Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Hur påverkar "inkludering" situationen för de andra eleverna?

Hur påverkar "inkludering" situationen för de andra eleverna?

Vad händer med andra de andra eleverna när elever i olika typer av svårigheter ska ”inkluderas” i klassrummet? Kommer exempelvis närvaron av elever med koncentrationssvårigheter och utåtagerande beteende bidra till att de andra elevernas resultat försämras?

De som följer vad jag skriver i den här bloggen och i andra sammanhang om inkludering förstår att jag ovan har använt ordet ”inkludering” på ett sätt som jag vanligtvis avråder ifrån, det vill säga jag använder det här för att endast beteckna var elever erhåller sin undervisning. Frågan i rubriken blir tydligare om det omformuleras som följer: Hur påverkas de ”vanliga” elevernas situation när elever med olika typer av svårigheter placeras i klassrummet?

Det är den senare frågan som står i fokus för en systematisk forskningsöversikt, närmare bestämt en metaanalys, av Szumski med flera (2017). Även om artikelförfattarna utifrån mitt perspektiv bidrar till att urholka inkluderingsbegreppet är det ändå intressanta frågor de ställer. De argumenterar för att det är betydelsefullt att också se till de ”vanliga” elevernas rättigheter och menar att ”inkludering” (förstått som placering) blir svårare att försvara om den leder till att de ”vanliga” elevernas utbildningsprestationer försämras.

Jag kommer att ge en kort presentation av de huvudsakliga resultaten i artikeln för att avslutningsvis kontextualisera översikten i en mer övergripande diskussion om inkludering.

 

Små men positiva effekter rapporteras

Det är sammanlagt 47 studier som analyseras, vilka tillsammans omfattar nästan 5 miljoner elever. Forskarna finner ett mycket svagt, men positivt samband mellan närvaron av elever i olika typer av svårigheter i klassrummet och utbildningsprestationerna hos de andra eleverna. Intressant nog påminner detta utfall om det som brukar erhållas när effekten av placering i vanlig klass undersöks för elever i olika typer av svårigheter. Även i detta fall brukar man hitta ett svagt positivt samband men området är dock minerat med metodologiska svårigheter. Szumski med flera drar följaktligen slutsatsen att placering av elever i svårigheter i vanliga klassrum ger mycket svaga, men gynnsamma, effekter både för dessa elever själva men också för klasskamraterna.

Konstigt nog finner forskarna inga substantiella signifikanta skillnader när de analyserar resultaten med avseende på följande fyra så kallade modererande faktorer:

  • Land för studie
  • Typ av studie (intervention eller naturliga data)
  • Ansvariga professioner
  • Nivå i utbildningssystemet (låg/mellan/hög)

När det gäller effekten av placeringen av elever med stora svårigheter respektive elever med ”emotional behavioral disorder (EBD)” på de andra elevernas utbildningsprestationer dras följande slutsats:

In conclusion, our meta-analysis shows that on average the presence of learners with EBD and severe SEN in a classroom does not negatively inuence the achievement of their peers without SEN. Still, neither does it influence their achievement positively…. (s 49)

Delvis i kontrast till tidigare forskning menar Szumski med flera att utbildningsprestationerna för elever i allmänhet inte försämras när elever i stora svårigheter eller med ”beteendeproblem” placeras i vanliga klasser. Det bör alltså noteras att påverkan på andra faktorer än utbildningsprestationer, såsom till exempel klassrumsklimat, inte undersöks i metaanalysen.

Innan vi går över till att se på studien i ett större perspektiv är det på sin plats att påpeka att det finns skäl att varna för de metodologiska svårigheter som förekommer i dessa sammanhang. Till exempel går det inte att se hur Szumki med flera beräknat den i dessa sammanhang så avgörande effektstorleken i de olika studierna.

 

Urholkat inkluderingsbegrepp

Jag nämnde tidigare att studien ur mitt perspektiv bidrar till att urholka inkluderingsbegreppet. När begreppet lanserades i USA på 1980-talet var det som ett svar på att det tidigare begreppet ”mainstreaming” hade kommit att urholkas. ”Mainstreaming” kom endast att handla om var eleven ska erhålla sin utbildning och inte om kvalitén på denna utbildning eller den större frågan om hur den större den vanliga utbildningen ska kunna reformeras för att möta alla elever.

Szumski m fl känner mycket väl till de olika sätten att förstå inkludering vilka de diskuterar i den inledande delen av artikeln. I sina empiriska analyser använder de dock en placeringsdefinition.  De begränsar också analysen av effekter av ”inkludering” till att handla om utbildningsprestationer.  På så sätt kan de sägas förena en ganska traditionell föreställning om specialpedagogik med en idé som är  stark i nyliberala synsätt på skolan, närmare bestämt att skolan ska utvärderas enbart i form av mätbara utbildningsprestationer.

Vi kommer verkligen en lång väg bort från ett inkluderingsbegrepp som också betonar vikten av att lära sig av varandras olikheter, att alla ska känna en trygghet i sin klass och att skolan ska förbereda elever att verka i ett demokratiskt samhälle. Det är också intressant att det inte handlar om vad de ”vanliga” eleverna tycker eller om hur interaktionen i klassrummet påverkas när elever i olika typer av svåritheter placeras i det ”vanliga” klassrummet.

Det är också viktigt att notera att exempelvis det rättighetsbegrepp som Peder Haug (1998) förespråkar skiljer sig markant från Szumski med fleras. Haug betonar att rätten till delaktighet är överordnad andra hänsyn. Det är således ur hans perspektiv inte en empirisk fråga om elever i olika typer av svårigheter ska gå i vanliga klasser utan det är mer en praktisk fråga om hur ett sådant arrangemang ska organiseras så att alla elever får ett utbyte av det.

 

Haug, P. (1998) Pedagogiskt dilemma: specialundervisning. Stockholm: Skolverket.

Szumski, G., Smogorzewska, J. & Karwowski, M. (2017) Academic achievement of students without special educational needs in inclusive classrooms: A meta-analysis. Educational Research Review, 21, 33-54.

 

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv