Språksvårigheter - ett allvarligt men svårfångat fenomen

Språksvårigheter - ett allvarligt men svårfångat fenomen

Språket blir allt viktigare i samhället. Övergången från ett traditionellt industrisamhälle till ett kunskapssamhälle innebär att arbetsmarknaden förändras. Allt större krav ställs på formell utbildning, vilken i stor utsträckning gestaltas som språkliga aktiviteter. Individen blir också i ökande grad ansvarig för att planera sitt liv och för att förhandla om sin sociala position och sin identitet. Språkets betydelse lyfts också fram i skolans styrdokument och få pedagoger kan ha undgått att uppmärksamma den ökade betydelse som läggs vid olika aspekter av språket. Förskolor och skolor förväntas idag arbeta aktivt med barns och elevers språkliga utveckling. Ofrånkomligt kommer verksamma pedagoger då att stöta på elever som möter svårigheter i sin språkliga utveckling. Frågan blir då hur man ska förstå sådana svårigheter.

 

Ett svar från forskarna

En utgångspunkt för att kunna besvara frågan om hur barn och elever ska kunna stödjas är hur svårigheterna ska benämnas och beskrivas. Det har nyligen genomförts ett omfattande arbete bland forskare specialiserade på svårigheter i språkutvecklingen där forskarna, delvis med hjälp av intresseorganisationer och praktiker, försökt besvara frågan om hur språksvårigheter bäst kan benämnas och beskrivas.

Intressant nog anges en yttre kritik som orsak till att forskarna samlat sig till en gemensam diskussion kring benämningar och beskrivningar eftersom samma ord har används för att beteckna olika fenomen, samtidigt som samma fenomen kan betecknas med olika ord. Det är givetvis inte lätt för verksamma pedagoger att orientera sig i ett fält där inte ens forskarna är överens. Det är således bra att forskarna tar detta initiativ. Som de påpekar är det viktigt för de barn och elever det gäller och för deras föräldrar och lärare att klarheten ökar vad gäller hur svårigheter i språkutvecklingen/lärandet ska benämnas och beskrivas och hur stöd ska ges på bästa sätt.

 

Förslag på hur språksvårigheter ska benämnas

”Specific language impairment” är den diagnos som dominerat inom den internationella forskningen om språkutveckling. I Sverige har ”specific language impairment” översatts till ”specifik språkstörning” vilket kan ses som en ”upptrappning” av den engelska beskrivningen. Jag har ingen förklaring till varför just den översättningen använts. Den vanligaste översättningen av ”impairment”, åtminstone enligt ordböckerna är, försämring, försvagning, medan ”disorder” däremot översätts med bland annat ”störning”. Vidare har man i Sverige introducerat begreppet ”grav språkstörning” för att juridiskt ”tydliggöra” vilka som har rätt att bli antagna till specialskolan. Här förefaller alltså Sverige, liksom var fallet med DAMP-diagnosen, ha avvikit från vad som är internationellt vedertagna beteckningar.  

Nu föreslår forskarna istället att två diagnoser ska användas. Å ena sidan ska ”language disorder” (språkstörning) användas när svårigheterna är kopplade till en biomedicinsk diagnos som man vet påverkar språket, till exempel Down syndrom och cerebral pares. Å andra sidan ska begreppet ” developmental language disorder” (”utvecklingsrelaterad språkstörning”)  användas för språkliga svårigheter vilka framträder under utvecklingens gång och som inte är förvärvade eller har någon känd biomedicinsk orsak. Riskfaktorer för ”develomental language disorder” är till exempel ärftlighet, socioekonomisk utsatthet mm.  Forskarna poängterar vidare att ”developmental language disorder” också kan förekomma samtidigt med en rad andra problem såsom till exempel. ADHD. Däremot verkar det finnas en skepsis gentemot att det går att på ett säkert sätt fastställa olika undertyper av ”developmental language disorder”.

Intressant nog går man alltså vad som skulle kunna kallas den svenska vägen från ”impairment” till ”disorder”, från nedsättning till störning. Motivet för detta är att man vill närma sig hur andra tillstånd beskrivs i diagnosmanualen DSM-V, vilket kan ses som uttryck för den vikt som liggs vid ett medicinskt perspektiv på svårigheterna.  Vidare frångås idén att språksvårigheterna behöver vara specifika, vilket tidigare innebar att det skulle föreligga en tydlig skillnad mellan utvecklingen av språklig förmåga och utvecklingen av intelligens. Precis som vid dyslexidiagnosen släpps alltså kravet på att nedsättningen relateras till intelligens.

Kommer man då att lyckas med att skapa enighet kring hur diagnosen ska användas?  Min gissning är att man kan nå en större enighet än tidigare. Jag tycker vidare att det verkar som om man är inne på rätt spår när man släpper benämningen ”specifik” och att absoluta, snarare än relativa, kriterier verkar förespråkas när svårigheter ska identifieras. I det förra fallet handlar det om att problem identifieras när barn/elever inte uppnått ett visst kriterium snarare än genom att tillhöra den nedre ändan av en förmodad normalfördelning.

 

Några problem

Det föreligger dock en stor risk, precis som vid andra diagnoser, att ett väldigt stort antal barn och elever kommer att diagnosticeras, inte minst då diagnosen ökar möjligheterna att få stöd. Vi har till exempel sett en närmast lavinartad ökning av ADHD-diagnosen under senare år. När diagnosen ska användas av praktiker vid habiliteringar och i skolan öppnar diagosen i dess nuvarande form för en omfattande diagnosticering eftersom det är oklart hur stora svårigheterna ska vara, vilken tyngd som ska läggas vid svårigheter inom olika språklig områden mm.  Det kvarstår alltså onekligen en hel del problem och min gissning är att också begreppen fortfarande kommer att blandas relativt friskt.

Ytterligare exempel på problem är att det blir oklart hur man skiljer på språksvårigheter som orsakas av bristande språklig stimulans och sådana som kan förmodas uppstå på grund av en mer eller mindre medfödd svaghet. Just denna aspekt har ägnats stort intresse inom dyslexiforskningen. Själva begreppet ” developmental language disorder”, som bygger på att svårigheterna inte förvärvas, förefaller vidare att riskera att skapa problem eftersom utveckling för många innefattar lärande (och att svårigheter då kan uppstå på grund av begränsade möjligheter att lära sig, vilket de ju inte definitionsmässigt kan).  Det är för mig också oklart hur det ska skiljas på sådana ärftligt betingade svårigheter och förvärvade svårigheter, en fråga som ägnats mycket uppmärksamhet inom dyslexiforskningen.

Ett annat exempel på oklarheter är när forskarna i ett av de två arbeten där de presenterar sina slutsatser (se länk nedan) grafiskt framställer en modell över de olika aspekter av språket (såsom syntax, morfologi, semantik, pragmatik) som kan vara påverkade vid ”utvecklingsrelaterad språkstörning”. Det begrepp som används är då ”impairment”, till exempel ”semantic impairment”. Annorlunda uttryckt har man själv svårt att konsistent använda den terminologi som föreslås vilket förmodligen förebådar en begreppen kommer att sammanblandas framöver också.

Jag har själv svårt för begreppet språkstörning. Forskarna nämner också diagnosens potentiella stigmatiserande effekter och möjligheten att den leder till lägre ställda förväntningar, men diskuterar detta i väldigt liten grad. I Sverige har Barbro Bruce föreslagit begreppet ”språklig sårbarhet” vilket jag känner betydligt större sympati för. Tyvärr är det dock så att det i den pedagogiska verkligheten kan krävas ett kraftfullt språk för att få stöd, även när lagstiftningen inte kräver ett sådant språk, och då kan diagnoser som dyslexi och språkstörning öppna dörrar till mer stöd.

 

För och nackdelar med diagnoser

Strikt talat är det inte så mycket som särställer diagnosticering inom språkområdet från andra diagnoser i skolan. Diagnoser har ett antal för och nackdelar. Jag brukar dock betona att de i normalfallet har ganska få implikationer för hur undervisingen ska bedrivas.

Fördelar kan vara att barn/elevers faktiska svårigheter synliggörs vilket kan underlätta när långsiktigt stöd byggs upp. För vissa diagnoser har också olika hjälpande faktorer/ hjälpmedel utvecklats och andra diagnoser har vissa implikationer för hur undervisningen bör läggas upp. För en del barn/föräldrar ger diagnosen en ökad förståelse för svårigheterna. Det kan givetvis också vara så att ett barn/elev blir mer utsatt och/eller lämnas utan adekvat stöd om diagnos inte ställs.

Det finns också en hel del problem med användandet av diagnoser i skolans värld. För det första finns det en avgränsningsproblematik och det råder stor förvirring vad gäller hur många barn/elever som har en viss typ av diagnos redan i forskningen. Exempelvis anges intervallet 3-7 % vad gäller språksvårigheter. Adderar man den förekomst för olika diagnoser som brukar anges hamnar man sammantaget på väldigt höga tal. Vi får ett diagnosticering-samhälle där kanske så mycket som var fjärde barn/elev anses avvikande i någon mening.  Här tycker jag de professionella grupper som mer eller mindre lanserar diagnoser har ett stort ansvar som jag har svårt att se att man tar, även om det givetvis finns undantag.

Vidare finns en risk för att diagnosens verkar stigmatiserande och leder till minskade förväntningar. Det är också så att diagnoser sällan ger entydiga pedagogiska implikationer. Åtgärder tenderar också att bli individspecifika och riktas sällan mot den pedagogiska miljön. En annan risk är att vissa pedagoger tillägnar sig en kunskap om diagnoser, som av naturliga skäl blir ganska ytlig, och som används i en professionaliseringsstrategi där man utger sig för att vara expert på barn/elever av en viss typ snarare än som en expert på undervisning.

Diagnoser har också den paradoxala effekten att barn som inte får en diagnos riskerar att få mindre stöd. Det finns också forskare som menar att resursstarka föräldrar kan vara framgångsrika förespråkare för diagnoser vilket bland annat leder till att deras barn då kan få mer resurser. Avslutningsvis, och inte minst viktigt, kräver inte gällande lagstiftning inte att diagnoser ska behövas för att särskilt stöd ska ges i för- och grundskola. Jag tror diskussionen om diagnoser i skolan skulle se helt annorlunda ut om gällande lagstiftning, där stödbehovet och inte diagnoser står i centrum, följdes.

 

Hur ska förskolor och skolor arbeta med elever i språksvårigheter?

Lärare i förskola och skola bör givetvis arbeta med att skapa en språklig miljö som är gynnsam för alla barns/elevers språkliga utveckling. Tyvärr har forskningen kring språksvårigheter sysslat alldeles för lite med vilka möjligheter en väl utvecklad språkmiljö i förskola och skola kan ge barn och elever med språklig sårbarhet. Det verkar nu som om fältet i viss mån rör sig i denna riktning och det är hög tid. Det är då viktigt att de interventioner som föreslås för att förbättra språkanvändandet i förskole- och skolmiljön utvärderas gentomet hela det breda uppdrag som förskola och skola har och att också longitudinella effekter undersöks.

Det förefaller som om det blir alltmer vanligt med logopeder i förskolor och skolor vilket är en välkommen kompetens. Svenska logopeder har en gedigen utbildning, speciellt vad gäller språkvetenskapliga, medicinska och till delar psykologiska aspekter. Det är en stor utmaning hur denna kompetens ska kunna användas på bästa sätt i skolan. Det är också viktigt att konstatera att logopeder inte är experter på hur undervisning ska bedrivas, tvärtom är de pedagogiska inslagen i logopediutbildningen generellt alltför begränsade. Utan tvekan behövs ett tvärprofessionellt samarbete. Det är också ett arbete vars utmaningar inte ska underskattas, än så länge vet man alldeles för lite om effekter av olika typer av insatser på utvecklingen av barns och elevers språk, identitet och relationer.

 

I följande arbeten beskrivs på ett föredömligt sätt hur arbetet fortskridit med att skapa en överenstämmelse i terminologi och synsätt vad gäller språksvårigheter:

http://dx.doi.org/10.1371/journal.pone.0158753

https://peerj.com/preprints/2484/

 

Jag vill avslutningsvis tacka universitetslektor Olof Sandgren vid Malmö Högskola som på flera olika sätt varit mig behjälplig med denna blogg. Olof är liksom jag intresserade av att bygga broar mellan språkforskning och (special)pedagogik. Ansvaret för innehållet i bloggen är givetvis endast mitt.

kommentarer
Lägg till kommentar
Claes Nilholm
Skickat 2022-05-05 11:44.
Tack för din fråga Susanne. Jag tror tyvärr inte att jag kan ge ett uttömmande svar. I de konsensusdokument som jag diskuterar i bloggen vilka utarbetats av ledande forskare nämns vad jag vet inte uttrycket. Begreppet "språklig sårbarhet" skulle jag tro har lanserats för att det är mindre utpekande och också öppnar mer för miljöfaktorers betydelse för språkutvecklingen.
susanne öberg
Skickat 2022-05-04 10:08.
Hej, jag undrar om du skulle säga att "språklig sårbarhet" är ett vedertaget begrepp inom forskning?