Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Inkludering som gemenskap - är det möjligt?

Inkludering som gemenskap - är det möjligt?

Flera förespråkare för en inkluderande utbildning menar att inkludering innebär att gemenskaper, ”communities”, skapas i skolan. Det är en intressant tanke som ligger en bit ifrån hur vi tänker och talar om skolan idag. Idag står ofta individen i fokus, det är eleven som får betyg och utvärderas på olika sätt. Ofta beskrivs skolan som ett individuellt projekt där det gäller att erövra så goda betyg som möjlighet.

Att individen fokuseras i så hög grad skiljer till stora delar skolan från andra verksamheter, såsom till exempel företag och idrottslag, eller varför inte körer, där den gemensamma insatsen blir avgörande. Även om individer kan framstå som betydelsefulla i dessa sammanhang fallerar ändå verksamheten om alla inte bidrar i ett fungerande samspel. Är det då möjligt, eller ens önskvärt, att försöka skapa gemenskaper i skolor och klassrum? Innan jag går in på den frågan tänkte jag skriva lite om hur olikheten, snarare än likheten, mellan elever ofta fokuseras idag.

 

Olikhet

Betydelsen av olikhet förs fram i en rad sammanhang. Begreppet ”intersektionalitet” lyfter fram att vi är olika utifrån grundläggande identitetskategorier såsom kön, klass, etnicitet, funktionalitet och liknande. Vår tillhöriget avgör i hög grad våra livschanser/möjligheter, även om det förstås inte går att reducera individer i all sin komplexitet till den här typen av kategoriseringar. Många menar dock med visst fog att olika maktordningar är förknippade med identitetskategorierna, ibland dikotomiseras dessa kategoriseringar och en identitet ses som överordnad en annan, till exempel man/kvinna, fungerande/icke-fungerande och så vidare. Ännu mer komplexa blir mönstren när vi kombinerar de olika identitetskategorierna.

Den identitetspolitik som förts under flera decennier nu strävar till att sätta ljuset på hur olika grupper i samhället marginaliserats och till att förändra gruppens, och därmed individernas, villkor. På så sätt skapas också ibland en likhet inom gruppen i form av ett gemensamt intresse för att förändra gruppens villkor.

Inom det specialpedagogiska området är det framför allt identiteten ”icke-fungerande” som varit i fokus, dock med ett lite annat språkbruk. Ofta talas om elever i behov av särskilt stöd/med funktionsnedsättningar. Med hjälp av begrepp som inkludering har ljuset satts på hur denna elevgrupp marginaliserats i skolan. På många sätt har den kritik mot marginalisering som bedrivits varit framgångsrik, det är till exempel mycket svårare idag än det varit tidigare att förklara skolsvårigheter som orsakade av elevers brister och det har blivit mindre accepterat att skapa särlösningar för vissa elevgrupper.

Det är förstås viktigt att peka på att det kan finnas andra elever som är svårare att inkludera i klassrumsarbetet än elever i behov av särskilt stöd/med funktionsnedsättningar. Det kan till exempel vara elever som på olika sätt driver fram en konkurrens vad gäller betyg och/eller social status och/eller elever/grupper av elever som kränker andra elever.

 

Betydelsen av likhet

Det är alltså tveklöst så att det är betydelsefullt att uppmärksamma olikhet på det sätt som beskrivits i förra stycket. I ett inkluderande/specialpedagogiskt sammanhang brukar det också lyftas fram att olikhet berikar och är något positivt. Men även i den formuleringen är det olikheten som lyfts fram. Utan att på något sätt ifrågasätta betydelsen av att peka ut olikheter vill jag dock i den här bloggen lyfta fram vikten av att se och skapa likheter i utbildningssammanhang. Flera förespråkare för inkludering påpekar betydelsen av att skapa gemenskaper i skolor och klassrum och gemenskaper innebär identifikation med något större än en själv.

Men hur är det möjligt att skapa en gemenskap om vi hela tiden ser olikheten framför oss?  Ett mycket bra sätt att skapa gemenskaper på är utifrån den likhet som ett delat intressen kan utgöra. Ovan argumenterade jag för att en identitetskategorisering kan utgöra en gemensam grund för en gemenskap som leder till en förbättring av gruppens villkor. Men vi kan också vara närmast hur olika som helst vad gäller de intersektionalitetskategorier som beskrevs ovan men ändå finna gemenskap i ett delat intresse, till exempel, körsång, fågelskådning, historia, ja listan kan förstås göras oändligt lång. En stor utmaning för skolan är att den bygger på ämnen och inte på intressen, vilket innebär att många lärare möter en stor utmaning i att göra ämnet intressant och engagerande för eleverna.

I skolan kan också identifikationen med klassen komma att utgöra en grund för gemenskap. När vi i en undersökning genomförde en närstudie av ett inkluderande klassrum var det tydligt att där fanns en stark identifikation med klassen. Eleverna skrev regelbundet ner sina funderingar i reflektionsböcker och flera elever skrev vad som syntes vara mer eller mindre hyllningar till den egna klassen som i följande exempel:

 

En del i de andra klasserna säger att vi bara leker och har rolig

och det är nästan sant

 men vad de inte vet är att det är så vi lär oss saker

 Om vi har lekt något roligt eller varit ute på någon utflykt

 så skriver vi sen om det och har man inte gjort nåt roligt

 så har man ju ingenting att skriva om och ingen fantasi.

I klassen arbetade eleverna också mycket i grupper vilket de uppskattade. Läraren genomförde vidare diskussioner i helklass där alla elevers delaktighet i diskussionerna uppmuntrades.  Samtidigt föreföll det också vara närmast ett mantra i klassrumment att det var en tillgång att man också var olika. Vi kan alltså se att interaktionen och identifikationen med klassen kombinerades med en respekt för olikhet i vad som syntes vara en gemenskap. 

 

Hinder för gemensamhetsskapande             

För att återvända till den fråga som ställdes i rubriken förefaller det som om det är möjligt att skapa gemenskaper både utifrån gemensamma intressen och i en identifikation med klassen. Samtidigt finns det flera tendenser som motverkar ett fokus på gemenskap i dagens skola. Samhället blir mer individualiserat, det som Tomas Englund har beskrivit som en förskjutning från att skolan ses som något som är till för det gemensammas bästa till något till att ses som en individuell rättighet för elever och deras föräldrar.

Det finns således relativt lite i styrdokumenten som föreskriver att gemenskaper ska skapas i klassrum och skolor. Utvecklingsplaner och åtgärdsprogram riktas mot enskilda elever men inte mot klasser. Vad gäller det specialpedagogiska området tror jag också att det sociologerna beskriver som ”medikalisering av skillnad”, det vill säga den närmast lavinartade ökningen av diagnosticeringen av elever, bidrar till ett ökat individfokus.

Vidare är det inte heller säkert att alla vill att skolor ska erbjuda gemenskaper. Flera förespråkar betyg och konkurrens snarare än gemenskap. En annan aspekt handlar också om att de specialpedagogiska forskare som förespråkar inkluderande skolor och klassrum som utgör gemenskaper, ”communities” , inte på ett övertygande sätt har kunnat visa hur det ska gå till att skapa sådana gemenskaper. 

 

Nödvändigheten av balans

I alla utbildningssystem, ja i själva verket i alla sociala sammanhang, måste det skapas en balans mellan grupp, subgrupper och individer. Jag tycker personligen att det finns en snedhet i denna balans i skolan där det gemensamma kommit att tillskrivas för liten betydelse. Samtidigt är det givetvis en risk att en för stark fokusering på gruppen tenderar att göra att individen hamnar i skymundan. Vad som behövs är en utbildning som finner en balans mellan dessa poler.  Inte minst behöver vi mer kunskap om hur vi ska skapa starka gemenskaper byggda på intressen och identifikationer där olikhet respekteras och ses som en tillgång. Det behövs också att denna aspekt lyfts fram på ett tydligare sätt i skolans styrdokument.

 

 

Efterskrift: Det bör noteras att det i de texter i Skollagen som berör specifika skolformer finns skrivningar om att skolan ska främja allsidiga kontakter och social gemenskap. Dock står det inget om detta i Skollagens 1 Kap 4 § där skolssystemets övergripande syfte formuleras.

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv