Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Det är förmodligen att sticka ut hakan lite men jag är inte helt förtjust i benämningen i rubriken. Det är framför allt av två skäl. För det första är neuropsykiatri en medicinsk specialitet och inte något som kan ha en funktionsnedsättning om vi ser det rent språkligt. Däremot kan vår hjärna förstås ha en nedsättning i sin funktion.

Benämningen neuropsykiatrisk funktionsnedsättning tolkas vidare ofta som att så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel ADHD ägs av det neuropsykiatriska området. Mer om detta senare.

Redan här vill jag tydliggöra att jag inte på något sätt försöker förneka de problem som betecknas med ADHD, Tourettes eller autism eller att de ofta har en stark genetisk komponent. Jag tror alltså inte att de är påhitt som kan reduceras till sociologiska förklaringsmodeller. Många har farit illa just för att de inte fått någon diagnos och därmed inte den medicinering/det stöd de behövt och många som har fått en diagnos har ändå inte fått tillräcklig hjälp i skolan.

Det är alltså ett viktigt område där samarbete mellan olika professioner är betydelsefull. Vidare bör det betonas att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blivit ett begrepp som till delar samlar de som vill förändra situationen för dessa utsatta grupper.

Det jag vill diskutera här är dock den enorma ökningen av dessa diagnoser under senare år. Det handlar alltså inte om att dessa tillstånd finns utan om frågan hur vanliga de är och vad det betyder att de blir vanligare. Jag kommer att begränsa diskussionen till ADHD.

 

Diagnosexplosionen

För några år sedan recenserade jag Stephen Hinshaws och Richard Schefflers bok THE ADHD EXPLOSION i Pedagogiska Magasinet (se länk till recensionen nedan). Jag var relativt positiv till boken som jag tyckte gav en balanserad bild av ett kontroversiellt område. Samtidigt blev jag närmast chockad över omfattningen av ADHD diagnosticering i USA där ungefär en elev av tio hade en ADHD diagnos enligt författarna.

Skillnaden var också stor mellan olika delar av USA där 16 procent av alla elever i North Carolina uppges ha en diagnos. Av pojkar i delstaten som är äldre än 9 år uppges 30 procent ha diagnosen.

Hinshaw och Scheffler är till stora delar positiva till diagnosen och ser ADHD som biologiskt betingad. Samtidigt menar de att det sker en överdiagnosticering eftersom utredningar inte genomförs som de ska. Vidare menar de att kraven i skolan driver fram diagnoser. Jag avslutade min recension på följande sätt:

Jag tycker boken väcker en grundläggande etisk fråga: Vilken rätt har ett samhälle att definiera en så stor del av sina barn och unga som avvikande?

Det är alltså en störning i hjärnans funktioner som tillskrivs en stor del elever. Om vi inbegriper alla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir gruppen ännu större.

 

Hur många?

Det brukar hävdas att ungefär 5 procent av eleverna har ADHD. Jag har svårt att förstå hur man kan ange en procentsiffra på det sättet. I min värld är visserligen symptomen till stora delar ärftligt betingade men också påverkade av mognad och erfarenhet och de krav på koncentration och impulskontroll som närmiljö och samhälle ställer. Koncentration och självreglering är förmågor som utvecklas under hela uppväxten. Därför borde vi förvänta oss att andelen elever med symptom kommer att variera i olika sammanhang.

För mig är det således inte förvånande att ADHD oftare diagnosticeras bland elever födda senare på året. En erfaren adjunkt på en lärarhögskola där jag arbetat berättade att ute i skolorna användes beteckningen ”pojkar födda sent på året” för att beteckna en grupp där det var vanligare med problem med att klara av skolans koncentrationskrav och uppförandekoder.

Det är också som nämnts så att olika samhällen ställer olika krav på vad som krävs när det gäller koncentration och impulskontroll och vilka problem som uppstår för dem som har svårigheter inom dessa områden.

Det gäller för övrigt alla områden. Om det skulle krävas av eleverna att beräkna andragradsekvationer i första klass skulle i stort sett alla kunna diagnosticeras med en inlärningsstörning. Idag krävs att barn och elever disciplineras tidigt och också utvärderas som individer och långt ifrån alla når upp till vad som förväntas av dem.

Kort sagt, barns och elevers förmåga till koncentration och impulskontroll kan inte ses som en strikt neuropsykiatrisk fråga om detta uppfattas som att problemen är biologiskt determinerade. Eftersom andra faktorer än rent neuropsykiatriska spelar in är det också svårt att se någon övre gräns för hur många som kommer att diagnosticeras, vilket jag tycker är mycket oroande. Trenden från USA med ökande diagnosticering är klart märkbar även här och 2016 diagnosticerades 10 procent av tonårspojkarna i Stockholms läns landsting med ADHD och 4 procent med austismspektrumstörning (Faktablad 2017:1, Centrum för Epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting).

Det betonas till exempel allt mer att det är viktigt med tidig upptäckt av barns och elevers problem och förskolan skolifieras för närvarande, det vill säga blir mer skolliknande i sina krav. När alltfler barn och elever inte når upp till de krav på koncentration och impulskontroll och annat som förskola och skola ställer kommer förmodligen diagnosticeringen att öka. Det betyder att än fler barn och elever betraktas ha vad som av psykiatrin betraktar som en störning i hjärnans funktioner. Det är alltså de själva och inte deras miljö som därmed anses som problematisk.

 

Förskjutning i ansvar

På ett individplan kan det förstås vara oetiskt att inte ge en diagnos när ett barn/en elev har ett problem med koncentration och/eller hyperaktivitet/impulsivitet som skapar problem och lidande. En del forskning visar på att det, såsom verkligheten ser ut idag, inte sällan är riskabelt att inte diagnos ställs eftersom elevens då förmodligen kategoriseras som stökig och bråkig och inte heller får det stöd hen behöver. Diagnosen legitimerar också problemen och flera upplever en lättnad av att få en diagnos.

Eftersom det blivit vanligare med diagnoser och kunskapen om dem ökat har förmodligen stigmatiseringen minskat. Vi kan se en identitetspolitisk rörelse som lyfter gruppernas krav och som lyfter fram begrepp som ”normalvariation” och att gruppen har positiva tillgångar på andra områden än de som diagnosticeras, t.ex. vad gäller kreativitet.

Det finns dock ett etiskt dilemma med en ökande diagnosticering som jag tycker är centralt att beakta.

Tidigare skuldbelades ofta föräldrar när exempelvis elever inte uppförde sig som förväntat medan biologin lyfts fram i det neuropsykiatriska synsättet som ansvarig för det normavvikande beteendet. Men i konkreta situationer förväntas barn och elever ta ett ansvar för sina egna handlingar. De som har följt TV-serien Bonusfamiljen har sett en konkret illustration av detta.

Eddies normbrytande beteende kan förklaras av hans diagnos (även om kanske trotssyndrom vore en mer adekvat beskrivning än ADHD) eller så kan man argumentera för att krav borde ställas på att Eddie ska uppföra sig på ett annat sätt. Ytterligare en anledning till Eddies problem kan vara den stökiga familjesituationen eller att undervisningen i skolan inte passar honom. Vem har ansvar för vad? Jag har ingen lösning på detta dilemma men det aktualiseras när diagnoserna blir mer utbredda.

Annorlunda uttryckt, en ökad diagnosticering kommer förmodligen leda till att fler beteenden bedöms som okontrollerbara och orsakade av biologiska faktorer. Detta är bra i många fall, men är det alltid så? Och hur vet man vad som är vad? Det är i sanning ett etiskt dilemma som spelas ut i konkreta situationer. I skolans värld blir diagnosen också en tydlig signal om att det är något fel på eleven, varför det blir mindre viktigt att ifrågasätta skolans sätt att arbeta. Just en sådan medikalisering av elevers svårigheter har en lång tradition som ofta inneburit att olika former av särlösningar erbjudits eleven. Vi kan förmodligen också tänka oss att en diagnosticering till stor del påverkar vad som kommer att förväntas av en elev. Den ökande diagnosticeringen har således en stor påverka på hur skolan kommer att arbeta med elevgruppen även om diagnoserna i sig sällan ger några tydliga pedagogiska implikationer utan i det enskilda fallet krävs en gedigen pedagogisk utredning.

Förskjutningen i vår syn på ansvar har vidare effekter på en samhällsnivå. Ofta diskuteras ADHD-problemtiken som ett resultat av ett förändrat samhälle, men att biologisera mänskliga beteenden kan också bidra till en förändring av samhället.

Olika diskurser har i olika tider används av oss människor för att förstå oss själva och våra relationer. Betänk exempelvis det enorma inflytande Freud har haft på vårt sätt att tänka och tala om oss själva. Idén om att till exempel barndomen avgör vilka vi blir och att vi förtränger obehagliga saker har haft ett stort inflytande på vårt sätt att tänka om oss själva. Jag skulle säga att detta inflytande ofta varit negativt, inte minst för att det nedtonat vårt ansvar för våra handlingar, även om det är närmast omöjligt att kort värdera den enorma påverkan som Freud haft på vår kultur.

Nu förändrar neuropsykiatrin, och i bredare mening en fokusering på hjärnan, genom sitt ökade inflytande också vårt sätt att tänka om oss själva och våra motiv. Det blir, utöver den ökade diagnosticeringen, all vanligare att människor säger till exempel ”jag har en släng av ADHD” eller att ungdomar förklarar sina beteenden utifrån olika diagnoskategorier. Det blir också vanligare att reducera mänskligt beteende till neurologiska processer där det vid sidan av subjektet växer fram ett ”hjärn-subjekt” (Hjärnan vill, tänker, får oss att osv) med oklart ansvar. Hur påverkar detta oss själva, hur vi förstår vad som orsakar vår situation i samhället och hur vi blir de vi är? Och är all denna utveckling av godo? Knappast.

 

Min recension:

http://pedagogiskamagasinet.se/chockerande-och-tankevackande-om-adhd-i-usa/

 

I rapporten ADHD – etiska utmaningar från 2015 utgiven av Statens medicinskt-etiska råd ges en omfattande och till stora delar initierad och allsidig belysning av etiska utmaningar med en ökande ADHD-diagnosticering. Rapporten är utgiven i ett medicinskt sammanhang vilket präglar innehållet. Diskussionen kring till exempel sociologiska och pedagogiska aspekter av ADHD-diagnosticering är enligt min mening inte alls tillräckligt utvecklade, till exempel analyseras inte diagnosernas betydelse för att skolproblem individualiseras och/eller leder till segregering av elever tillräckligt (se dock Eva Hjörnes text i rapportens appendix). Länk till rapporten:

http://www.smer.se/wp-content/uploads/2015/12/Smer-rapport-2015_2_WEBB.pdf

kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv