Garanterar måluppfyllelse kunskap?

Garanterar måluppfyllelse kunskap?

Ett av de mest använda orden i diskussionen om skolan är ”måluppfyllelse”. Ofta är det underförstådda budskapet att om alla elever når skolans kunskapsmål så är allt frid och fröjd. På sistone har det dock framkommit en kritik mot kunskapsmålen i grundskolan vilka anses handla för mycket om förklaringar och förståelse och för lite om fakta.

Även om jag till delar kan hålla med om den kritiken är det ett annat fokus jag har valt i den här bloggen. Jag tror nämligen att det är alldeles för enkelt att konstatera att elever har kunskaper om de når målen och då också inbegripet om målen kräver mer faktakunskaper.

Instrumentaliseringen av kunskap

När vi talar om kunskapsmål är det viktigt att föra ett resonemang om vad som motiverar elever. För vissa elever är det betygen som är det viktigaste och det är dessa som så att säga driver eleven framåt. Det kan vara allt ifrån högpresterande elever till sådana som är på gränsen till att bli gymnasiebehöriga.

Ofta används denna typ av motivation av lärare, föräldrar och andra: ”Du måste kämpa på så att du når målen”. ”Om du kämpar kan du nå betyg så att du kommer in på gymnasiet”. Och så vidare, vi känner igen det. Uttrycket GRIT, vilket blivit populärt, förefaller vara uttryck för ett liknande tänkande: ”Bara kämpa på så klarar du det mesta”. Det finns något i grunden Lutherskt över detta sätt att tänka (även om vi numera vet att Luther också kunde vara en vällusting), slit på även om det tar emot så väntar dig en belöning senare. Dock handlar det numera om att belöningen finns i jordelivet.

Ibland får jag för mig att de som förespråkar ett sådant kämpande egentligen vill lära ut ett meta-budskap: du ska alltid kämpa, snarare än att de är intresserade av kunskapsöverföring i en genuin mening.

Eleverna ska informeras om målen, vilka kriterier som de ska uppfylla för att nå målen och olika betyg samt också ges förutsättningar att nå dem. Skolor och kommuner utvärderas också till stora delar i termer av måluppfyllelse. Det är således lätt att, om ett lite krångligt uttryck tillåtes, att målen och inte kunskapen blir målet i skolan. Kunskapen blir ett instrument för något annat och inte ett mål i sig. Vi skulle kunna säga att en måldiskurs prioriteras framför en kunskapsdiskurs.

Effekter på elever och lärare

Åsa Hirsh finner i ett forskningsprojekt där 102 elever intervjuats om sin syn på skolan att eleverna uttrycker en genuin trötthet över måldiskursen och flera tycker också att den stressar dem. ”Tjat” från lärarnas sida om vad Skolverket och kunskapskraven kräver dominerar över förklaringar från lärarna om varför kunskaperna är viktiga. Det är också så som jag visat i en tidigare blogg att det verkar som om elevernas intresse för kunskapandet minskar med ökat antal år i skolan (se länk nedan).

När lärarna påtvingas mål riskerar det enligt Dewey också konsekvenser att få konsekvenser för lärarens eget arbete:

Den första konsekvensen är att lärarens intelligens blir ofri. Den begränsar sig till de mål som åläggs uppifrån. Alltför sällan är den enskilde läraren så fri från föreskrifter, från auktoritära inspektorer, metodböcker, läroplaner etc. att hans eget sinne kan komma i närmare kontakt med elevens sinne och med lärostoffet." (Dewey, 1916, s 150).

Kunskapen och även lärarens möjlighet att entusiasmera eleverna riskerar således att hamna i bakvattnet i en undervisning som domineras av en måldiskurs.

Att lära för skolan eller livet

Jag tror det räcker att läsaren går tillbaka till sin egen skolgång för att konstatera hur enormt mycket av det man lärt sig i skolan som inte finns kvar eftersom kunskapen inte förankrats på ett meningsfullt sätt. Ett talande exempel är TV-programmet ”Är du smartare än en femteklassare” där deltagarna ofta visar en häpnadsväckande okunskap när de får frågor som bygger på kursplanerna i skolår 1-6.

Jag tror alla vet att det förhåller sig på det här sättet. Ändå envisas vi med att tro att måluppfyllelse är någon sorts kunskapsgaranti. Jag minns att jag frågade en mycket rutinerad och duglig tjänsteman på Skolverket om det inte vore poängfullt att undersöka vilken kunskap eleverna faktiskt har när de går ut skolan, då skulle vi få reda på inte bara om eleverna nått målen utan också om de erhållit kunskap i en mer genuin mening. Hens svar var vad man kunde förvänta sig av en duglig tjänsteman: ”Det har vi inget uppdrag att göra”.

Det konstiga är inte hens inställning, vilken är korrekt för en tjänsteman, utan att skolmyndigheterna inte har ett sådant uppdrag. Politikerna är således inte intresserade av att veta vad eleverna kan i en genuin mening.

Är lösningen att träna generella förmågor?

Det går att misstänka att det slösas bort en massa tid på ett lärande som inte förankras i individen och som bleknar bort med tiden, låt oss kalla det för ett flyktigt lärande. Denna insikt har fått många pedagoger att föra fram idéer om att det inte är kunskapsinnehåll elever ska tillägna sig utan istället förmågor: att lära att lära, att tänka kritiskt, att kunna hitta information är några förslag på sådana förmågor.

Här finns dock skäl att vara mycket skeptisk eftersom sådana generella förmågor blir mer eller mindre meningslösa om de inte relateras till ett innehåll. Flera menar att en viktig orsak till Svenska elevers försämrade prestationer i PISA-undersökningarna till delar kan ha att göra just med att man under 1990-talet släppte fokus just på kunskapsinnehållet och i stället argumenterade för behovet av mer generella förmågor. Därmed inte sagt att förmågor som att tänka kritiskt och att kunna reflektera inte är viktiga, men om inte kunskapsinnehållet behärskas blir det närmast omöjligt att vara kritisk och reflekterande.

Istället för att satsa på generella förmågor tror jag vi måste börja tänka om kunskapandet utifrån en annan ingång, närmare bestämt utifrån vad vi behöver kunskap till och hur den ska kunna förankras i individen så långt som möjligt.

Vad behöver elever lära sig?

Jag tycker att frågan har i huvudsak tre svar: 1) kunskap som krävs som samhällsmedborgare (inbegripet vad som brukar benämnas som ”basic skills” och allmänbildning) 2) kunskap om olika områden för att pröva på dem och för att kunna veta tillräckligt mycket om området för att väja huruvida man vill fördjupa sig inom det eller inte och 3) kunskaper som innebär en specialisering inom ett område för den framtida verksamheten i arbetslivet. Det går givetvis att ha olika åsikter om vad detta närmare innebär. Men jag tror att det är här en diskussion om kunskapande borde börja.

Det förefaller också vara inställningen hos eleverna i Åsa Hirshs undersökning vilka menade att ett viktigt drag hos de lärare som eleverna beskriver som duktiga är just att dessa lärare poängterar varför kunskapen är viktig snarare än de formella kraven från myndigheterna.

En samhällsmedborgare behöver självklart grundläggande färdigheter i läsning och skrivning. Vidare behöver hen förstås ha grundläggande kunskaper i en rad ämnen för att kunna förstå frågor om till exempel hållbar utveckling och andra viktiga samhällsfrågor. Detta inkluderar att ha kunskaper om historien både i form av faktakunskaper men också i form av förklaringar och förståelse och i bästa fall reflektion över området. Ett sätt att förbereda sig för samhället är också att redan i skolan ingå in arbetsgemenskaper och att syssla med ett kunskapsinnehåll som behövs och är relevant i ett samhällsperspektiv. Det är förstås en diskussionsfråga vad som kan tänkas ingå i en sådan medborgarkompetens och här har jag nämnt endast några centrala inslag.

I det moderna samhället är vi mycket specialiserade i våra yrken. Varje elev måste således hitta något område denne vill fördjupa sig i och då behöver hen möta en rad områden i skolan för att kunna göra ett övervägt val. Att få pröva på olika områden behöver inte endast kopplas till yrkesutövningen utan kan också öppna upp för intressen som realiseras på fritiden och kan vara mycket berikande för personlighetsutvecklingen. Det är således inte endast matematik, svenska, engelska och de naturvetenskapliga ämnena som är viktiga, vilket är lätt att tro när man hör skolan diskuteras.

Det ovan sagda innebär givetvis inte att allt kunskapande kommer att styras av lust och engagemang. Även dessa tre punkter innebär att många elever kommer att få kämpa inom områden de inte behärskar och där kunskapen i sig inte innebär någon omedelbar lockelse. Men jag inbillar mig att en skola som utgår från vad kunskapen ska användas till och med lärare som är mindre styrda av formella krav skulle kunna leda till ett lärande som är mindre flyktigt och mer ett uttryck för en genuin kunskapsutvecklin

 

Länk till blogg om elevers lust att lära:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lusten-att-lara?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1

Dewey, John. (1916/2000). Demokrati och utbildning. Göteborg: Daidalos.

Åsa Hirshs arbete föreligger ännu bara i manuskriptform men hon har låtit mig ta del av några resultat av relevans för den här bloggen.

kommentarer
Lägg till kommentar