Claes Nilholms blogg

Hur mår egentligen Elevhälsan? Inte helt bra förefaller det. I internationell och svensk forskning pekas återkommande och obönhörligt på brister i elevhälsans sätt att fungera. Man finner allt som oftast att Elevhälsan inte arbetar hälsofrämjande och förebyggande och att ”brandkårsutryckningar” dominerar arbetet.

Samarbetet mellan elevhälsans professioner verkar ofta inte heller fungera som det ska och inte sällan finns det också ett gap mellan lärares arbete och elevhälsans insatser. Ett återkommande resultat är också att ledarskapet är bristfälligt. Denna negativa bild från forskningen bekräftas också till stora delar av en granskning som genomförts av Skolinspektionen.

Situationen påminner till en del om forskningen om inkludering, där det varit vanligt med studier som pekar på tillkortakommanden i skolors arbete. Samtidigt har forskare inte sällan ganska tydliga idéer om hur det borde förhålla sig. Mer sällsynt är att det visas hur sådana teoretiska modeller kan omsättas i vad som ofta är en ganska bångstyrig verklighet.

Därför blir en sådan studie som den Bengt och Elisabet Persson genomfört av Nossebro-skolan i Essunga kommun viktig. Den visar på hur personal i denna skola till delar lyckades genomföra vad forskare inte kunnat, det vill säga förändra skolmiljöer så de blir mer inkluderande i praktiken (och inte endast i teorin).

Jag har själv i flera sammanhang argumenterat just för betydelsen av att studera goda exempel och har själv varit med om att genomföra några sådana studier (se länk nedan). Studier av ”goda exempel” (ibland används uttrycket ”best practice”) är dock inte vanligt förekommande i svensk forskning även om jag har en känsla av de håller på att bli vanligare. Det har alltså varit sparsamt med studier av goda exempel i Sverige där det varit relativt vanligt med en mer kritisk granskning av skolpraktiken.

Men tillbaka till elevhälsan. Där känner jag inte till någon publicerad studie av goda exempel. Så mycket intressantare är då Bibbi Larslidens Masteruppsats skriven vid Uppsala Universitet där hon menar sig studera ett gott exempel på elevhälsa. Jag har själv varit handledare för uppsatsen vilket läsaren bör veta.

Dock utgörs uppsatsen av Larslidens egna tankar och analyser och jag kommer att presentera uppsatsen utifrån hennes egen framställning och för den som vill stifta närmare bekantskap med uppsatsen finns en länk nedan. Personligen är jag övertygad om att alla som arbetar i och med elevhälsan har mycket att hämta i denna uppsats.

Den avslutande kommentaren i bloggen är min egen reflektion över den elevhälsa som Larsliden studerat och också över hennes studie. För enkelhetens skulle komma jag här att referera till skolan där den studerade elevhälsan finns som ”Borgskolan” vlket är ett påhittat namn.

Elevhälsan på Borgskolan

Uppsatsen vägleds av två övergripande frågor: 1) Är den studerade elevhälsan ett gott exempel på elevhälsoarbete ? 2) Om det är så, hur har elevhälsans arbetssätt uppstår och hur vidmakthålls det?

För att besvara dessa frågor insamlades ett data-material som till omfånget överstiger vad man ser i en del doktorsavhandlingar: 1) Intervjuer med skolans två rektorer 2) 13 inspelade elevhälsomöten 3) En fokusgruppsintervju med elevhälsoteamet (kompletterad med en intervju med skolpsykologen som inte hade möjlighet att delta i fokusgruppsintervjun) 4) En enkät till alla lärare på skolan och 5) En gruppintervju med sex elever med åtgärdsprogram. Till detta kom deltagande observationer i skolmiljön. Larsliden använde de olika materialen för att underbygga sina tolkningar. Hur besvarades då det båda frågorna?

Ett gott exempel?

Genom analysen av det insamlade materialet växer en bild fram av elevhälsoteamets arbete på Borgskolan som Larsliden menar visar att teamet avviker från de team som studerats i den tidigare forskningen. För att kort sammanfatta några av hennes viktigaste slutsatser:

• Inslagen av förebyggande arbete är väsentligt mer påtagliga än hos de team som studerats i tidigare forskning

• Teamet använder fungerande rutiner

• Professioner uppskattar samarbetet och anser att de med sina olika kompetenser skapar en helhetsbild av problemen

• Lärarna har en stor tillit till teamets förmåga att hjälpa dem

• Teammedlemmarna, lärarna på skolan och de intervjuade eleverna uttryckte mycket stor tillit till skolledningen

• En fritidspedagog ses som en viktig del av elevhälsoteamet eftersom skola och fritidsaktiviteter kan knytas närmare varandra.

• Återkommande problem gjordes till föremål för mer övergripande insatser. Ett exempel hon ger är att när det visar sig att många elever har talängslan kunde strategier för att hantera detta utarbetas på den övergripande skolnivån

Larsliden slår således fast att Borgskolans elevhälsoteam är ett gott exempel genom att det i högre grad än de team som studerats tidigare arbetar utifrån sådana arbetssätt som forskare inom området förespråkat och utifrån föreskrifter om hälsofrämjande och förebyggande arbete i Skollagen. Hur besvarar hon då fråga nummer två?

Hur har arbetssättet uppkommit och hur vidmakthålls det?

Larsliden skriver att det finns en samstämmighet hos rektorerna och elevhälsoteamet om att elevhälsans nuvarande sätt att arbeta tog sin start när de båda nuvarande rektorerna tog över ledningen av skolan 2004. Då misslyckades ca 15 procent av eleverna med att uppnå gymnasiebehörighet vilket man hade tyckt var en rimlig nivå givet skolans förutsättningar. De båda rektorerna ville dock spänna bågen högre och från och med 2011 har alla elever uppnått gymnasiebehörighet.

Rektorernas utgångspunkt var att använda elevhälsan som ett sätt att öka måluppfyllelse och välbefinnande. En av rektorerna ledde elevhälsans möten och lade sig vinn om att skapa tillit och engagemang inom gruppen. Rektorn beskrivs som öppen för andras åsikter men samtidigt inte rädd för att ta ansvar och för att fatta beslut. Vidare var rektorerna synliga ute på skolan och kände alla elever och var måna om att skapa goda relationer med elevernas föräldrar.

För att bryta trenden av brandkårsutryckningar öppnandes för att lärarna skulle kunna komma till teamet och prata om sina elever utan att det förelåg något påtagligt problem genom att anteckna sig på en lista. Det fanns bara ett problem med denna idé och det var att inga lärare infann sig.

För att komma över denna tröskel infördes en rutin som innebar att alla lärare inkallades till elevhälsan efter att de haft sina utvecklingssamtal. Problem kunde då i högre grad än tidigare förebyggas, också i takt med att lärarna blev mer benägna att anteckna sig på listan och delge sina bekymmer innan problemen krävde ”brandkårsutryckningar”.

Rektorernas ledarskap är således viktigt för etablerandet av arbetssättet och också för dess vidmakthållande även om givetvis många varit med på tåget och på så sätt också bidrar till förändringen. Viktigt har alltså enligt Larsliden varit skapandet av ett tillitsfullt klimat och fasta rutiner.

Avslutande reflektion

Jag tycker Larsliden övertygande visar att det är ett gott exempel på Elevhälsa som hon studerat. Det som slår en när man läser uppsatsen är hur alla dessa engagerade skolledare och lärare kämpar på i en skolvardag som erbjuder en hel del problem och utmaningar, t.ex. i form av elever som vägrar vara med på lektioner, elever vars hemförhållanden påkallar orosanmälningar, elever som har svårt att nå målen och så vidare. Eftersom Borgskolan har ett gott rykte är det också många elever i svårigheter som söker sig dit.

Vi befinner oss alltså långt ifrån den massmediala pedagogiska debattens förenklingar och förslag på enkla lösningar. Annorlunda uttryckt kan vi säga att vi befinner oss i verkligheten och inte i en retoriskt skapad verklighet.

Det är givetvis alltid möjligt att hitta kritiska infallsvinklar. Man skiljer sig till exempel från Nossebro-skolan genom att ha två särskilda undervisningsgrupper, vilket förklaras av att en del elever som kommer till skolan har haft mycket skolfrånvaro eller har av andra anledningar stora kunskapsluckor. Målet är då att slussa in dessa elever i den vanliga undervisningen.

Vad jag här avslutningsvis vill lyfta fram kanske dock snarare bör ses som ett problem som behöver diskuteras vidare. Det är nämligen få av de åtgärder som nämns i uppsatsen som har att göra med själva genomförandet av och innehållet i undervisningen, det vill säga mer didaktiska frågor. Det är ju givetvis fullt möjligt att elevers svårigheter i olika ämnen kan ha att göra med att didaktiken skulle behöva utvecklas. Å andra sidan kanske detta inte är en fråga för elevhälsan? Problemet som jag vill lyfta fram gäller alltså var gränsen går mellan lärares ansvar för undervisningen och elevhälsans insatser.

En aspekt som Larsliden inte fokuserar i uppsatsen är det förebyggande arbete som lärarna genomför i sitt dagliga arbete. Här finns utrymme för mer forskning, varför inte i form av studier av goda exempel?

Länk till Larslidens Masteruppsats:

http://www.diva-portal.org/smash/resultList.jsf?dswid=-3113&language=sv&searchType=SIMPLE&query=larsliden&af=%5B%5D&aq=%5B%5B%5D%5D&aq2=%5B%5B%5D%5D&aqe=%5B%5D&noOfRows=50&sortOrder=author_sort_asc&sortOrder2=title_sort_asc&onlyFullText=false&sf=all

Länk till tidigare studie av gott exempel:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-ska-klasser-och-skolor-bli-mer-inkluderande-