Skolan i ett metademokratiskt perspektiv

Skolan i ett metademokratiskt perspektiv

Många är missnöjda med den politiska styrningen av skolan. En sådan kritik kan å ena sidan handla om att man vill se en annan utbildningspolitik. Kritiken kan å andra sidan handla om formerna för den politiska styrningen av skolan, även om denna typ av kritik är mycket mer sällsynt.

Ett exempel på den förra typen av kritik är när Jan Björklund kritiserades för att han förespråkade gammaldags katederundervisning.

Ett exempel på den senare typen är en kritik av att Jan Björklund inför valet 2006 föreföll ha fått närmast fri tillgång till DN - Debatt. Om vi menar att demokratin bygger på att ett offentligt samtal förs där olika perspektiv och röster hörs kan vi vara kritiska mot att en person får dominera diskussionen.

Det är då formerna för snarare än innehållet i den demokratiska styrningen vi är kritiska mot. Det är således fullt möjligt att vara positiv till Björklunds utbildningspolitiska förslag samtidigt som man tycker det är fel att de får framföras i en sådan form.

Vi kan se demokratin som ett medel, som något vi använder för att få gehör för våra åsikter så att samhället kan utvecklas i den riktning vi själva vill. Det är oftast så demokratin uppfattas, som ett forum för påverkan. Den politiska debatten inför det senaste valet handlade i liten utsträckning om något annat än att försöka få gehör (röster) för den egna åsikten.

Å andra sidan kan vi se demokratin som ett mål. Vad vi än tycker handlar det då om att värnandet av demokratin är viktigare än att vi ensidigt ska ge uttryck för våra personliga åsikter. Det hindrar inte att vi har egna åsikter och söker gehör för dessa, men vi gör det inom ramen för ett samtal där vi lyssnar till vad andra säger och där vi gemensamt försöker komma fram till goda beslut.

Ett metademokratiskt perspektiv innebär att vi först och främst värnar om demokratins spelregler. Förstavelsen ”meta” signalerar att vi uppmärksammar demokratins former, så att säga för en diskussion om demokratin fungerar som avsett.

Skolan i ett metademokratiskt ljus

I ett metademokratiskt perspektiv, vilket alltså fokuserar demokratins former, kan vi konstatera att olika grupper har olika uppgifter gentemot skolan i demokratin. Politiker formulerar övergripande mål för utbildningen och målen ska realiseras av myndigheter och professionella. Vi behöver ha ett offentligt samtal om skolan som genomsyras av kunskap om hur skolan fungerar och där olika perspektiv på vad skolan bör vara återfinns i diskussionen. Diskussionen bör vara allsidig.

En sådan diskussion möjliggör för medborgaren att ta ställning i utbildningspolitiska frågor och att engagera sig för och/eller rösta på den politik hen anser är den bästa.

Vi behöver förstås inte vara ense på den metademokratiska nivån. Jag tror dock att det finns en större chans för enighet här; det är lite som när vi spelar ett spel där vi försöker utmana varandra i själva spelet men ändå är överens om att reglerna bör följas.

Det finns förstås de som vill ha helt andra spelregler. Det är ett av skälen till att vi ska vara mycket varsamma med att reglerna följs. Om vi accepterar att reglerna ruckas på, eller ses som något som det är legitimt att manipulera, öppnar vi för möjligheten att nya regler införs som då i värsta fall helt kan underminera demokratin.

Eftersom demokratin är hotad idag är det viktigare än någonsin av vi bevakar dess spelregler. Hoten handlar både om en framväxande populism inom ramen för demokratiska stater likväl som att demokratier övergår till att bli auktoritärt styrda system.

Brister i styrningen av skolan utifrån ett metademokratiskt perspektiv

Politiker har i skollagen fastställt ett brett uppdrag för utbildningen men sedan diskuteras skolan som om kunskapsprestationer är det närmast helt dominerande målet. Ur ett metademokratiskt perspektiv bör man i så fall ändra skollagen eftersom lagen är överordnad dagspolitiken enligt de spelregler vi fastställt för demokratin.

Ett annat exempel på en fundamental brist ur ett metademokratiskt perspektiv är vad som närmast kan beskrivas som en frånvaro av ett upplyst offentligt samtal om skolan. Som nämndes ovan är det viktigt ur ett metademokratiskt perspektiv att medborgaren får kunskap om och en allsidig belysning av skolan.

Ett exempel är hur SVT misslyckades med att ge en allsidig belysning av skolan i det debattprogram som skulle förbereda väljarna inför valet (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/svt-i-statens-tjanst-). Detta innebär att det blir svårt för medborgaren att fatta ett rationellt beslut vad gäller vilken skolpolitik som ska understödjas.

Ett annat exempel på brister utifrån ett metademokratiskt perspektiv som går långt utöver utbildningsområdet är hur medborgaren positioneras i demokratin. Utifrån ett metademokratiskt perspektiv antar jag att de flesta vill se medborgare som är kunniga och ansvarsfulla och som tar hänsyn till demokratins uppgift att väga in allas intressen i gemensamma beslut.

Dock positioneras medborgaren sällan på detta sätt av politiker eller i media och ”medborgaren” får alltför ofta rollen som konsument och/eller som en någon som har rätt att uttrycka åsikter men som inte behöver stå till svars för dem.

Ett fjärde exempel är oklarheten i styrningen av skolan. I ett metademokratiskt perspektiv är vi förmodligen överens om att styrningen av skolan ska vara tydlig. Det ska klart framgå vad staten i bred mening vill med skolan. En granskning av styrdokumenten för skolan ger dock en helt annan bild som visar på långtgående oklarheter vad gäller målsättningar och betydelsen av grundläggande begrepp. (se t ex: https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/behover-vi-en-ny-laroplan-)

Det går förstås att ge många fler exempel. Läsaren kanske inte håller med om allt men förhoppningsvis ändå om den övergripande argumentationen om att en metademokratisk diskussion är (livs)viktig. Demokratin får aldrig bli något som vi bara nyttjar för egen vinning utan bör i stället ses som en gemensam angelägenhet där vi utifrån ett metademokratisikt perspektiv värnar de gemensamma spelreglerna och också de(n) andras rättigheter.

Att tröttna….

Med den här bloggen och i andra sammanhang har jag under ca sex års tid försökt bidra till en metademokratisk diskussion om skolan (se till exempel följande blogg för en metademokratisk diskussion av friskolor: https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/friskolorna-och-demokratin och följande för en metademokratisk diskussion om Skolkommissionens arbete (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/det-blev-ingen-skolkommission).

Jag kan inte säga att jag verkar ha lyckats särskilt väl. Jag tycker mig se alltför många som mer funderar på hur demokratin ska kunna användas för det egna projektet än för hur demokratin ska utvecklas. Tyvärr ser jag detta också hos forskarkollegor. Häpnadsväckande nog finns det utbildningsvetenskapliga forskare som inte reflekterar över hur deras egen forskning relaterar till skolans uppdrag i demokratin (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/utbildningens-viktigaste-fraga9), liksom sådana som faktiskt är okunniga om det uppdrag som skolan givits i demokratin.

Bristen på diskussion om och intresse för metademokratiska frågor är ett skäl, om än inte det starkaste, till att jag väljer att gå i pension redan vid 65 års ålder. Därför är det här också min näst sista blogg, nr 159 av 160. I den sista bloggen kommer jag närmare att berätta om varför jag avslutar min forskargärning och hur jag ser på mitt arbete inom akademin.

Efterord:

Under arbetet med denna blogg publicerar DN:s kulturchef Björn Wiman en krönika där han anklagar finansminister Elisabeth Santesson för att urholka demokratin, bland annat genom att inte följa klimatlagen från 2018.

Wiman skriver angående angående klimatlagen: ” … en lag som i likhet med andra lagar gäller lika för alla; syftet med den är att i rättsligt bindande form definiera vad staten har för ansvar mot medborgarna…… Om inte ens regeringen bryr sig om att följa landets lagar, varför skulle då någon annan göra det?”  Det är bra att Wiman lyfter fram ett metademokratiskt perspektiv, politiker ska följa lagar enligt demokratins spelregler.

Dock är det viktigt att poängtera att vi inte endast bör föra metademokratiska resonemang inom områden där de stöder vår egen åsikt (exempelvis när politiker gått emot lagar vi själva gillar). I så fall är vi, för att använda Habermas terminologi, fortfarande mer strategiska än deliberativa. Det ligger i det metademokratiska betraktelsesättet att vi är mån om principer för deras egen skull och inte för att de gynnar oss.

Exempelvis Wimans egen tidning har ju en central position i den svenska debatten om skolan, men jag har hittills inte sett någon skribent på ledar- eller kultursidorna bekymra sig över huruvida politiker respekterar det breda uppdrag för skolan som skrivs fram i skollagen (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sju-uppdrag-for-skolan). Man kan fråga sig om detta beror på att man inte känner till detta uppdrag eller att man inte solidariserar sig med det och därmed ”låtsas” som att det inte finns.

kommentarer
Lägg till kommentar