Spänningar i inkluderingsfältet

Spänningar i inkluderingsfältet

Min kollega Gunnlaugur Magnusson beskriver i artikeln ” From Salamanca to Sweden: inclusive education as policy in transit” (se länk nedan) tre spänningar i inkluderingsfältet vilka jag avser att diskutera i den här bloggen.

Gunnlaugurs artikel har annars ett vidare fokus och analyserar policyn för en inkluderande utbildning och hur den så att säga färdats från Salamanca in i det svenska utbildningssystemet. Jag kan verkligen rekommendera artikeln för den som eftersöker en fyllig beskrivning av denna process. Här tänker jag dock alltså spinna vidare på de tre spänningar (”tensions”) som identifieras i artikeln.

Närmare bestämt rör spänningarna 1) vem som ska inkluderas, 2) relationen mellan inkludering och specialpedagogik samt 3) hur inkluderingen ska organiseras och gestaltas. Låt oss diskutera dem i tur och ordning.

Vem ska inkluderas?

Här finns ett spänningsfält mellan att inkludering omfattar alla elever över att olika grupper ska inkluderas till att inkludering endast handlar om elever med funktionsnedsättningar/i behov av särskilt stöd. Salamanca-deklarationen är verkligen inte glasklar på denna punkt men tonvikten i dokumentet är på elever med funktionsnedsättningar.

Gunnlaugur pekar på att uttryck som ”alla ska inkluderas” i sitt formulerande närmast förutsätter att någon varit exkluderad och därmed pekar ut en grupp eller flera grupper som avvikande. Detta är något av en paradox och försätter lätt den utpekade gruppen i en underordnad position.

Samtidigt finns det också de som ser en fara i att inkluderingsdiskussionen kommer att omfatta alla elever/många elevgrupper eftersom det kan ta fokus och resurser just från elever med funktionsnedsättningar.

Relationerna mellan inkludering och specialpedagogik

Även här finns olika positioner. Ofta blir ordet ”inkludering” närmast en ersättning för ”integrering” och handlar då om hur elever med funktionsnedsättningar ska kunna placeras inom ramen för den vanliga undervisningen. Detta ligger nära hur man tänkt i traditionell specialpedagogik, där detta alltså diskuterades i termer av integrering. Vanligtvis menas då att specialpedagogiskt utbildad personal ska underlätta placeringar i den ordinarie undervisningen.

Det finns också de som menar att specialpedagogiken närmast står i vägen för inkludering. Som Gunnlaugur påpekar finns det forskare som menar att specialpedagogikens identifiering och kategorisering av elevers svårigheter i sig inte är förenlig med inkludering. De riktigt radikala inkluderingsförespråkarna vill närmast avskaffa specialpedagogiken helt. Peder Haug tar en sådan position i sin läsvärda bok ”Pedagogiskt dilemma – om specialundervisningen” från 1998.

Det finns förstås en rad mellanpositioner här men få skulle nog mena att specialpedagogiken ska upphöra helt. Dock är det, som jag påtalat vid flera tillfällen, förvånande hur många svenska förespråkare för inkludering verkar ganska obekymrade över att specialpedagogik bygger på en grundläggande distinktion mellan normalitet och avvikelse.

Organisering och genomförande av inkludering

Också inom detta område finns en rad olika uppfattningar. Välkänd är den amerikanske forskaren Tomas Skrtics idé om att en inkluderande skola behöver en helt ny typ av flexibel organisation som i grunden inte är uppbyggd utifrån en byråkratisk logik (vilket exempelvis det svenska skolsystemet i stora delar är). I stället förespråkar han en hög grad av professionell autonomi, där gemensam problemlösning är nyckeln till hur skolor ska kunna möta alla elevers behov i en inkluderande miljö.

Andra vill ha en tydlig skillnad mellan ett normalsystem och ett specialpedagogiskt system där det senare ska understödja inkluderingen. Det är alltså så många svenska framträdande specialpedagogiska forskare har tänkt kring inkludering.  

Redan i Salamanca-deklarationen föreslås en rad åtgärder vilka behöver vidtas på olika nivåer, alltifrån den globala ner till klassrummet och stödsystemen, för hur mer inkluderande miljöer ska kunna skapas. Tyvärr kommer dock det faktum att inkludering kräver större, systematiska förändringar ofta bort i diskussionen. Det är också synd att det till stora delar saknas forskning som visar vilka faktorer som är mest betydelsefulla för att skapa inkluderande skolor och klassrum och om hur sådana faktorer samverkar (se länk till tidigare blogg nedan).

Slutsatser

Det är mycket viktigt att slå fast att inkluderingsfältet inte är så homogent som det kan tyckas. Medan (hittills) få inom det specialpedagogiska området varit motståndare till inkludering är det ändå ganska olika saker som man strävar efter.  Att man lyckats samla sig under en beteckning har därför långtifrån alltid varit särskilt lyckat.

Det är således viktigt att skilja inkluderingsförespråkare vilka menar att inkludering handlar om situationen för elever med funktionsnedsättningar som placeras i vanliga klasser, där behovet av att utveckla ett specialpedagogiskt stödsystem är starkt, till sådana som menar att inkludering handlar om alla elever och där man ser med en viss skepsis på specialpedagogik, åtminstone om denna blir alltför omfattande.

Jag märker att jag återkommer till ett mer generellt argument vilket jag framfört i andra bloggar, som handlar om vikten att vara tydlig med vilka mål för utbildningen som förespråkas. Om vi inte tydliggör vad vi vill med utbildningen, till exempel vad gäller inkludering. riskerar vi att få en diskussion där vi tror att vi menar samma sak även då vi skiljer oss åt på ganska fundamentala sätt.

 

Länk till Gunnlaugur Magnussons artikel:

https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1594917/FULLTEXT01.pdf

Länk till blogg om hur forskningen kan utvecklas för att kunna bidra till att skapa mer inkluderande miljöer:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-battre-teorier-behovs

 

 

kommentarer
Lägg till kommentar
Åsa
Skickat 2021-11-24 13:08.
Tänkvärt inlägg Claes! Men måste att identifiera svårigheter vara detsamma som att identifiera och kategorisera en elev som avvikande från normen" Jag håller med om att det oftast används så, relativt oreflekterat. Men om vi ändå ser det som att vi har olika lätt och svårt för att lära oss olika saker är det väl inte orimligt att identifiera att jag har svårigheter att lära mig hålla tonen t.ex. - om du tror att du kan hjälpa mig att bli bättre på det? Är det inte att vi sätter det likhetstecknet mellan att identifiera en svårigheter och att identifiera en elev som ställer till det för oss?
Sara
Skickat 2021-11-15 17:04.
Jag håller verkligen med om att vi måste prata om vad vi vill med inkluderingen, vad målet med den är, innan vi göra något annat. Gör vi inte det är det som att prata om vilket färdmedel vi ska ta när vi ska någonstans, utan att stämma av så att vi vet att vi pratar om samma slutdestination och vägunderlag. Säkert tycker många mer lika än man tror, men vi börjar i fel ände. Tack för kloka ord och viktiga perspektiv.