Om betydelsen av "glee"

Om betydelsen av "glee"

En  kollega till mig, Magnus, hade varit på besök i ett av sina barns skola. Hans ögon lyste när han berättade om hur fantastiskt det var i skolan. Perspektivet är inte på något sätt unikt. När föräldrar i Sverige får bedöma sina egna barns skolor är de ofta positiva. Detta gäller alltså när de bedömer skolor som de har erfarenhet av. När föräldrar däremot ska bedöma kvalitén på Skolan i allmänhet är de mer kritiska. Mediebilden av skolan har under ganska lång tid varit negativ. Det är väl inte en alltför vågad gissning att tro att det är denna mediebild som inger skolföräldrar farhågor snarare än den erfarenhet de får genom att själva följa sina barns skolgång. Därmed givetvis inte sagt att alla skolmiljöer är bra miljöer.

 

Att våga vara sig själv

Tillbaka till min kollega. Jag blev nyfiken på vad det var som hade väckt hans entusiasm. Var det själva lärandet? Hade eleverna på ett tydligt sätt närmat sig kunskapsmålen under den dag han tillbringade i skolan? Det är framför allt uppnåendet av kunskapsmålen som stått i fokus för mycket av debatten om skolan och det underförstådda antagandet verkar vara att detta är skolans enda uppdrag.  – Nja, sa han, De kanske inte lärde sig jättemycket, det var nog svårt att avgöra.  Tydligt var att min kollega alltså inte huvudsakligen hade kunskapsmålen i fokus när han bedömde kvalitén på verksamheten. – Nähä, sa jag, Vad var det då som var så fantastiskt? – Det var frimodet, sa han, Frimodet, att barnen vågar ta plats och utrymme och vara sig själva. Det var helt fantastiskt.

 

Tvååringens värld

Den här episoden är intressant på flera sätt. Min kollega bryr sig givetvis om vad barnen lär sig i skolan. Men han hade överraskats av ett mycket starkare intryck som hade mer med elevernas identiteter och relationer att göra än med kunskapstillägnandet. Jag kom att tänka på ett samtal jag hade med en amerikansk forskare som specialiserat sig på små barns utveckling. Vi kom att prata om två-åringar som äger världen. Med obegränsat självförtroende, en kroppslig självklarhet och en aldrig sinande energi ägnar de sig åt att obönhörligt och oförtrutet undersöka omvärlden. – Det kallar vi glee, sa den amerikanske forskaren. Vad bra tänkte jag, att det finns ett ord för en så viktig företeelse. Den frimodighet som min kollega så högt skattade har förmodligen sitt ursprung i ett ”glee” som inte stukats på vägen fram till och i skolan.

 

Några kommentarer

Mycket kan sägas om ”glee” och frimodighet. Här ska jag bara notera tre saker. För det första är de förstås viktiga om vi ser världen från barnens eget perspektiv. Vem skulle vilja berövas en sådan inre kraft? Kanske vuxna som för länge sedan förlorat kontakten med dessa urkrafter i sig själva. För det andra tror jag många pedagoger i förskola och skola, likväl som föräldrar, bryr sig otroligt mycket om denna aspekt av barns och elevers utveckling.  Jag tror vidare att svensk förskola och skola är jämförelsemässigt framgångsrika i att inte kväva dessa krafter som ju är motorn i allt sant kunskapssökande och som är så viktiga för att kunna växa upp till en hel människa. För det tredje, avslutningsvis, vad ska man säga om en skoldebatt och en utbildningspolitik som inte ger en central plats åt betydelsen av ”glee” och frimodighet. Kanske att den är flummig?   

Tillägg den 23 maj 2018:

Efter att mer specifikt ha gått igenom undersökningar om hur lusten att lära utvecklas sig under skolåren finns det skäl att till delar omvärdera den andra slutsatsen i sista stycket. Se följande blogg:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/lusten-att-lara

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar