Detta är som framgår av rubriken min tredje blogg om dilemmaperspektivet (se länkar till del 1-2 nedan). Del 2 och del 3 har tillkommit för att det verkar finnas behov av att tydliggöra perspektivet ytterligare.
Den direkta anledningen till bloggen är ett påpekande från en kollega om att studenter ofta uppfattar att ett dilemma är ett problem. Det är också så att det specialpedagogiska området är fyllt av svårlösta problem varför jag tror att ordet dilemma tolkat som problem känns rätt för många.
Ett dilemma som det kommit att definieras i dilemmaperspektivet är dock inte ett problem, inte ens ett svårlöst sådant. Ett problem har nämligen en lösning, medan ett dilemma handlar om att hitta en balans mellan olika alternativ. Däremot kan ett dilemma vara problematiskt i den meningen att det kan vara svårt att hitta rätt balans.
Ett dilemma är alltså en målkonflikt där det gäller att hitta en balans mellan mål som vart och ett är eftersträvansvärt men där de således står i motsättning till varandra.
Inom ramen för andra perspektiv på specialpedagogisk verksamhet identifierar man problem snarare än dilemman. Det som skiljer sådana perspektiv från dilemmaperspektivet är att de gör anspråk på att lösa problemen. Låt oss börja med att se hur det går till.
Att lösa specialpedagogiska problem – några alternativ
Det som skiljer perspektiven på specialpedagogik åt är var problem placeras, vilket också har implikationer för hur problemen löses. I extremfallen placeras problemet, å ena sidan, hos eleven, och, å andra sidan, i faktorer helt utanför eleven (i strukturella orättvisor, i diskurser, i skolans oförmåga, i den professionella arbetsdelningen) (se länk nedan till blogg om perspektiv på specialpedagogik).
I det förra fallet är lösningen på problemen att förändra eleven. Genom att jobba hårdare och/eller få nya strategier/hjälpmedel löses elevens problem med att tillägna sig grundläggande färdigheter, skolans normer eller vad nu problemet består i. Ibland hanteras problemet med hjälp av medicinering. Det är bäst att tillägga att det handlar om att det ses som eftersträvansvärt att lösa problemet, även om det inte alltid går i praktiken.
I det senare fallet löses problemet genom att exempelvis strukturella orättvisor avskaffas, nya diskurser etableras, skolan utvecklar sin verksamhet och/eller genom att professionerna förändras i grunden. Här handlar det i högsta grad om en potentiell lösning av problemen, det har snarast varit så att de framställts som lösbara i teorin medan det är svårare att peka på exempel där den här typen av förändringar löst skolproblem i praktiken.
I svensk specialpedagogik har länge ett systemperspektiv förespråkats där problemet kan placeras på olika nivåer. Vanligt är här att tala om individ-, grupp- och organisationsnivå. Genom rätt insatser på rätt nivå förväntas problem kunna lösas.
Dilemman
Ett dilemma såsom det definieras i dilemmaperspektivet innebär alltså att två åtråvärda mål står emot varandra. Båda kan inte uppnås samtidigt utan en balans måste hittas. Jag brukar tala om tre dilemman men det finns många fler.
Det första handlar om att alla elever ska få vara just elever, de ska inte som Peder Haug uttrycker det ”pekas ut”. Samtidigt måste skolan identifiera elever som hamnar i svårigheter, vilket gör att skolan måste arbeta med kategoriseringar. Det gäller således att hitta en balans i hur sådana kategoriseringar kan göras på så bra sätt som möjligt.
Det andra dilemmat handlar om att å ena sidan ska inte elever värderas negativt, å andra sidan måste det bedömas huruvida eleverna lär sig det de förväntas lära sig. Dilemmat uppstår när en negativ värdering ska göras, vilket ofta är fallet inom specialpedagogiken.
Det tredje dilemmat handlar om att alla elever å ena sidan ska ha rätt att närvara i klassrummet. Å andra sidan finns det en hel del forskning på att till exempel den tidiga läsinlärningen kan kräva ett-till-ett undervisning eller undervisning i mindre grupp. Också här gäller det att hitta en balans.
Men det finns som sagt fler dilemman. Ett exempel på ett dilemma gäller resursfördelning där resurserna å ena sidan ska fördelas så att alla får sin beskärda del, å andra sidan behöver vissa elever mer stöd.
Avslutning
Eftersom dilemmaperspektivet öppnar för tanken att det inte finns några enkla lösningar på hur utbildningssystem ska hantera skolproblem öppnar det upp för behovet av dialog mellan olika aktörer. Demokratifrågorna blir också viktiga, vem ska bestämma hur dessa dilemman ska hanteras?
Ett annat sätt att förstå dilemmaperspektivet är att se det som en reaktion mot kritiska perspektiv som på olika sätt dekonstruerar skolproblem och där den mer eller mindre outtalade tanken är att i en inkluderande skola upphör alla motsättningar/dilemman.
Utifrån dilemmaperspektivet är detta en utopisk tanke, bland annat på grund av de faktiska skillnader som finns mellan elever. Att förneka att det finns några egentliga skillnader kan till exempel betyda att elevers svårigheter inte uppmärksammas.
Vad som förefaller vara en etisk hållning i (den kritiska) teorin kan således ge negativa konsekvenser i praktiken. Att på ett etiskt välavvägt sätt försöka balansera, och inte förneka, dilemman är utgångspunkten i dilemmaperspektivet.
Del 1:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/vad-ar-ett-dilemmaperspektiv-
Del 2:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/dilemmaperspektivet-del-2
Länk till blogg om perspektiv på specialpedagogik:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/perspetkiv-pa
