Bloggar Bloggar

Inkludering - Europakommissionen och den svenska regeringsförklaringen

Inkludering - Europakommissionen och den svenska regeringsförklaringen

Det är intressant, och inte minst förbryllande, att jämföra hur Europakommissionen ser på utbildningens roll i ett demokratiskt samhälle i ett nyligen antaget policydokument jämfört med den bild som framträder i den svenska regeringsförklaringen (se länkar nedan). Både Europakommissionen och regeringsförklaringen tar sin utgångspunkt i de hot som föreligger mot demokratin från populism och extremism men hamnar i olika slutsatser vad gäller utbildningens roll att motverka detta.

 

Europakommissionen och inkludering

Europakommissionens ställningstagande är att inkludering är en väsentlig del av lösningen på de ovan angivna problemen. Genom att inkludera elever med olika bakgrund och förutsättningar i skolan skapas en grogrund för att bibehålla och utveckla ett demokratiskt samhälle.

Inkludering är här ett plus-ord, det vill säga det är inte en empirisk fråga om inkludering är bra eller inte. Inkludering ses i stället som ett värde, alltså inte utifrån den placeringsdefinition som ställt till med mycket problem, eftersom den inte beaktar hur eleverna faktiskt har det.

Inkludering ges av Europakommissionen en vid betydelse och omfattar mer än skolan. När det gäller skolan omfattar begreppet alla elever. Man hänvisar också till att medlemsstaterna kan (frivilligt) anlita European Agency for Special Needs and Inclusive Education för att utveckla arbetet mot ett mer inkluderande skolsystem. European Agency skriver på sin hemsida:

“Our ultimate vision for inclusive education systems is to ensure that all learners of any age are provided with meaningful, high-quality educational opportunities in their local community alongside their peers”.

Här möter vi vad som närmast är en “community”-definition av inkludering (inkludering som skapandet av gemenskaper). I det sammanhanget kan det vara intressant att notera att Europakommissionen också iscensatt ett program för hur samarbetet i klassrummen ska kunna utvecklas.

Hur ser då svenska regeringen på utbildningens roll i att mota den hotbild som urskiljs? Innan vi ger oss i kast med den frågan kan det vara viktigt att sätta den i ett historiskt sammanhang.

Det svenska utbildningssystemet har gått från att ses som ett internationellt föredöme, inte minst på grund av dess tidigare höga grad av likvärdighet i kombination med goda prestationer i internationella jämförelser. Idag varvas betydligt mer blygsamma prestationer med en alarmerande grad av minskande likvärdighet. Till denna bild ska läggas att förtroendet i systemet, inte minst i den viktiga länken politiker-lärare, ligger på en mycket låg nivå. Inte ens Skolmyndigheterna har någon högre grad av förtroende ute i verksamheterna. Den läsare som vill tränga djupare in i dessa frågor hänvisas nedan till några tidigare bloggar.

 

Den svenska regeringsförklaringen

Mot den bakgrund som skisserats blir det givetvis högintressant att se på hur regeringen ser på utbildningens roll i samhället när man nu får chansen att formulera sig i ett så viktigt dokument som en regeringsförklaring. Det som fokuseras i regeringsförklaringen är att skolans viktigaste uppgift är att ”återupprätta vårt land som främsta kunskapsnation”. Detta ska ske genom att måluppfyllelsen förbättras och här avses kunskapsmålen. Det utlovas också att den likvärdighet som urholkats ska öka (oklart hur) och alla elever ska få ”en ärlig chans”. Betygen ska bli rättvisa och studieron ska öka. Här är inte platsen att gå igenom allt som sägs, men texten kan sägas lyfta fram vikten av att alla elever når målen och att skolan är en trygg miljö

Det är i och för sig inget fel på dessa krav men dokumentet är inte minst intressant för vad det inte nämner. Ord som demokrati, medborgare och inkludering vilka återkommer många gånger i form av plus-ord i Europakommissionens dokument, lyser här med sin frånvaro.

Dock kan vi finna en återklang av den senaste tidens diskussioner om att ”inkluderingen har gått för långt”. I regeringsförklaringen skrivs: ”Det ska bli lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp” och vidare: ”Resursskolor ska utvecklas och särskolan stärkas”.

Ett sådant uttalande om en ökning av andelen särlösningar i den svenska skolan kommer lite oväntat, inte minst i ljuset av internationella deklarationer som Sverige signerat (t.ex. Salamanca-deklarationen) och med tanke på hur Europakommissionen närmar sig denna fråga.

 

Avslutande kommentar

Tomas Englund talade om att en väsentlig del av den borgerliga utbildningspolitiken strävade efter ”the paradise lost”. Med det vill jag minnas att han menade den svenska skolan som den såg ut innan enhetsskolan infördes. Till stora delar har man lyckats med att genomföra en sådan utbildningspolitik vilken nu har blivit mer eller mindre allmänt rådande. Den svenska skolan har alltmer tagit formen av ett parallellskolesystem där elever med liknande bakgrunder möter varandra i klassrummen och där fokus är på stärkandet av nationen och arbetsmarknadens behov och inte på medborgarskap och demokrati. I det ljuset så ter det sig logiskt att också vilja utmönstra de elever som sent, om någonsin, fått tillträde till de ordinarie klassrummen.

Hur det går när elever i olika typer av svårigheter placeras i vanliga klasser är givetvis avhängigt hur detta går till. Här kan man välja att försöka utveckla mer inkluderande miljöer eller att förpassa vissa elever till speciella grupper och det är den senare lösningen som förs fram i regeringsförklaringen. Ingen (i alla fall mycket få) menar att det går att placera alla elever i det vanliga klassrummet. Ett sätt att få så många som möjligt att kunna vara där förutsätter att kommuner och skolor har ett genomtänkt arbete för att möta mångfalden av elever. David Mitchells definiering av inkludering kan här vara ett riktmärke:

 

Inclusive education = V + P + 5As + S + R + L

V = Vision; P = Placement; 5As = Adapted Curriculum, Adapted Assessment,

Adapted Teaching, Acceptance, Access, S = Support; R = Resources; L = Leadership.

De elever som det inte fungerar för i det vanliga klassrummet även när där finns en vision om inkludering, ett gott ledarskap, stöd, resurser med mera är förmodligen svår att inkludera i en genuin mening. Idag är det dock så att särskilda undervisningsgrupper och resursskolor fylls av elever för att man inte lyckats tillhandahålla dessa förutsättningar. Jag tror det finns en risk i att en dammlucka öppnas i och med den nya regeringsförklaringen och att vi kommer att få se en väsentlig tillväxt av särlösningar i den svenska skolan. Det är förmodligen en betydligt mindre utmaning att skapa mindre undervisningsgrupper än att göra den vanliga undervisningen mer inkluderande.

I en bok som snart ges ut på Studentlitteratur med titeln ”En inkluderande skola – möjligheter, hinder och dilemman” diskuterar jag frågan om inkludering på ett betydligt utförligare sätt än vad som låter sig göras i en blogg. Jag sätter där frågan om inkludering i ljuset av skolans breda uppdrag, ett uppdrag som ofta nonchaleras av politiker och som tyvärr inte heller belystes av Skolkommissionen. Ett stort fokus i boken läggs också vid hur forskning kan bidra till att skapa mer inkluderande skolmiljöer.

 

Länk till Europakommissionens policydokument:

https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018H0607(01)&from=EN

 

Länk till regeringsförklaringen:

https://www.regeringen.se/tal/20192/01/regeringsforklaringen-den-21-januari-2019/

 

Länk till European Agency for special and inclusive educations hemsida:

https://www.european-agency.org/

 

Analyser av det svenska skolsystemets utveckling:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blog/start/-/blogs/will-sweden-abandon-the-salamanca-declaration-swedish-liberalism-and-special-needs

 

Mitchell, D. 2008. What Really Works in Special Needs and Inclusive Education: Using Evidence-based Teaching Strategies. London: Routledge.

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar