Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Specialpedagoger eller speciallärare?

Specialpedagoger eller speciallärare?

Svaret på frågan i rubriken kan faktiskt vara ”resurslärare”. Det var nämligen det vanligaste svaret när vi i en undersökning av tio hyfsat representativa kommuner frågade efter vilka yrkesgrupper som bar ansvaret för det specialpedagogiska arbetet. Det bör dock betonas att kommunerna skilde sig mycket åt inbördes men sett över kommuner var resurslärarna vanligast. De var oftast utbildade låg- och mellanstadielärare, som hade läst en hel del specialpedagogik men alltså inte gått någon av de professionsutbildningar som skapats särskilt för att möta specialpedagogiska behov i skolorna. Oroande nog hade 12,2 av resurslärarna ingen lärarbakgrund alls.

Av detta utfall, sett också i ljuset av annan forskning, kan med viss säkerhet tre slutsatser dras. För det första att den statliga styrningen av specialpedagogiken lämnar en del övrigt att önska. För det andra att det varit svårt att etablera nya synsätt på elevers svårigheter ute i skolorna och, för det tredje, att kommunerna inte är passiva mottagare av idéer från ovan.

Statlig styrning

Först och främst bör det konstateras att det är bra och viktigt att staten beaktar undervisningen av de elever som hamnar i svårigheter i skolan. Utbildningspolitik och lagtexter ger dessa elever rätt till hjälp. Det finns också en politisk samstämmighet kring denna rätt.  Det är inte rättigheten till hjälp och stöd som brukar ifrågasättas utan snarare skolors förmåga att leva upp till de målsättningar som finns.

Men vilka professioner anses då kunna ge bäst hjälp och stöd till elever i svårigheter? Traditionellt har speciallärare utbildats vilkas primära uppgift varit att undervisa barn i svårigheter enskilt och i mindre grupper. Det didaktiska innehållet var centralt i speciallärarrollen och specialläraren undervisade vanligtvis i matematik och svenska. Successivt efterfrågades yrkesgrupper vilka kunde arbeta inte endast med individuella elever och deras problem utanför klassrummet utan med hela lärmiljön i skolan. Tanken var att elevers svårigheter kan bero på annat än dem själva, till exempel brister i undervisningen.

Från och med 1990 upphörde speciallärarutbildningen och specialpedagoger började utbildas.  Specialpedagogerna har alltmer fått rollen att jobba med svårigheter på olika nivåer i skolan, vanligtvis nämns organisations- grupp- och individnivå. Om elever i en klass får problem med läs- och skrivlärandet är alltså tanken att olika faktorer utöver elevers inneboende svårigheter kan orsaka detta, till exempel brister i kompetensutvecklingen av lärare eller i den faktiska undervisningen. Samtidigt som svårigheter alltså skulle analyseras på flera nivåer tonades betydelsen av det didaktiska innehållet i utbildningen ned.

Staten har således försökt styra och förändra det specialpedagogiska arbetet i skolorna genom att förändra utbildningen av den yrkesgrupp som setts som central för detta arbete. Detta har av flera skäl inte lyckats, vare sig ideologin eller professionaliseringen av området verkar ha slagit igenom helt. På senare år har också speciallärare börjat utbildas igen, men nu med ett bredare uppdrag som innebär att problem ska analyseras på flera nivåer. Det är dock för tidigt att dra slutsatser om vad detta kommit att innebära för hur speciallärare arbetar ute på skolorna.

Nya synsätt 

En hel del forskning visar att det varit svårt att få genomslag för den specialpedagogroll som snart har 30 år på nacken. Det verkar framför allt vara inom den egna yrkesgruppen, och även bland verksamma resurslärare och speciallärare, som idéerna om att arbeta på flera olika nivåer med elevers svårigheter och att skapa inkluderande klassrum fått fotfäste. Det behöver inte betyda att en förändring i synsätt och arbetssätt inte varit för handen bland andra grupper i skolan men förändringen har inte varit speciellt omfattande.

Det är alltså fortfarande så att ett bristperspektiv dominerar skolans arbete. Det är också min personliga uppfattning att det de facto föreligger konkreta skillnader i elevers förutsättningar och förmågor. Dock finns det möjlighet att i mycket större utsträckning än idag arbeta med att förändra organisation och undervisning för att förbättra alla elevers situation. En paradox i sammanhanget har varit att för att förbättra undervisningen för elever i centrala områden såsom matematik och svenska behövs en didaktisk kompetens, något som alltså nedtonades i den nya specialpedagogutbildningen. En person som jag känner som varit aktiv i dessa förändringar sa vid ett tillfälle till mig ungefär så här: ”Vi skulle ha betonat den didaktiska kompetensen mer i specialpedagogrollen”. Det tror jag hen hade helt rätt i. Precis som det nu är viktig att speciallärarna ges möjlighet att arbeta på flera nivåer.

Kommunernas strategier

Det är framför allt två saker som bör framhållas här. För det första har kommunerna inte alltid hängt med i förändrade reformintentioner. Det har förmodligen lett till att det funnits ett bristande stöd för det nya tänkandet. Det har också funnits olika beredskap i olika kommuner, och även på skolnivå, vilket lett till att det finns en rad olika sätt att hantera specialpedagogiska problem beroende på var eleven befinner sig. Vilka professioner som får definiera problemen kommer att få stor betydelse. En undersökning vi gjort där vi närstuderat sex verksamma specialpedagoger illustrerar hur dessa med största skicklighet måste navigera i sitt yrke utifrån krav från olika håll i det specifika sammanhang där de befinner sig.

För att återknyta till det tema som inledde denna blogg verkar kommunerna inte passivt ha anpassat sig till de nya reformintentionerna. Det förefaller som om en minskad tillgång på speciallärare till delar skapat en ny yrkesgrupp som inte finns med i styrdokument, forskning eller statistik, resurslärarna, som med en didaktisk kompetens till delar kommit att ersätta speciallärarna. Det uppstår alltså, vilket kan tyckas som sensationellt utifrån en idé om att politisk styrning är rationell, en yrkesgrupp som inte alls finns med i den centrala planeringen. Det är förstås ingen tillfällighet, det är väl känt fenomen att reformintentioner och reformkonsekvenser är två olika storheter. Kanske bör konsekvenser av politiska beslut i högre grad analyseras innan beslut fattas än vad som är fallet idag?

Avslutningsvis kan man resa frågan hur professionaliseringen av området påverkat situationen för de elever som är föremål för specialpedagogiska åtgärder. Här är det lätt att spekulera men mer forskningsdata behövs för att ge mer definitiva svar. Idag tycks i all fall de flesta vara ense om att både speciallärare och specialpedagoger behövs ute i verksamheterna.

Forskningen som refereras ovan har genomförts inom ramen för forskningsprojektet “Speciella yrken? – ett projekt om speciallärare och specialpedagogers arbete och utbildning” lett av professor Kerstin Göransson, Karlstads Universitet. Texten ovan bygger framför allt på följande undersökningar:

Göransson, K.,  Lindqvist, G. & Nilholm, C. (2015) Voices of Special Educators in Sweden. A Total-population Study.  Educational Research 57 (3), 287-304.

Göransson, K., Lindqvist, G., Möllås, G., Almqvist, L. & Nilholm, C. (2016)  Ideas about occupational roles and inclusive practices among Special Needs Educators and Support Teachers in Sweden. Educational Review, 1-16.

Klang, N. K., Gustafson, K., Möllås, G., Nilholm, C. & Göransson, K. (2016). Enacting the role of special needs educator - six Swedish case studies. European Journal of Special Needs Education.

Följande länk leder till en rapport på svenska där några av de viktigaste resultaten från en enkät som besvarades av ett mycket stort antal speciallärare och specialpedagoger redovisas.

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:784444/FULLTEXT01.pdf

 

 

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor. Tidigare arbetade jag vid Malmö Högskola och här är en länk till de bloggar jag skrev där: http://blogg.mah.se/luclni/2013/05/22/betydelsen-av-glee/ och en länk till ett Youtube-klipp där Bengt Persson och jag diskuterar specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv