Claes Nilholms blogg

Skolkommissionens huvuduppdrag är att ge förslag som ökar resultaten och likvärdigheten i svensk skola och som förbättrar kvalitén i undervisningen. Hur tänker man sig specialpedagogikens roll i detta? Det ter sig ännu något oklart men det förefaller som om man kommer att förespråka att stöd sätts in tidigt, speciellt lyfts behovet av att tidigt stödja elever som möter svårigheter i läs- och skrivutvecklingen. De förslag om ny resursfördelning som aviseras avser också att mer av resurserna ska hamna hos elever i svårigheter. Vidare förespråkar man en ökad satsning på elevhälsan. Som flera övriga av kommissionens förslag låter det här bra på papperet.

Förslag från utredningar och politiker vilar oftast på en rationalistisk syn på styrning. Om vi gör x kommer det att ge upphov till y. I forskningen är dock de flesta skeptiska till den typen av antaganden. En mer rimlig modell är att x ger upphov till en något annan variant av y än man tänkt sig men också till andra effekter som z, å, ä och ö. Därför är det viktigt att med forskning och argumentation göra sannolikt att den åtgärd man föreslår faktiskt leder till de avsedda utfallen. Inte minst inom det specialpedagogiska området är det tydligt hur tidigare reformintentioner inte alls fått de utfall man hoppats på.  Flera av kommissionens förslag låter rimliga men ofta saknar man alltså det forskningsunderlag och den argumentation som övertygar om att de faktiskt ger de avsedda utfallet. Det är så att säga en lång väg från de föreslagna åtgärderna till undervisningen i klassrummet.

Närmast obegripligt är också att man till synes helt lyckas marginalisera Specialpedagogiska Skolmyndighetens (SPSM)  kunskaper i rapporten, det är i alla fall svårt att se vad SPSM bidragit med. Myndigheten har ett gott renommé ute på skolorna och mycket goda kunskaper om skolsituationen för elever med funktionsnedsättningar och hur utbildningen ska göras likvärdig för dessa elever.  Jag hittar  dock bara två ställen där myndigheten nämns, dels i direktiven där det ska stå att den ska höras och dels i inledningen där det står att den hörts. I referenslistan hittar man 30 rapporter från Skolverket men ingen från SPSM. Utifrån delbetänkandet ser det ut som kommissionen i nuläget inte anser att SPSM har speciell mycket att bidra med i frågan om hur elever i olika typer av svårigheter ska nå målen för utbildningen. Jag vet inte vilken betydelse det har att Skolverkets generaldirektör är ordförande i kommissionen men det förefaller inte orimligt att anta att det har betydelse för vilken narrativ som berättas om svensk skola.

Inkludering

Man skulle kunna säga att begreppet inkludering på många sätt kommit att omdefiniera det specialpedagogiska området. Genom till exempel Salamanca-deklarationen har man försökt att skapa nya sätt att se på hur skolor ska arbeta med elever i olika typer av svårigheter.   Men det är också ett begrepp som är missförstått och som gett upphov till en rad tolkningar. Hur förhåller sig kommissionen till det? På sid 163 skrivs att svensk skola bygger på en inkluderande princip vilket är lite problematisk att förstå eftersom ordet inkludering inte nämns i de svenska styrdokumenten. Skolkommissionen förefaller tolka inkludering som att det handlar om var eleverna får sin undervisning snarare än en idé om vad skolan ska vara. Här verkar det också som man glömmer bort särskolan och de fristående skolor som växer fram som en ny form av specialskolor. Det är som synes ett föga utmanande inkluderingsbegrepp som Skolkommissionen valt att ansluta sig till.

Just det faktum att man tolkar inkludering som placering och inte som en idé om vad skolan skulle kunna vara tycker jag är symptomatiskt för delbetänkandet. Man är så upptagen av de fallande skolresultaten att man missar den viktigaste frågan om vad utbildning ska handla om och vad den ska vara bra för. Det är förvisso mycket oroande med de fallande resultaten och den minskade likvärdigheten och det är mycket bra att kommissionen tar dessa frågor på största allvar.  Men det är livsfarligt om en sådan diskussion förs vid sidan om det breda uppdraget, i vad som ibland närmast liknar ett försök att förändra uppdraget. Också när det gäller kunskapsuppdraget tycker jag att perspektivet hade kunnat vidgas till en diskussion om och analys av vilken kunskap som skolan ska förmedla.

På flera ställen i delbetänkandet delar jag inte alls kommissionens antaganden om vad elever är och hur vi ska möta dem och vad de ska utvecklas till. Som ett av många exempel kan nämnas begreppet ”value-added” (s 130) som är ett sätt att mäta ”vilket tillskott till elevens lärande som t.ex. en skola bidragit med mellan två tidpunkter”.  Här görs ingen principiell skillnad mellan elever och vilken annan vara om helst. Man tänker osökt på Peter Tillbergs konstverk ”Blir du lönsam, lille vän?” Ur ett humanistiskt perspektiv är det närmast obegripligt hur man kan tala om elever på detta sätt.  

Att öppna fönster

Hur befriande är det inte att läsa Anders Burmans modiga, högintressanta och pedagogiskt skrivna bok Pedagogikens idéhistoria – Uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år.  Här beskrivs hur utbildningens syfte och innehåll diskuterats och analyserats av några av våra främsta filosofer, pedagoger och samhällsvetare genom historien. Det är påfallande hur dessa diskussioner hos en rad insiktsfulla tänkare växer fram ur ett intresse för vad människan är och kan bli och vilken roll hen ska spela i samhället.  Frågan om utbildning och kunskap sätts i relation till dessa större frågor och begrepp som ”kunskapsprestationer” och ”resultat” lyser med sin frånvaro även om kunskapsfrågan förstås tas på största allvar. Jag tycker att det svenska utbildningsväsendet förtjänar en kommission som tar sin utgångspunkt i en sådan större diskussion om vad utbildning ska syfta till.