Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Olikhet berikar - eller?

Olikhet berikar - eller?

Förespråkare för en inkluderande utbildning brukar påstå att olikhet ska ses som en tillgång. Det är en stark utmaning mot en traditionell specialpedagogik där vissa elever definierats utifrån sina brister, snarare än att de sett som en tillgång i lärmiljön. Men vad betyder det egentligen att se alla elever som tillgångar och är det möjligt?

 

Värderingen av elever

Utan tvekan är det så att elever värderas i en rad olika sammanhang, inte minst vid betygsättning vare sig detta gäller hela kurser eller enstaka arbeten. I ett utvecklingssamtal värderas också elevens prestationer och ofta även elevens övriga egenskaper. När Viveca Adelswärd och jag studerade utvecklingssamtal fann vi att det föreföll som att den konkreta elev som stod i fokus för samtalet jämfördes med en tänkt ideal-elev. Denna ideal-elev var fokuserad på skolarbetet och tog sig stadigt framåt i det stoff som stod i fokus för lärandet.

Nästan ingen elev når upp till denna idealbild. Många är långt ifrån den. De når inte upp till de krav som ställs inom olika kunskapsområden och/eller uppför sig inte enligt de beteendenormer som etablerats i skolan. Om vi återgår till frågan som ställdes i rubriken, hur ska detta ses som  olikhet som berikar? Eller för att vara mer konkret, en elev som har svårt att lära sig läsa, på vilket sätt ska det ses som en tillgång? Eller, kanske ännu svårare, kan en elev som har svårt att sitta still och som inte respekterar sina klasskamrater sägas berika skolmiljön?

 

Ideologi och verklighet

Det låter sig alltså lätt sägas att olikhet ska ses som en tillgång. Men hur ska den lärare som står inför sin klass kunna använda detta tänkande i sitt dagliga arbete? Yttre krav, till exempel betygssättning, leder till att det blir helt omöjligt att se olikheter som tillgångar. Tvärtom leder det till en fokusering på brister. Men jag skulle vilja gå ännu längre och säga att även om betyg togs bort i skolan skulle vi inte komma ifrån att skolan ändå etablerar en normativ ordning där vissa egenskaper ses som önskvärda och andra som mindre eftersträvansvärda.

Hur hitta en väg ur detta dilemma? Å ena sidan finns en idé om att olikhet ska ses som en tillgång, å andra sidan blir detta väldigt svårt att genomföra i den dagliga verksamheten. Även förskolan börjar enligt mina intryck idag att i allt högre grad än tidigare att värdera barn. Jag tror det kan ha att göra med att förskolan blir alltmer lik skolan. Jag anser att en väg som delvis leder oss ur dilemmat står att finna i den formulering som avslutade förra stycket ovan.

 

Individ och egenskap

Det förefaller som det är svår att helt komma bort från en bristtänkande även i vad som framstår som en inkluderande miljö. I en studie vi gjorde i vad som föreföll vara ett inkluderande klassrum var det ändå tydligt att lärarna hade två olika sätt att tala om eleverna. Å en sida menade de att olikhet berikar, vilket också föreföll vara en ideologi som till stora delar präglade klassrummet och som också uttrycktes av eleverna. Å andra sidan var lärarna oerhört medvetna om vissa elevers svårigheter. Det kan uttryckas som att lärarna hade två olika kommunikativa repertoarer när de talade om eleverna. Å ena sidan berikade deras olikheter miljön, å andra sidan sågs vissa olikheter som problem.

Jag hade själv ganska stora problem med det här dilemmat och ansåg att just devisen att olikhet är en tillgång, vilken alltså ofta framförs när en inkluderande skola förespråkas, snarare skulle ses som retorik och som en omöjlig utmaning. Vid något tillfälle slog det mig dock att dilemmat blir mindre problematiskt om vi gör en skillnad mellan egenskaper och individer. Då kan vi se det som att alla egenskaper inte berikar men att alla individer gör det. Det blir ännu tydligare hur alla elever utgör en tillgång om vi vidgar fokuseringen från prestationer i vissa ämnen till att se att skolan innefattar en rad ämnen och också andra aspekter än kunskapsprestationer.

Men hur ska vi då se på exemplet ovan med en elev som inte verkar respektera sina klasskamrater? Eleven kanske hånar de andra elevernas svagheter och gör dem osäkra och sänker stämningen i gruppen. Kan vi se den eleven som en tillgång? Jag skulle vilja svara ja på den frågan. Den övertygelsen grundar sig på att jag ser människan som en i grunden social och samarbetande varelse. Den elev som inte respekterar sin omgivning kan förmodats själv ha blivit kränkt och behandlat respektlöst. Den eleven har en rätt att förvänta sig att vi ska se hen som en potentiell tillgång i skolmiljön.

 

Ett exempel ur verkligheten

Det som sagts ovan kan illusteras med ett poem/en reflektion som en elev i den studie av ett inkluderande klassrum som nämndes ovan skrivit. Eleven är medveten om att alla hans egenskaper inte ses som åtråvärda i skolan men att han ändå har ett värde:

 

En i klassen är inte så bra på att tala och skriva

så han får ha en dator till hjälp på sin bänk

han har gått i en språkis klass förut

rita seriefigurer

och vara en bra kamrat

det är han bra på

Den killen är jag

tänk att jag tordes säga det

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv