Specialpedagogik och intersektionalitet

Specialpedagogik och intersektionalitet

Under en ganska lång tid nu har intersektionalitetsbegreppet varit på frammarsch. Med intersektionalitet avses att olika identitetstillhörigheter såsom genus, klass, enticitet, sexuell läggning, funktionalitet mm samspelar. Det går att se samhället som att det består av olika maktordningar vilka byggs upp av motsatser, dikotomier, där den ena kategorin är överordnad den andra. Yvonne Hirdmans teori om genussystemet är ett exempel på en analys av en sådan maktordning, där mannen är överordnad kvinnan och utgör norm. Poängen i ett intersektionalitetsperspektiv är att maktordningarna samspelar.

Det är lätt att se teoretiserandet om intersektionalitet som ett projekt för den akademiska vänstern. Just ordet maktordningar för tanken i den riktningen. Men jag tycker det är fullt möjligt att också se det som ett liberalt projekt, det handlar då om att frigöra individer från begränsande strukturer. Hur som helst brukar jag när jag föreläser om dessa frågor påpeka vilka stora framsteg som gjorts under min livstid (även om det givetvis är en lång väg kvar att gå och att vissa tecken i tiden är oroande). Det handlar om individer och grupper som varit marginaliserade och nu har fått bättre möjligheter att realisera sina livsprojekt.

Specialpedagogik är nära förknippad med en maktordning som bygger på funktionalitet utifrån dikotomin ”able-bodied/disabled” (fritt översatt kroppsfunktionell/funktionsnedsatt). Låt oss titta närmare på denna dikotomi.

 

Funktionalitet

Det finns inte någon given gräns mellan vad som anses kroppfunktionellt respektive en funktionsnedsättning. Det finns ett antal funktionsnedsättningar med en lång historia såsom utvecklingsstörning, synnedsättning/blindhet, dövhet/hörselnedsättning och olika typer av motoriska funktionsnedsättningar. Under senare år har en rad nya funktionsnedsättningar kommit att få ökad betydelse såsom AD/HD och autismspektrumstörningar. Gemensamt för funktionsnedsättningarna är att de är förknippade med kroppsliga dysfunktioner enligt de gängse förklaringsmodellerna. Det är svårt att avgöra hur många som har någon form av funktionsnedsättning idag, men det är väldigt många.

Det finns förstås en risk att ställa olika kategorier emot varandra, men jag skulle dock vilja påstå att funktionsnedsatta kanske varit den grupp som varit mest marginaliserad genom historien. Inte bara rent fysiskt genom placering i kliniker och institutioner utan också i vår idévärld och i vårt språk. Vad gäller till exempel språket är detta närmast späckat med uttryck hämtat från beteckningar på funktionsnedsatta vilka kommit att användas i nedvärderande beskrivningar (”idiot”, ”blindstyre”, ”cp-unge”). Fördomarna är så stora och många att vi inte kan undvika dem.

Funktionsnedsättning skiljer sig också från de flesta andra av dikotomierna genom att funktionsnedsättning inte endast leder till diskriminering utan ocskså till en positiv omfördelning av resurser för att funktionsnedsatta ska få samma förutsättningar som alla andra. I till exempel skolan avsätts en hel del resurser till specialpedagoger, speciallärare, resursskolor, specialskolor med mera för att möta behoven hos elever med funktionsnedsättningar. Detta ger också upphov till ett grundläggande dilemma, eleverna måste identifieras som bristande i något avseende för att kunna erbjudas stöd. Ett ”specialsystem” växer i västerlandet fram hand i hand med ett skolsystem för de kroppsfunktionella. Dessa båda system kan vara mer eller mindre integrerade .

Men vad händer om vi ser funktionalitet intersektionellt? Jag tänker mig att det går att närma sig den frågan på två olika sätt utifrån gestaltpsykologins idé om figur och bakgrund. Hur framträder funktionalitet när andra dikotomiseringar utgör förgrund och vilken roll får andra dikotomiseringar när funktionalitet är fokus?

 

Funktionalitet inom ramen för andra maktordningar

Min gissning är att funktionalitet inte tillräcklig ofta problematiseras i analyser av till exempel klass, genus och etnicitet i skolan. Intressant är att Skolverket i sina ofta utmärkta genomgångar av resultat på internationella test ofta diskuterar utfallet i relation till genus och i viss mån etnicitet och klass men inte i relation till funktionalitet. En orsak till detta är givetvis att det saknas data om funktionalitet. Ofta analyseras utfall i relation till prestationsnivåer men det är något annat än funktionalitet.

Jag brukar hävda att funktionalitet har haft en sådan betydelse för skolsystemens utveckling att kategorin blir relevant för nästa alla analyser av skolan, alltså även sådana analyser som inte specifikt berör maktordningar. Genom att det onormala, det dysfunktionella, identifieras och urskiljs i skolans verksamhet skapas och upprätthålls en normalitet. Om vi till exempel är intresserade av demokrati-frågor i relation till skolan har givetvis denna distinktion en enorm betydelse likväl som om vi är intresserade av skolhistoria för att ta ytterligare ett exempel.

En första slutsats som kan dras är att funktionalitets borde beaktas mer i utbildningsvetenskapliga analyser.

 

Andra maktordningar inom ramen för funktionalitet

Det finns en del forskning som visar på betydelsen av andra identitetskategorier inom ramen för funktionsnedsättning/specialpedagogik. Således finns det ett stort antal studier i USA om representationen av pojkar/flickor respektive olika etniska grupper inom specialpedagogiken. Ett återkommande resultat är att pojkar respektive vissa etniska grupper är överrepresenterade generellt men att mönstret varierar med olika diagnoser. Vad gäller exempelvis AD/HD ställs diagnosen betydligt oftare på pojkar än flickor.

Men även om det är viktigt att undersöka representativiteten av olika grupper inom ramen för specialpedagogik kräver en ökad förståelse av intersektionalitetens betydelse mer ingående studier av hur olika identitetsmarkörer samspelar i olika pedagogiska miljöer. På vilka sätt samspelar genus/enticitet/funktionalitet i särskolan? Är det skillnad att ha hörselnedsättning för den som är född i Sverige och har svenska som förstaspråk än för den invandrare som talar ett annat språk i hemmet? Är det skillnad att ha AD/HD för pojkar respektive flickor? Ja, det finns viss forskning om denna typ av frågor men en hel del återstår att göra.

En andra slutsats är således att när funktionslitet står i fokus bör denna oftare än tidigare analyseras i relation till andra maktordningar.

Två saker bör påpekas avslutningsvis. Intersektionalitet innebär alltså att maktordningar ska analyseras i sin samtidighet. Detta är dock sällan fallet utan ofta står en maktordning i förgrunden för analysen, vilket också varit min utgångspunkt här. För det andra bör det påpekas att ett fokus på skillnader givetvis är oerhört betydelsefullt men det kan också innebära att vi missar det gemensamma, det allmänmänskliga och andra typer av identifikationer. Se tidigare blogg:

 

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/gemenskapens-mojligheter-och-morka-sidor?_33_redirect=https%3A%2F%2Fmp.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1%26_33_cur%3D2%26_33_keywords%3D%26_33_advancedSearch%3Dfalse%26_33_delta%3D20%26p_r_p_564233524_resetCur%3Dfalse%26_33_andOperator%3Dtrue%26_33_struts_action%3D%252Fblogs%252Fview

kommentarer
Lägg till kommentar