Inkludering definieras på olika sätt av olika aktörer. En helt central fråga när det gäller frågor om inkludering är vem som ska bestämma vilken typ av inkludering, om någon, som den svenska skolan ska sträva efter. Inkludering är således en fråga som handlar om makt och därför är det viktigt att se på inkludering ur ett demokratiperspektiv. Demokrati är ju som bekant vårt samhälles sätt att hantera maktfrågan.
Det finns dock olika sätt att tolka vad som är demokrati och beroende på vilken uttolkning vi föredrar får det konsekvenser för inkluderingsfrågan. Annorlunda uttryckt, olika sätt att hantera makt-frågan inom ramen för demokratin leder till olika konsekvenser med avseende på frågan om inkludering.
En gemensam grund
Närmast alla står bakom den representativa demokratin där medborgarna röstar fram sina representanter i fria val. Partierna går till val på sina program inom olika områden där inte minst skolpolitiken blivit mer uppmärksammad under senare år. Även om det idag synes finnas en ganska utbredd misstro mot politiker och det politiska ”spelet” har den representativa demokratin en lång tradition och knappast någon förespråkar en annan modell för maktutövande.
Det finns dock alltså olika sätt att förstå demokrati, vilka vilar på olika sätt att se på hur makten i demokratin ska utövas. Jag kommer att utifrån Held (1997) diskutera fyra olika sätt att se på hur demokratin kan gestaltas och diskutera vilka implikationer de får för frågor om inkludering.
Den första modellen är den ovan nämnda representativa demokratin och de tre senare modellerna förutsätter denna första modell men strävar också efter att utveckla den men i helt olika riktningar: lagstyrd demokrati, deltagardemokrati och deliberativ demokrati. Lagstyrd demokrati brukar förknippas med höger och deltagardemokrati och deliberativ demokrati med vänster på den politiska skalan.
Inkludering i den svenska representativa demokratin
Valda politiker i den representativa demokratin har som uppgift att formulera riktlinjer för hur utbildningsväsendet ska gestaltas. Dessa riktlinjer formuleras normalt genom lagstiftning, förordningar och genom regleringsbrev till myndigheterna inom området. Styrningen sker också med hjälp av ekonomiska medel. Rektorer, lärare och andra förväntas arbeta utifrån de mål och riktlinjer som fastslagits.
Vilken typ av inkludering förespråkas då i den svenska skolan? Det är viktigt att notera att ordet ”inkludering” inte nämns i de svenska styrdokumenten. Det finns dock gott om formuleringar i lagar och riktlinjer som pekar på att alla elever ska ha rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar, ha en trygg skolsituation mm. Samtidigt tillåts ett antal särlösningar i svensk grundskola såsom särskola, specialskola, resursskolor och särskilda undervisningsgrupper.
I skollagens 1 kap 4§ där utbildningsväsendets syfte slås fast nämns ingenting om att man ska eftersträva att skapa gemenskaper i skolor och klassrum även om detta mål nämns i lagtexter som hänför sig till de olika skolformerna. Det bör påpekas att Skollagen och övriga styrdokument innehåller en oerhört stor mängd mål och prioriteringsordningen mellan olika mål är mycket oklar. Tyvärr har dock formuleringar om gemenskap haft begränsat inflytande på de senaste årens diskussion om skolan.
Vi kan således slå fast att vi i den svenska representativa demokratin bestämt oss för en svag version av inkludering vilken handlar om individens rätt till lärande och välbefinnande men som tillåter att vissa elever placeras i särlösningar. En idé om att sociala gemenskaper ska skapas uttrycks bland en rad andra mål men nämns inte i den övergripande paragrafen där utbildningssystemets syften presenteras..
Det finns givetvis inget i den representativa demokratins väsen som säger att den måste hamna i en sådan här förståelse av inkludering men just den svenska representativa demokratin på 2010-talet har hamnat där. Det är självklart också så att vi här talar om målsättningar, i verkligheten är till exempel många elever stressande och/eller når inte målen. I det offentliga samtalet är det vidare framför allt kunskapsuppdraget och inte skolans demokratiskt beslutade breda uppdrag som fokuseras.
Inkludering och lagstyrd demokrati
I den lagstyrda demokratin eftersträvas ett minskat kollektivt beslutsfattande. I stället ska makten utövas genom att medborgarna erbjuds valmöjligheter. Den lagstyrda demokrati-modellen har haft ett avsevärt inflytande på den svenska skolan under de senaste årtiondena.
Rätten att välja skola skulle i teorin kunna innebära att det blir frivilligt att välja inkluderande skolor för den som vill, det vill säga skolor där elever med olika bakgrunder möts. Denna möjlighet minskar om elever med en viss bakgrund, till exempel elever från medel- och överklass, tenderar att välja samma skolor.
Det förefaller dock idag som om boendesegregation och det fria skolvalet bidrar till att elever med olika social bakgrund hamnar i olika skolor. Personer med goda socioekonomiska förutsättningar väljer samma bostadsområden och samma skolor. Det verkar alltså som om valfrihet på ett sätt motverkar inkludering på systemnivå när vi tolkar inkludering som att elever med olika bakgrund ska mötas i skolan.
Inkludering och deltagardemokrati
Peder Haug är en välkänd förespråkare för ett demokratiskt deltagarperspektiv. I hans tolkning, som inte är den enda möjliga, ska förskolor och skolor ta emot barn och elever oavsett deras individuella karakteristika. Förskolor och skolor ska vara gemenskaper där alla har en naturlig plats och lär sig och utvecklas. Social rättvisa innebär i Haugs tolkning just rätten att vara delaktig i en gemenskap som omfattar alla.
Han är alltså emot särlösningar och, skulle jag i alla fall gissa, mot rätten för elever och föräldrar att välja förskola och skola. Det bör också poängteras att ett demokratiskt deltagarperspektiv kan ges andra tolkningar, till exempel att föräldrar och elever ska vara mer delaktiga i utövandet av demokratin, till exempel i brukarstyrelser.
Inkludering och deliberativ demokrati
Den form av demokrati som kallas ”deliberativ” kallas ibland också för samtalsdemokrati. En återkommande idé är att olika problem löses i samtal mellan de parter som är involverade. Som de båda tidigare demokratiformerna ses de som en utveckling av den representativa demokratin för att öka inflytandet för olika grupper i samhälle.
De svenska styrdokumenten ger vissa riktlinjer vad gäller ”inkludering” (se ovan) och dessa riktlinjer behöver tolkas och iscensättas i förskolor och skolor. Utifrån den deliberativa demokratin blir det då viktigt att de grupper som är involverade möts i samtal om hur detta ska gå till. Det gäller kanske främst olika professionella grupper men kan också innefatta föräldrar och elever. Det ger professionella en potentiell möjlighet att välja att försöka att skapa inkluderande skolor.
Förespråkar för en deliberativ demokrati är enligt min erfarenhet ofta skeptiska till fria skolvalet eftersom det leder till en social snedrekrytering till skolorna.
En rävsax
Det förefaller som om valfriheten minskar inkluderingen på systemnivå om vi tolkar inkludering som att elever med olika bakgrund ska mötas i skolan. Samtidigt finns det ett starkt stöd från väljarna för möjligheten att välja skolor (och att få välja bostadsområde ses som en självklarhet). Den politiker som förespråkar inkludering och valfrihet sitter således i vad som verkar vara en rävsax när ett nytt parallellskolesystem nu håller på att växa fram.
Se också följande blogg om framväxten av ett nytt parallellskole-system:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel
Resonemangen ovan bygger på tankar som Reidun Carlsson vid Örebro Universitet och jag utvecklat. En betydligt mer ingående analys av demokratiformers relation till inkluderingsfrågan finns i:
Carlsson, R. och Nilholm, C. (2004) Demokrati och inkludering – en begreppsdiskussion. Utbidning och Demokrati, 13 (nr 2), 77-96.
I ytterligare ett arbete har jag tagit ett än större grepp om dessa frågor och diskutera demokrati och inkludering i relation till olika synsätt på specialpedagogik:
Nilholm, C. 2006. Special education, inclusion and democracy. European Journal of Special Needs Education, 21 (4), 431-445.
