Går det att skapa ett inkluderande språk?

Går det att skapa ett inkluderande språk?

När jag nyligen gick igenom de 60 artiklar inom inkluderingsforskningen som är mest refererade i Nordamerika respektive Europa fann jag att det bara var i en artikel som det specialpedagogiska språket problematiserades. Det var Len Barton som menade att en inkluderande skola behöver ett nytt språk. Det specialpedagogiska språket är enligt Barton  belastat av innebörder som inte riktig låter sig förenas med en inkluderande undervisning.

Det specialpedagogiska språket

Hela idén om specialpedagogik bygger på vikten av att göra en skillnad mellan pedagogik (för ”vanliga” barn) och specialpedagogik för barn i behov av särskilt stöd. Jag skulle vilja påstå att hela det specialpedagogiska språket vilar på en sådan distinktion. De elever som är i behov av särskilt stöd måste identifieras utifrån typ och grad av problematik. Pedagoger specialutbildas för att kunna undervisa dem och särskilda myndigheter inrättas för att se till att dessa barns behov kan tillgodoses. I skolan leder detta till två delvis parallella system, ett för ”vanliga” barn och ett för de i behov av särskilt stöd, som bärs upp av olika språk.

I det specialpedagogiska systemet finns språkliga benämningar på olika typer av avvikelser (eller funktionsnedsättningar): utvecklingsstörning, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, Asperger, högfungerande autism, dyslexi, läs- och skrivsvårigheter, språkstörning, grav språkstörning, ”behov av särskilt stöd”, beteendeproblematik osv. Benämningarna varierar beroende på vilka professioner som har makten över tolkning och definition av avvikelserna. Sociologerna talar idag om ”medikaliseringen av skillnad” vilket innebär att den medicinska professionen får ett ökat inflytande i definitionen av det avvikande. Begreppen ”språkstörning” och ”grav språkstörning” kan till delar förmodligen spåras till ett ökat inflytande från logoped-professionen. Exakt vilket språk som dominerar specialpedagogiken i skolan varierar över tid och rum, men det är alltid ett språk som vilar på distinktionen mellan det normala och det ”onormala”.

Det är inte bara barn som benämns utifrån det specialpedagogiska språket. Vi har också särskilda begrepp för de pedagoger som har arbetar med dessa elever, specialpedagoger och speciallärare. Ibland används begrepp såsom särskolepedagogik, neuropedagogik mm för att beteckna hur arbetet ska bedrivas med grupperna. Det specialpedagogiska språket återfinns också i benämningen av myndigheter inom området, där vi har, å ena sidan, Skolverket, och, å andra sidan, Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM). Kort sagt, det finns ett specialpedagogiskt språk som närmast kan betraktas som en diskurs, dvs. ett sätt att tänka och tala om ett område.

Jag har genom åren förundrats över hur flera kollegor som förespråkar en mer inkluderande utbildning gör detta utan att problematisera det traditionella specialpedagogiska språket. Vi ska få mer inkluderande skolor genom att utbilda fler specialpedagoger, ge mer kurser i specialpedagogik, skriva fler åtgärdsprogram osv.  Här håller jag med Barton om att vi behöver använda ett nytt språk för att för att göra skolan mer inkluderande. Det är också viktigt att poängtera att inkludering givetvis inte endast handlar om språk utan också, och framför allt,  om sådana påtagliga saker som tillgänglighet och en god pedagogik.

Inkludering som utopi

Peder Haug är den nordiske forskare som enligt mitt tycke uttryckt de intressantaste tankarna om hur en inkluderande utbildning ska gestaltas. I en skrift från 1998 uttrycker han sina tankar om hur en inkluderande miljö ska fungera för att förbereda barnen för samhällsgemenskapen:

Stor vikt läggs vid social träning och på att utveckla gemenskapen, vilket uttrycks genom att skolan ska vara en plats att vara på. Man accepterar att det finns skillnader mellan barnen. Dessa skillnader ska utgöra del av de dagliga erfarenheterna i skolan, och de ska hanteras genom individuellt tillrättalagd undervisning för alla barn i samma skola och i samma klassrum. Inom den ramen ska barnen få den undervisning som gör att de kan komma så långt som möjligt. Det ska ske utan att elever blir stigmatiserade eller utstötta. Därmed framstår alla som i princip likvärdiga inför skolan, och skolan är likvärdig inför alla elever. Detta upphäver skillnaden mellan specialundervisning och undervisning, och därmed är skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik inte längre relevant. (s 24)

Det kan konstateras att detta är vad som närmast kan kallas en formulering av ett utopiskt tillstånd. Sådana utopier är vanliga i religiösa och politiska sammanhang och dyker då och då upp även i vetenskapliga diskussioner.  Problemet med utopier är svårigheten att konkretisera vägen dit och ibland kan utopin legitimera handlingar som kan ha negativa konsekvenser. När det gäller inkludering i den innebörd Haug ger begreppet har forskningen svårt att visa hur dessa utopier skapas.  Jag har i ett annat sammanhang (se referens nedan) problematiserat den här typen av utopiskt tänkande mer generellt men inriktar mig här mer specifikt på språket. Tyvärr går Haug inte närmare in på hur kommunikationen och språkanvändningen bör gestaltas i en inkluderande miljö. Den poäng jag vill göra kan illustreras med Haugs egen formulering ”komma så långt som möjligt”. Detta är en värderande utsaga som uttrycker att det är bra att utvecklas så långt som möjligt. Vårt språk, och inte minst skolans språk, är fullt av den här typen av värderande utsagor:

”Det är bra att du anstränger dig”

”Du är duktig i matte”

”Det är en m.v.g elev” osv.

”Hen gjorde en fantastiskt fin powerpoint-presentation”

”Hen är sen i språkutvecklingen”

När jag tillsammans med andra analyserat utvecklingssamtal och åtgärdsprogram visar det sig att det finns ett mer eller mindre tydligt budskap om vad som utmärker den ideala eleven i skolan. Ideal för hur man bör vara förekommer i alla sociala miljöer och språket bär upp den här typen av värderingar av människor och människors handlingar.  Den franske sociologen Pierre Bourdieu lär i något sammanhang ha sagt att vi inte ska förneka att vi som människor beter oss på sätt som kan synas tvivelaktiga, men att om vi blir klara över hur vi gör har vi en möjlighet att förändra oss. Vi kan därför knappast förvänta oss att vi kan skapa ett inkluderande språk som helt upphäver värderingar av individer och deras handlingar men om vi reflekterar över hur vi använder språket kan vi ändå bli mer inkluderande i vårt språkbruk.

Att inte låta det bästa bli det godas fiende

Med insikten om att vi inte kan skapa ett inkluderande språk, i den meningen att det skulle värdera alla lika, får inte avhålla oss från diskussionen om hur vi ska tala om elever och deras svårigheter. Jag vill påstå att vi här stöter på ett grundläggande dilemma. Å ena sidan måste elever som möter svårigheter i skolan på något sätt identifieras, benämnas och beskrivas. Å andra sidan vill vi behandla alla lika och inte peka ut någon. Handikappforskaren Mårten Söder lär ha beskrivit detta som att det gäller att undvika två diken när vi kör på en väg. Det ena diket innebär att vi gör elever i svårigheter till något väsensskilt från andra elever. Det andra diket innebär att vi inte uppmärksammar deras svårigheter alls. Det gäller alltså att hitta ett språk som gör att vi undviker på dessa fallgropar. Svaret på frågan i rubriken blir således: ” - Nej, men vi kan skapa mer eller mindre inkluderande språk”. Här tycker jag faktiskt man lyckats relativt bra med de svenska styrdokumenten som till stora delar bygger på begreppet ”elev i behov av särskilt stöd” och vars stödbehov definieras i relation vad elever förväntas uppnå, snarare än i relation till någon form av normalfördelning. I skolverkligheten tränger dock, som vi vet, andra språkbruk in. Ofta kan skälet vara gott, det specialpedagogiska språket har ett starkt signalvärde och avsikten är ofta att tydliggöra en utsatt grupps problem. I en situation där professionella och/eller föräldrar ser att elever med olika typer av svårigheter inte får det stöd de behöver är det lätt att förstå att man tar till ord som verkligen pekar på stödbehovet och då kan begrepp som ”störning” mm bli funktionella. En stor utmaningen för skolan, enligt min mening, är dock att ge elever den hjälp de behöver utan att språkligt stigmatisera dem.

 

Barton, L. (1997). Inclusive education: romantic, subversive or realistic? International Journal of Inclusive Education, 1, 231–242.

Haug, Peter. (1998) Pedagogiskt dilemma: Specialundervisningen. Stockholm: Skolverket.

Nilholm, Claes. (2016) ”Var blev ni av ljuva drömmar ”? – om inkludering som utopi. I M. Elmgren, M. Folke-Fichtelius, S. Hallsén, H. Román & W. Werke (utg), Att ta utbildningens komplexitet på allvar. En vänskrift till Eva Forsberg. (s 299-310)

 

https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:922014/FULLTEXT01.pdf

 

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar