade identiteter (”elev i behov av särskilt stöd”) eller undervisa dem i mindre grupper tillfälligtvis. Det som skiljer ett dilemmaperspektiv från ett kritiskt perspektiv är  framför allt betoningen i dilemmaperspektivet på att specialpedagogik måste gestaltas utifrån demokratiskt fattade beslut på central nivå samt bland de som berörs.

Oj, vad gör vi med pojkarna som inte kan uppföra sig?

Nästa exempel har jag hämtat från ett mail som jag fick från en nyutexaminerad lärarstudent. Denne menade att det på skolan där hen fått sitt första jobb fanns ett antal pojkar som förstörde för de andra eleverna, det förekom till och med att de slog andra elever. Den nyutexaminerade läraren tyckte att en speciell grupp skulle skapas för dessa pojkar. Det skulle vara bättre för dem och för de andra eleverna. Även om diagnoser och liknande inte nämndes i mailet kan vi väl ändå konstatera att lösningen vilar på ett kompensatoriskt perspektiv. Innan jag går vidare och analyserar situationen utifrån de andra perspektiven vill jag tydliggöra att jag är medveten om att det även kan vara flickor som uppträder på detta sätt och att alla pojkar givetvis inte gör det. Det blir alltid problematiskt hur vi beskriver den här typen av problem, det är lätt att vi stereotypiserar beteenden. Dock är det min erfarenhet att den här typen av problem med vissa pojkar i de tidigare åren inte sällan identifieras i skolan.

En systemteoretisk förståelse av problemet innebär att vi utöver individnivån  också måste leta efter orsaker till problemen på grupp och organisationsnivå. Kanske är det så att det är problem med arbetsron i klasserna? Lärare kanske inte har strategier som fungerar? Rektorn kanske skulle ta tag i problemen och ordna kompetensutveckling för lärarna? Kanske har inte läs- och skrivundervisningen fungerat för dessa elever och de reagerar på att de halkar efter i utvecklingen? Det går givetvis inte att besvara dessa frågor här, utan en utredning skulle behöva genomföras, men den som har ett systemvetenskapligt perspektiv måste undersöka olika nivåer för att hitta problemets kärna . Den som har ett kritiskt perspektiv kanske skulle föreslå att genussystemet i skolan/klassen skulle behöva analyseras och/eller att elevernas sociala bakgrund kanske inte helt matchar skolans normsystem eller att pedagogiken bedrivs på ett felaktigt sätt.

Ur ett dilemmaperspektiv vill jag åter betona den demokratiska aspekten. Det är viktigt att lärarlagen blir delaktiga i problemformulering och problemlösning. En specialpedagog kan ta ansvar för att sådana diskussioner förs och en speciallärare skulle kunna hjälpa de elever som eventuellt hamnat på efterkälken vad gäller läsning och läsförståelse. Det är givetvis viktigt att efterhöra elevers och föräldrars syn på situationen. Det blir vidare viktigt ur ett dilemmaperspektiv att inte tolka dessa elever som väsensskilda från övriga elever och att tillskriva dem negativa, stabila identiteter.

Slutsats

Jag vill åter betona att mina exempel givetvis inte kan ge full rättvisa av alla aspekter av vad perspektiv kommer att betyda i mer eller mindre konkreta situationer. I stället har jag velat tydliggöra några skillnader. Nu är det ju inte heller helt konkret att skriva om mer eller mindre påhittade scenarion i en blogg. Jag tror dock att det i den konkreta skolverkligheten inte alltid ges utrymme för den här typen av reflektioner utan ofta handlar man mer eller mindre på magkänsla. Samtidigt tycker jag mina exempel kan tydliggöra att situationer kan se ganska olika ut beroende på ur vilket perspektiv som de betraktas, vilket pekar mot betydelsen av att fortsätta diskussionen om perspektivets betydelse inom specialpedagogiken.

kommentarer
Lägg till kommentar
Tarja
Skickat 2022-11-06 17:22.
stort tack! dina bloggar hjälper mig att få klarhet och förståelse (jag är dyslektiker) . Tack =)
Claes Nilholm
Skickat 2021-05-10 11:17.
Tack för uppmuntrande kommentarer. Dilemmaperspektivet är inte helt enkelt och det var därför jag försökte konkretisera det i den här bloggen. i den nya upplagan av Perspektiv på specialpedagogik utvecklar jag diskussionen kring exemplen ovan ytterligare. Som du skriver Emma så är det ju rimligt att i första hand arbeta med lärmiljön innan vi börjar tillskriva elever problem, samtidigt får vi inte glömma att elever har skilda förutsättningar för det skolan kräver.
emma leifler
Skickat 2021-05-10 10:07.
Jag har läst snart alla inlägg och detta är en av alla favoriter!

Visst är det så att alla nivåer bör analyseras och förbättras innan en elev tillskrivs svårigheter.
Det är så gott som alltid något i lärmiljön som inte fungerar optimalt.

Vem bestämde förresten att alla speciallärare skulle sluta?
Specialpedagoger är viktiga, men kan inte ersätta speciallärare.

Vi får forsätta att driva skolutveckling, och att alla skolor ska bli så bra som de kan.
Detta måste få kosta, tid, pengar och resurser.
Barnen är vår framtid och deras bildning blir vår trygghet.
Maria
Skickat 2019-02-01 21:00.
Tack!!
Erik
Skickat 2017-05-19 15:26.
Tydligt förklarat här på din blogg; att det faktiskt handlar om ett etiskt ställningstagande oavsett om dessa perspektiv används medvetet eller ej. Tack också för en otroligt inspirerande föreläsning i onsdags.