David Mitchells bok "Inkludering i skolan - undervisningsstrategier som fungerar"

David Mitchells bok "Inkludering i skolan - undervisningsstrategier som fungerar"

Vanligtvis recenserar jag inte böcker i den här bloggen. Men när Mitchells bok nu dök upp på mitt skrivbord får jag ett utmärkt tillfälle att mer konkret diskutera de problem jag tog upp i min förra blogg vad gäller att ge en vetenskaplig grund för skolan. Jag skrev där om de ofrånkomliga sammanfattnings-, översättnings- respektive relevansproblemen som måste lösas när en vetenskaplig grund ska etableras.

Innan jag diskuterar huruvida Mitchell lyckas lösa dessa problem eller inte kan det vara på sin plats att säga något om bokens inramning. Den heter ”Inkludering i skolan” med undertiteln ”Undervisningsstrategier som fungerar”.  Det som signaleras är alltså att boken förmedlar fungerande strategier för inkludering. Mitchell presenteras som ”en ledande forskare inom (sic) inkludering” och flera professorer/docenter vittnar om bokens användbarhet.

Vi har alltså som det förefaller att göra med en verklig auktoritet inom området. Lärare och andra som vill basera sin verksamhet på vetenskap och som inte själva har överblick över forskningen kan alltså välja den Guru-strategi som jag talade om i förra bloggen.  Guru-strategin innebär att man låter någon annan, av vissa upphöjd, person tolka forskningen och dess implikationer för skolans arbete.

Det är dock lite oklart vad av bokens inramning som härrör från Mitchell respektive vad det svenska förlaget bidragit med. Den engelska titeln på boken uttrycker nämligen betydligt bättre vad boken handlar om: ”What really works in special and inclusive education”. Det handlar alltså snararast om ”effektiva” strategier i arbetet med elever i olika typer av svårigheter vare sig dessa går i vanliga klasser eller inte. Och är det förlaget eller Mitchell som menar att han är en ledande forskare inom (sic) inkludering? Vilka kriterier har tillämpats för att dra den slutsatsen? I en forskningsöversikt som vi genomförde över de mest refererade artiklarna i forskningen om inkludering dök i alla fall inte Mitchells namn upp.

Bokens inramning handlar på ett påtagligt sätt om att sälja in boken. Tvetydigheter och liknande skalas bort. Budskapet är att den som ska skapa inkluderande skolor på en vetenskaplig grund närmast måste läsa boken, den bygger ju på den vetenskap som har så hög status i vårt samhälle förmedlad av en av de främsta experterna på området. Och strategierna FUNGERAR!  Något paradoxalt är ju det vetenskapliga språket, som är rikt på nyanser och inte väjer för motsättningar, närmast motsatt ett sådant försäljningsspråk. Vad händer då när vi lägger ett vetenskapligt perspektiv på bokens innehåll och börjar leta efter framför allt nyanser men också motsättningar och tvetydigheter?

Sammanfattningsproblemet

Som i de flesta sammanhang där evidens sammanställs innebär detta att en mycket stor del av  forskningen betraktas som irrelevant i sammanhanget. Forskning där meningsskapande fokuseras eller där maktkritiska perspektiv används utesluts från början. Även kvantitativ forskning som inte behandlar effekter av olika ”strategier” utesluts.

Det är ändå förtjänstfullt att Mitchell använder en stor mängd effektforskning och att hans kriterier för urval av studier tydliggörs.  Dock konstaterar han: ”Tyvärr kan endast relativt få studier sägas uppfylla alla dessa kriterier. Jag lägger stor vikt vid dessa kriterier, men kommer också att ta med studier som ändå ger trovärdiga bevis” (s 25). Det här betyder alltså att andra kriterier än de han räknar upp används vid urvalet av studier och vilka dessa andra kriterier är får vi inte veta. Det framgår inte heller hur studier sökts i databaser. Han har hittat ett stort antal relevanta studier men en snabb granskning visar att han också missat viktiga studier/metaanalyser.

Mitchells tillvägagångssätt kan jämföras med genomförandet av så kallade systematiska forskningsöversikter som är enormt seriösa och rigorösa när det gäller att redovisa hur vetenskapliga arbeten söks i databaser, hur de kvalitetsbedöms och hur de vägts mot varandra när slutsatser dras. Det är i Mitchells fall i stort sett omöjligt att rekonstruera hur han gått tillväga när han drar sina slutsatser från forskningen. Inte heller har, vad jag känner till, någon annan forskare granskat hans sammanställningar. Om vi har kriteriet att något för att vara vetenskapligt grundat ska vara kritiskt granskat av andra forskare kan alltså Mitchell sammanställning knappast sägas vara vetenskapligt grundad.

Det betyder inte att jag tror att han drar felaktiga slutsatser när det gäller enskilda strategier. Flera av de strategier han nämner har ett relativt otvetydigt gott vetenskapligt stöd. I flera av fallen argumenterar också Mitchell övertygande. Det bör dock tilläggas att knappast några ”bevis” läggs fram för att strategierna fungerar i samspel med varandra utan bevisföringen behandlar i huvudsak varje ”strategi” för sig.

Översättningsproblemet

Det finns flera saker i boken som går att kritisera ganska hårt, inte minst det i mitt tycke problematiska teoretiska avsnittet inledningsvis. Vidare är det något paradoxalt att ett relativt stort antal av de 27 strategierna inte är strategier i ordets vanliga bemärkelse, till exempel ”klassrumsklimat” och ”fonologisk medvetenhet och fonologisk bearbetning”. Klassrumsklimatet är möjligen något som ska påverkas med en strategi och fonologisk medvetenhet och fonologisk bearbetning är önskade utfall av en strategi.  Jag nöjer mig med dessa exempel och med att konstatera att den språkliga precisionen inte är bokens styrka. Jag vill klargöra att jag är mycket snäll när jag formulerar den bedömningen.

Det finns givetvis saker som också är bra, till exempel det engagemang Mitchell förmedlar och hans förmåga att på ett ganska enkelt och konkret sätt beskriva olika sätt att agera i klassrummet. Strategierna (i de fall de är strategier) kan då ses som en repertoar av möjliga handlingar. Och efter en period av skolutveckling då reflektion varit ett nyckelord och råd varit mer eller mindre bannlysta kan det verka befriande med den klartext i vilken Mitchell formulerar hur lärare ska sköta sitt arbete (se dock nedan).

Men exakt hur ska de 27 strategierna översättas till skolans vardag? Varje strategi är i innehållsförteckningen länkad till ett råd, det blir alltså sammanlagt 27 råd som sträcker sig från rena självklarheter (”utveckla elevernas färdigheter”, ”hjälp eleverna förstå vad de läser”, ”hjälp elever komma ihåg viktig information”) över behavioristiska uppmaningar (förändra beteendeproblem genom att ändra deras antecedenter och konsekvenser) till påminnelse om sådant som kanske lätt glöms bort (”kontrollera och informera regelbundet eleverna om deras framsteg”). Den som läser hela boken kommer att finna att den innehåller en ofantlig mängd råd till lärare om vad de ska göra.  Jag uppmanar eventuella läsare att räkna alla de råd som ges, sällan har väl forskningens förmodade överlägsenhet gentemot lärares yrkeskunskap predikats tydligare än här. Tror vi att den här typen av råd, som då sägs grunda sig i evidens, kommer att förbättra lärares arbete? Och, vilket är avgörande ur en vetenskaplig synpunkt, var finns evidensen för att lärare som läser Mitchells bok förbättrar sin undervisning?  

Mycket forskning visar att lärare ofta tar till sig forskning för att legitimera det man redan gör och här finns alla möjligheter eftersom det går att välja mellan 27 strategier. Min hypotes är att en del lärare som läser Mitchells bok kommer att fortsätta som vanligt, några kan plocka upp något nytt de har användning av och en hel del blir förmodligen förvirrade över ett budskap som närmast är omöjligt att ta till sig i hela sin omfattning. Som övning kan läsaren lista de råd som ges i innehållsförteckningen och de tio första råden som ges i anslutning till varje strategi, för att sedan reflektera över om denna lista av råd underlättar lärares arbete eller inte.  

Relevansproblemet

Hur relevant är boken för det lärare i den svenska skolan ska uppnå? Svenska lärare har ju att följa en rad styrdokument, föreskrifter och råd. Det hade alltså varit viktigt med en diskussion hur strategierna ska kunna sammanlänkas med detta. Till exempel är ju knappast den rika förekomsten av behavioristiska inslag i Mitchells bok förenlig med läroplanens elevsyn.

En helt central fråga är förstås: Strategier för vad? Precis som Hattie vacklar Mitchell mellan olika idéer om vad strategierna ska uppnå. Ibland är det implicit att det handlar om kunskapsuppdraget och ibland sägs det rent ut. Ibland skisseras ett bredare uppdrag, även om det är oklart var detta breda uppdrag hämtas ifrån och vad exakt det består av. Den för svensk skola avgörande frågan som handlar om vilka strategier som ska användas för att nå den svenska skolans breda uppdrag besvaras inte.

Något symptomatiskt finns ett kapitel om det finska skolsystemet med i boken. Det finska systemet framhålls som exemplariskt just genom att det lyckas väl med kunskaps- och likvärdighetsuppdragen, men det diskuteras inte i relation till sitt breda uppdrag. Paradoxalt nog, med tanke på den svenska titeln på Mitchells bok, omtalas de specialpedagogiska särlösningar som är mycket vanliga i Finland närmast som något positivt.

Grund för en vetenskaplig grund?   

Ger då Mitchells bok ger en vetenskaplig grund för lärares arbete med elever i behov av särskilt stöd. Mina kriterier har varit hårda: för att skapa en vetenskaplig grund ska forskningen ha sammanställts med vetenskapliga metoder som är explicita (och därmed möjliga att granska) och sammanställningen ska ha granskats av vetenskapssamhället, det ska finnas forskning om att en översättning av resultaten förbättrar lärare arbete vad gäller att nå ett brett uppdrag. Mitchell kommer en liten bit på väg men det finns också stora brister. Men min slutsats är mer långgående än så. Det är tveksamt om det idag finns den typ av forskning som skulle behövas för att i genuin mening skapa en skola på vetenskaplig grund. Om det har jag skrivit i en annan blogg:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/hur-kan-didaktiken-i-svensk-skola-utvecklas-ett-forslag?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1

Det bör förstås påpekas att det saknas kunskap om vilka effekter mitt förslag ger om det skulle realiseras. Jag har inte heller en grundmurad tro på att vi kan hämta alla svar från vetenskapen. Vi kan hämta argument och kunskap från vetenskapen men till syvende och sist är det vårt goda omdöme och våra gemensamma diskussioner som kan visa vägen framåt. I de diskussionerna behöver vi inte bara hämta underlag från effektivitetsforskningen utan från olika typer av vetenskapliga studier.

 

Mitchell, D. (2015) Inkludering i skolan – Undervisningsstrategier som fungerar. Stockholm: Natur och Kultur.

kommentarer
Lägg till kommentar
Rosa Jansson
Skickat 2020-07-13 14:38.
Tack. Denna bok är en del av min kurslitteratur och under kursens gång har jag känt att det boken hävdar faller något kort, men har inte kunnat sätta fingret på vad. Tack för att du tagit dig tid att visa ett annat sätt att se på och förhålla sig till boken.