Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Gemenskapens möjligheter och mörka sidor

Gemenskapens möjligheter och mörka sidor

Ibland talas det om att samhället alltmer kännetecknas av en ”hyperindividualisering”. Lite ironiskt kan vi kanske beskriva det som att det liberala samhället till slut har skapat den atomistiske och självreglerande individ som utgjort dess teoretiska förutsättning.

För de individer som inte lyckas leva upp till idealet har det utvecklats en rad institutioner vars syfte är att normalisera individen, återskapa denne som väljande och självreglerande. Samtidigt förefaller det finnas en stor längtan efter gemenskap, att uppgå i något större och mer allomfattande än vad som kan upplevas som ett något urvattnat och/eller svårrealiserbart individuellt projekt.

Motsättningen mellan å ena sidan en tendens till individualisering och, å andra sidan, en önskan om gemenskap utgör utgångspunkten för den pedagogiska teoretikern Nell Noddings artikel ”On community” vilken daterar sig så långt tillbaka som 1996 (publicerad i Educational Theory, 46(3), 245-267). Trots att den är drygt 20 år gammal känns den ändå märkvärdigt aktuell. Noddings artikel erbjuder en intressant kontext för de resonemang om relationen mellan gemenskap och individ som jag fört tidigare i bloggen.

 

Liberalism och kommunitarism

Noddings kontrasterar, förenklat beskrivet, den liberala idén om individens frihet med kommunitarismens ideal om gemenskaper som uppstår och utvecklas utifrån delade värden. Mot liberalismens ”jag” står kommunitarismens ”vi”. Kommunitarismen, som är en rörelse med rötter i USA, innebär att samhället kommer före individen. Det är som samhällsvarelse i relation till andra människor som individen blir människa.

En helt central skillnad mellan dess båda synsätt som lyfts fram av Noddings gäller frågan om vad som utgör det goda livet, eller annorlunda uttryckt, frågan om vad som är eftersträvansvärt i livet. I det förra fallet ges det goda livet inget bestämt innehåll, det är individen som bestämmer vad hen anser vara eftersträvansvärt. Samhällets uppgift blir snarast att underlätta för individen att göra val.  I det senare fallet finns en idé om det goda livet formulerat inom den gemenskap individen tillhör och som också kan omförhandlas inom denna gemenskap.

Överfört till den svenska skolan kan vi konstatera att idén om val och individens frihet kommit att skjuta fram sina positioner under senare år medan tanken på att skolan ska utbilda och fostra blivande medborgare i ett demokratiskt samhälle hamnat i bakgrunden. Denna tendens identifierades tidigt av Tomas Englund som talade om en förskjutning i skolpolitiken från den ”stora demokratin” till den ”lilla demokratin”.   

 

Gemenskapens mörka sidor

Noddings identifierar några faror med gemenskaper (”communities”). Historien fylld av idéer om gemenskap som byggt på förtryck av specifika grupper och individer i samhället. Kända moderna exempel hon lyfter fram är nazismen och fascismen och även kommunistiska samhällen har till stora delar byggts på en sådan grund. Från en liberal utgångspunkt är det uppenbart att människors frihet kränkts i sådana sammanhang, vilket ger en påminnelse om vikten av att alltid bevaka denna.

En annan, och närbesläktad tendens, är att gemenskaper byggs i antagonism till andra gemenskaper. Ett slående exempel på detta är den nationalism som eskalerar i Europa i början på 1900-talet och som ledde till det förödande första världskriget. Den gemenskap mellan arbetare i olika länder som tidigare växt fram, formad i antagonism mot industriägare och till delar också stater, växlades snabbt om till en nationalism där det egna landet förhärligades medan andra länder nedvärderades. Liknande processer känner vi igen från Balkan-halvön i början på 1990-talet och Rwanda 1994 där olika etniska grupper ställdes mot varandra.

I exemplen ovan är det egentligen ett understatement att tala om mörka sidor av gemenskaper, det handlar snarare om förödande sidor där människor som inte tillhör den egna ”gemenskapen” berövas sin rätt till liv. Men man ska fördenskull inte negligera att liknande, om än betydligt mindre farliga, socialpsykologiska mekanismer opererar i alla sociala sammanhang. Gemenskaper definieras till stor del i relation till andra gemenskaper. Inte sällan handlar det om att den egna gemenskapen ses som något bättre än andras gemenskaper. Sådana tendenser kan som sagt skönjas överallt i samhället, bland professionella grupper, i familjer, i bostadsområden osv. och också givetvis i klassrummet.

Hur ska det då gå att skapa en gemenskap, ett samhälle, i ett klassrum som inte bygger på en antagonism mot andra grupper, där olika grupper inom en klass inte ställs emot varandra och där individen känner sig fri och jämlik?

 

En ”liberal community”

Noddings konstaterar i likhet med många andra att kommunitarism och liberalism bör förenas i vad som hon betecknar som ”liberal communities”. Jag har i tidigare bloggar beskrivit en fallstudie som jag och Barbro Alm genomförde i en klass under skolår 5-6 som till stora delar föreföll utgöra en ”liberal community”. Lärarna arbetade hela tiden på att skapa en gemenskap som omfattade diskussioner i grupp samt grupparbeten där alla elever gjordes delaktiga samtidigt som betydelsen av att respektera olikhet och se alla individer som en tillgång betonades. Det föreföll som eleverna såg sig som delar av ett ”vi” men att också utrymme för ett ”jag” gavs.  Genom att samarbeta kan vi säga att eleverna förbereddes för ett kommande samhällsliv. Verksamheten svarade på det sätt upp emot de krav på att förbereda eleverna för att verka i ett demokratiskt samhälle som betonas i styrdokumenten.

Det går förstås att inta olika positioner i dessa diskussioner och frågan om liberalism vs kommunitarism är mycket mer komplex än vad som framgått här. Utan tvekan är det dock djupt  beklagligt och oroande är att den idé om att eleven ska förberedas för att delta i den samhälleliga demokratin som fortfarande är så tydlig i styrdokumenten alltmer verkar spela en så underordnad roll i det offentliga samtalet om skolan. Därför har vi heller ingen utvecklad politisk diskussion om hur skolan som en form av gemenskap ska förbereda elever att verka i den större gemenskap som samhället utgör.

Liberalismens betoning av individuell frihet har idag vidare som konsekvens att elever med föräldrar med goda ekonomiska och utbildningsmässiga resurser tenderar att hamna i samma skolor (se min tidigare blogg ”Inkludering på systemnivå – en sorglig historia”). Vi har alltså skolor och klassrum där de individuella projekten och rättigheterna står i centrum och på systemnivå skiljs elever med olika bakgrund från varandra. Jag tror det är betydligt fler än jag som tycker att det behövs en diskussion om vilken gemenskap som skolan ska erbjuda och hur denna ska förebereda på bästa sätt för en gemenskap i samhället.

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv