Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Inkludering på systemnivå - ett sorgligt kapitel

Inkludering på systemnivå - ett sorgligt kapitel

Flera av mina bloggar har handlat om inkludering i skolan och klassrummen. Jag har diskuterat ordets betydelse och hur inkludering ska kunna realiseras. Det är också angeläget att disktutera inkludering på systemnivån, viket jag kanske borde gjort i större utsträckning slår det mig när jag skriver detta. Vi håller nämligen på att få ett skolsystem som sorterar elever på ett sätt som är svårt att acceptera och det börjar nu bli rimligt att påstå att vi närmast har återgått till det så kallade parallellskolesystemet, vilket innebar en skolgång för elever med priviligierad bakgrund och en annan för övriga elever. 

 

Vad är ett inkluderande skolsystem? 

Det finns givetvis olika sätt att tolka vad som menas med ett inkluderande skolsystem. Ett sätt att förstå inkludering är att det handlar om att skapa goda möten mellan elever med olika bakgrund och förutsättningar. I stället för att sortera elever i olika grupper som får utbildning i särskilda miljöer ska skolor och klassrum spegla den mångfald som finns i ett samhälle. Detta var en av tankarna bakom den svenska grundskolan, att elever med olika bakgrund skulle lära sig av varandra vilket också skulle underlätta för dem att senare samverka i samhället. Annorlunda uttryckt kan vi säga att en sortering av elever utifrån socioekonomisk bakgrund, etnicitet, kön eller funktionalitet innebär att förutsättningarna att skapa en inkluderande skola minskar. I den inkluderade skolan skulle exempelvis nyanlända elever med begränsad skolbakgrund så småningom kunna gå i samma klasser som elever med föräldrar med hög lön och lång utbildning. I en skola som inte är inkluderande på systemnivå tenderar elever som är lika varandra att hamna i samma klassrum.

Det finns de som menar att inkludering framför allt handlar om att elever ska ha samma möjligheter att lyckas i skolan. Om ett system genererar skillnader i prestationer/betyg mellan elever på grund av socioekonomisk bakgrund, etnicitet, kön eller funktionalitet menar man att skolan inte är inkluderande. Dock brukar denna diskussion snarare föras utifrån begreppet social rättvisa än inkludering. Jag skulle vilja påstå att båda dessa aspekter, mångfald i klassrummet och allas möjlighet att lyckas, är viktiga när vi bedömer hur inkluderande ett skolsystem är.

I ett inkluderande skolsystem ges således elever möjlighet att möta elever med andra erfarenheter och skolan strävar efter att alla elever ska lyckas så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar. Dock befarar jag att det är väl optimistiskt att tro att vi någonsin kan få ett skolsystem där föräldrarnas resurser och elevers funktionalitet inte kommer att påverka utbildningsprestationerna i relativt hög grad.  Dock kan skolsystem i olika grad utjämna skillnader i elevers förutsättningar, vilket det svenska systemet var bäst på till för ett antal år sedan. Vad gäller flera sådana typer av mått på jämlikhet, eller vad man något hårdraget skulle kunna benämna som mått på ett samhälles anständighet, har Sverige under senare år rasat i internationella jämförelser.

 

Segregering på systemnivå

En sortering av en viss typ av elever i en särskild skolform som förefaller relativt accepterad idag är särskolan. Där hamnar elever som diagnosticerats med en utvecklingsstörning och som inte bedöms kunna nå målen för grundskolan. Ofta ges undervisningen i särskilda grupper, vilka är vad om brukar kallas lokalintegrerade ute på skolorna. Ibland skapas i grundskolan också speciella grupper för elever med vissa diagnoser, exempelvis olika typer av så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller för elever som anses svåra att möta i den vanliga undervisningen men som nödvändigtvis inte har en diagnos. Det finns också vissa tecken på att klasser för elever med sen språkutveckling kommer att öka framöver. Här kan vi se att funktionalitet sorterar elever in i särskilda utbildningsbanor. Det är också denna typ av segregering som oftast varit i fokus för den specialpedagogiska diskussionen.

Det är också uppenbart idag hur människor alltmer uppdelas efter lön och utbildning, något förenklat kan det uttryckas som att personer med höga löner och lång utbildning tenderar att hamna i samma områden medan personer med lägre lön eller som är sjukskrivna/arbetslösa också samlas på samma plats. Det innebär i sin tur att barn alltmer kommer att möta barn som har samma förutsättningar som de själva i skolmiljön.

Det har också blivit så att skillnaden i prestationer mellan skolor ökat. Vi skulle kunna tänka oss en utbildning där en massiv satsning görs på skolor i utsatta ormråden vilket leder till väsentligt bättre utbildningsprestationer i dessa områden. Då skulle skolsystemet bli mer inkluderande vad gäller utbildningsprestationer. Dock har inte detta varit fallet utan skillnader mellan skolor har ökat. I vissa skolor är en mycket stor del av eleverna enligt Skollagen elever i behov av särskilt stöd och vi ser hur en sådan specialpedagogisk kategorisering i detta sammanhang ofta blir ett sätt att individualisera vad som i grunden är sociala betingade svårigheter.

Vad gäller båda de aspekter som jag definierade som viktiga för att vi ska kalla ett skolsystem inkluderande, att elever med olika förutsättningar möts i klassrummet och att de får möjligheter att lära sig så mycket som möjligt utifrån sina förutsättningar, kan vi se en tillbakagång.

Jag brukar i detta sammanhang ge den kommun där jag själv gick i skolan i 12 år, Lidingö, som exempel. På den tiden, 1960- och 1970-talen, fanns det industrier och arbetare på Lidingö vars barn gick i samma skolor som barn med högutbildade och högavlönade föräldrar. Själv gick jag i Skärsätra skola. Flera av de elever vars föräldrar arbetade på AGA bodde i området Bergsätra. En snabb sökning på webben visar att en femrumslägenhet på den på 1960-talet av många Lidingö-bor något ringaktade Mittvägen går för 6 miljoner och villorna där några av mina klasskamrater växte upp ligger nu i 10-miljonorsklassen. Tydligare kan det kanske inte illustreras hur bostadssegregationen leder till att elever som kommer från hem med liknande socioekonomiska förutsättningar tenderar att hamna i samma klassrum. Det verkar också som det ”fria” skolvalet spär på denna tendens.  

 

Ett mångfaldsindex

I forskningen talar man idag om intersektionella perspektiv.  Det innebär, något förenklat, att en rad olika identiteter såsom kön, klass, etnicitet och funktionalitet samverkar vad gäller ens position och möjligheter i samhället. Idag diskuteras ofta skillnaden mellan pojkar och flickor. Ur ett intersektionellt perspektiv blir en sådan diskussion begränsad. Menar vi medelklasspojkar? Pratar vi om flickor med utländsk bakgrund? Också min diskussion ovan om föräldrar med goda socioekonomiska resurser behöver kvalificeras ytterligare eftersom hur sådana resurser värderas och kan användas samverkar med etnisk bakgrund. 

Jag tänker att det skulle vara teoretiskt möjligt att räkna fram någon form av mångfaldhetsindex.  Om vi delar in elevpopulationen i olika kategorier, vilka kan ju diskuteras vidare, skulle vi kunna få en ungefärlig uppskattning hur många elever som hamnar i respektive kategori. Vi kan sedan se hur skolor/klassrum speglar denna mångfald och för varje skola/klassrum räkna ut ett mångfaldhetsindex. Jag tror att utfallet av en sådan analys skulle vara mycket otillfredsställande för de som förespråkar ett inkluderande skolsystem.

 

Parallellskolesystemets återkomst?

Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn. Jag tror att vi seriöst ska överväga att omtala det svenska skolsystemet som ett parallellskolesystem. Den svenska grundskolan är givetvis inte ett parallellskolesystem i bemärkelsen att vi har skilda skolformer för elever som kommer från hem med skilda socioekonomiska förutsättningar, en folkskola för de fattiga och privatskolor och läroverk för de priviligierade. Dock blir det alltmer så att helt skilda utbildningskarriärer erbjuds elever med olika socioekonomisk bakgrund. Det är fruktansvärt att vissa barn inte får en rimlig chans att realisera sina potentialer. Vi har blivit så vana att tala om minskande likvärdighet i skolan att uttrycket inte längre har samma signalvärde. Pröva i stället att säga ”Det nya svenska parallellskolesystemet” och känn att det inte ligger helt fel i munnen.

1 kommentar
kommentarer
Lägg till kommentar
Britt-Louise Lönn-Andersson
Skickat 2017-01-15 15:31.
Ett mycket intressant inlägg i debatten kring begreppen integrering och inkludering. Jag sitter själv och funderar hur vi på min skola ska kunna arbeta med just dessa frågor.

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv