Svt i statens tjänst?

Svt i statens tjänst?

I TV-programmet Agendas specialsändning om skolan säger en av programledarna vid ett tillfälle: ”Ser vi inte kvalitet genom att se på betyg och provresultat?” När jag diskuterade programmet med en kollega framkom det att denne uppfattat citatet som en ironi, vilket fick mig att se om sekvensen med citatet.

Det blev då tydligt att det var en mycket allvarligt menad fråga vilken också låg i linje med programmets fokus på utbildningsprestationer. Programmet inleds med konstaterandet att frågan om hur skolresultaten ska höjas ska diskuteras under två timmar.

Nu var det inte den enda fråga som diskuterades i programmet och till exempel ägnades likvärdigheten i skolsystemet och friskolefrågan en hel del uppmärksamhet.

Utan tvekan var det dock frågan om utbildningsprestationer som dominerade programmet och övriga frågor diskuterades till stora delar utifrån deras påverkan på utbildningsprestationerna.

Alla håller förmodligen med om att utbildningsprestationer, eller ännu hellre kunskapande, är ett centralt mål för ett utbildningssystem. Men skolan ges ju ett betydlig ett bredare uppdrag i Skollagen, borde inte det vara utgångspunkten för en diskussion om svensk skola?

Detta breda uppdrag handlar utöver kunskapande om att öka elevernas lust att lära, att förbereda elever för ett medborgarskap, att kompensera elever med sämre förutsättningar, att främja utvecklandet av dygder (t ex ansvar).  personlig utveckling, gemenskap och hälsa (se länk till tidigare blogg om skolans sju uppdrag).

Programmet fick mig att börja reflektera över det uppdrag Public Service i sin tur har. Public Services uppdrag handlar om att göra program och liknande vilka vänder sig till alla sorters medborgare. Det jag framför allt tänker ta fasta på här är att Public Service ska ge en allsidig och opartisk belysning av frågor och verka självständigt och oberoende från statens och andra maktsfärers intressen. Låt oss börja med frågan om allsidighet.

Allsidighet

Det går att identifiera åtminstone fem olika sätt att närma sig frågan om allsidighet när skolan och dess utmaningar ska diskuteras.

Det första realiserades i programmet och innebar att politiker och forskare i huvudsak fick belysa utmaningar som definierats av programmets redaktion.

Ett alternativ hade varit en mer öppen fråga om vilka utmaningar som representanter för de olika grupperna vilka deltog i programmet identifierar i skolans arbete.

En tredje möjlighet hade varit att representanter också för andra grupper hade fått göra sina röster hörda såsom skolledare, lärare och elever.

Elever är faktiskt den enda av dessa tre grupper som är representerade i programmet, men det är lite oklart vilka frågor eleverna svarar på och hur de länkar till programmets övergripande problemställningar. (Egentligen finns det underlag för en ytterligare blogg om hur eleverna positioneras i programmet, det förefaller mer handla om att pliktskyldigast ha med elever än att låta dessa seriöst och sammanhållet få uttala sig om skolan.)

Det går således att förstå allsidighet som att olika grupper ska vara representerade i diskussionen. Ett annat sätt att förstå allsidighet är att det innebär att alla sidor av skolans verksamhet ska diskuteras. Allsidighet definieras då inte utifrån frågan om vem/vilka som representeras i diskussionen utan utifrån att ämnet (skolan) belyses allsidigt.

En fjärde möjlighet är då att närma sig frågan om allsidighet utifrån det breda uppdrag som skolan givits av staten i skollagen. Istället för att ta sin utgångspunkt i den dagsaktuella politiken skulle således det breda uppdraget vara det som belystes allsidigt: Vilka utmaningar finns i att nå det demokratiskt beslutade uppdraget för skolan?

Det är kanske här man tycker att ett program som Agenda skulle ta sin utgångspunkt. Det går förstås att kombinera den första principen om allsidighet i representation med den andra om allsidig belysning av ämnet genom att låta representanter för olika grupper diskutera olika aspekter av skolans breda uppdrag.

Allsidighet kan också handla om att belysa skolan från mer övergripande filosofiska och ideologiska perspektiv på utbildning och skola. Sådana mer övergripande perspektiv vad gäller mening med och innehåll i skola och utbildning kan givetvis ställa den svenska skolan i en intressant (och allsidig) belysning.

Otaliga är de filosofer och erkänt kloka personer som ägnat stor tankemöda åt att försöka fastställa utbildningens mål och mening. Vad jag vet har ingen kommit fram till svaret ”utbildningsprestationer”, även om flera av dessa personer varit, om uttrycket ursäktas, högpresterande inom kunskapsområdet.

Även om kunskapandet givetvis tagits på stort allvar har man varit motvillig att prata om detta i termer av prestationer och som fristående från andra aspekter, såsom till exempel utveckling av karaktär, moral och förmåga till samarbete. Ofta har utbildningen sett som en förberedelse att verka i ett demokratiskt samhälle. Vanligt förekommande är också att se utbildning som ett sätt för individen att forma sig själv.

En snabb analys av olika ideologiska positioner inom utbildningsområdet visar också på möjligheten att ge vad jag skulle kalla en mer djupgående allsidig belysning av skolans utmaningar.

Skolan utifrån utbildningsideologiska perspektiv

Schiro (se referens nedan) urskiljer fyra utbildningsideologiska positioner: 1) den akademiska 2) den elevcentrerade 3) den effektivitetsorienterade och 4) den rekonstruktionistiska.

Den akademiska ideologin karakteriseras av en traditionell syn på undervisning och lärande där kunskap som är utvecklad i de västerländska akademiska disciplinerna ska överföras till eleverna. Den effektivitetsorienterade fokuserar på färdigheter vilka ligger när arbetsmarknadens behov.

Den elevcentrerade ideologin syftar till att eleverna utvecklas som individer. Den rekonstruerande ideologin, slutligen, innebär att utbildningens syfte främst är att bidra till utvecklingen av ett mer demokratiskt och rättvist samhälle.

Ideologierna representerar “different views on purposes of education and ‘embodies distinct beliefs about the type knowledge that should be taught in school, the inherent nature of children, what school learning consist of, how teachers should instruct children, and how children should be assessed” (Schiro, 2013, p. 2).

I den svenska debatten idag dominerar den effektivitetsorienterade ideologin med sina specifika föreställningar om till exempel vad kunskap är och vad elever är för individer. Utifrån ett filosofisk/ideologisk perspektiv hade allsidighet alltså kunnat ta sig ett bredare uttryck genom att skolans utmaningar identifierats och diskuterats också utifrån andra ideologiska perspektiv.

Det är tydligt hur dessa till stora delar lyser med sin frånvaro i programmet. Det talas således inte om kunskap stort mer än att man är rörande överens om att det behövs mer faktakunskaper. Skolans meningsfullhet för eleverna och hur elever ska förberedes för sitt medborgarskap är inte någon gång ett explicit fokus för diskussionerna.

En filosofiskt och ideologiskt grundad diskussion om skolan ställer förstås stora krav på programledarna. Utan tvekan ledde dessa programmet, inom de ramar detta givits, på ett skickligt sätt, men de lyfte aldrig in mer filosofiska/ideologiska perspektiv i diskussionen.

Det bör poängteras att de olika utbildningsideologierna till relativt stora delar finns representerade i skolans breda uppdrag, varför ett fokus på detta uppdrag åtminstone delvis kunnat leda in på lite djupare perspektiv.

Självständighet och oberoende

Det går att definiera staten på lite olika sätt men vanligtvis räknas det politiska styret, såsom statschef, regering och riksdag, domstolar och förvaltningsmyndigheter till staten (och således inte kommuner och regioner). Det är denna stat som Public Service ska verka självständigt och oberoende ifrån vilket förstås är ett dilemma då man ytterst är beroende av staten för sin finansiering.

Kan vi då säga att staten bedriver någon specifik skolpolitik (vilken då Public Service bör förhålla sig självständigt till och oberoende ifrån)? Efter många år inom skolforskningen tycker jag att det blivit allt tydligare att det går att svara ja på den frågan, inte minst efter Skolkommissionens arbete.

I fokus för denna skolpolitik står kunskapsprestationerna, i huvudsak förstådda inom ramen för den effektivitetsorienterade ideologin som går hand i hand med New Public Management. Det är framförallt skolsystemets internationella konkurrenskraft och dess likvärdighet som står i fokus. 

Det finns faktiskt också en oro och ett intresse för elevers hälsa, något som dock inte beaktades i TV-programmet i någon högre grad, som till största delen alltså handlade om hur de problem med kunskapsprestationer och likvärdighet som staten (och redaktionen) identifierat ska lösas.

Detta fokus har också till stora delar spridits till skolmyndigheterna (även om där finns personer som har svårt för effektivitetsparadigmet). Det går således att identifiera ett glapp mellan det bredare mål för utbildningssystemet som skrivs fram i Skollagens och det fokus som finns i den nuvarande statliga styrningen och maktutövningen.

Detta glapp borde givetvis ha uppmärksammats i programmet som alltså knappast visade någon form av oberoende och självständighet gentemot den nuvarande statliga styrningen av skolan.

Andra utmaningar

Kunskapande och likvärdighet ska givetvis tas på största allvar. Kunskapsdiskussionen borde dock omfatta en mer djupgående diskussion om kunskapsbegreppet och om vilken kunskap som ska läras ut i skolan. Att tala om måluppfyllelse, betyg och resultat på prov som synonymt med kunskap är ofta ett felslut.

Här har jag bara utrymme att nämna en rad andra utmaningar skolan står inför. För en mer ingående analys av svensk skolas kvalitet i relation till sitt breda uppdrag såsom det definieras i Skollagen se min bok En inkluderande skola – Möjligheter, hinder och dilemman (referens nedan).

John Locke lär enligt en person i min närhet ha konstaterat: Först hälsa, därefter karaktär och sedan kunskap. Givetvis är den ökande psykiska ohälsan en gigantisk utmaning för skolan. Att lyckas i skolan är givetvis oftast främjande vad gäller psykisk hälsa men den psykiska ohälsan är markant även bland elever som klarar målen. Därmed inte sagt att skolan orsakar all psykisk ohälsa, men skolan möter den dagligen och har ett stort ansvar i frågan.

Demokrati är vårt samhälles grundläggande ideologi och står alltid inför inre och yttre hot. Skolan har givetvis en enormt viktig roll för att bevara och utveckla demokratin. De som inte vill betona demokratiuppdraget brukar anföra att svenska elever lyckades bra på kunskaps- och attityddelarna i en internationell jämförelse mellan länder från 2016.

Detta resultat var givetvis positivt men kan absolut inte tas som intäkt för att demokratiuppdraget är i hamn. Häpnadsväckande nog kommer till exempel Ryssland inte långt efter Sverige i den internationella jämförelsen.

En närmare analys av utfallet (se länk till blogg nedan där undersökningen diskuteras mer i detalj) visar också på flera problematiska aspekter, till exempel saknar många svenska elever en vilja att engagera sig i politiken, en stor del elever deltar inte i politiska diskussioner och många elever saknar enligt undersökningen grundläggande kunskaper.

Som jag skriver i den tidigare bloggen så ställdes inte heller den viktigaste frågan i undersökningen: Vad är man beredd att offra för demokratin? Att inte se demokratiuppdraget som en (konstant) utmaning för skolan tror jag är mycket riskabelt och har om inte annat tydliggjorts för alltfler i och med Rysslands invasion av Ukraina.

I skrivandets stund presenteras också en undersökning på DN-debatt där en övergripande slutsats är att en betydande andel svenskar skulle kunna vara beredda att inskränka meningsmotståndarens grundläggande rättigheter.

Det finns vidare en hel del data som tyder på att elevers lust att lära snarare avtar snarare än ökar med antal år i skolan (se länk till tidigare blogg nedan), alltså i strid med Skollagens formulering om att skolan ska stimulera lusten att lära.

Det finns fler utmaningar än dessa, inte minst vad gäller hur skolan ska stimulera elevernas personlig utveckling på ett sätt så att det rätta sättet att vara, det goda livet, inte är förutbestämt av vuxenvärlden/staten/skolan. Utan tvekan är detta en av de viktigaste frågorna för alla utbildningssystem. Hur eleverna positionerades i Agenda är signifikativt för att elevers perspektiv inte tas på tillräckligt stort allvar.

Ett faktum är att vi har alltför lite data om hur skolans kvalitet ser ut i ljuset av det breda uppdraget, vilket som jag nämnde tidigare borde ligga till utgångspunkt för en allsidig utvärdering av skolan och dess utmaningar utifrån ett demokratiperspektiv.

Avslutning

Den stora utmaningen ligger dock i hur skolan ska klara av alla dessa utmaningar samtidigt. Som ett första steg är det viktigt att diskutera dem sammantaget. Det kan mycket väl vara så att det som gynnar ett mål missgynnar ett annat.

Kan ett instrumentellt fokus i undervisningen motverka lusten att lära? Är det så att skolan skapar en instrumentell inställning hos eleverna till kunskapandet vilket motverkar att eleverna utvecklar en genuin och bestående kunskap och också ett kritiskt tänkande?  Kan en negligering av elevers perspektiv bidra till ökad psykisk ohälsa? Kan den till stora delar rådande idén om att elever till stor del ska stöpas i samma form underminera en personlig relation till kunskapen?

Gäller likvärdigheten endast kunskapsprestationer eller handlar det också om likvärdighet vad gäller lusten att lära, vad gäller hälsofrågor, möjligheter till personlig utveckling, möjligheter att utveckla ett medborgarskap, möjligheter att utveckla ett socialt närverk, det vill säga likvärdighet vad gäller hela skolans breda uppdrag?

Det finns en massa viktiga och svåra utmaningar för skolan, jag hoppas Public Service framöver bidrar till att belysa dem på ett mer allsidigt, självständigt och oberoende sätt.

 

Länk till blogg om skolans sju uppdrag:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/sju-uppdrag-for-skolan

 

Schiro, M. S. (2013 2nd ed). Curriculum theory: Conflicting visions and enduring concerns. Thousand Oaks, CA: SAGE publications Inc.

Nilholm, Claes. (2019) En inkluderande skola – möjligheter, hinder och dilemman. Lund: Studentlitteratur.

 

Länk till blogg om huruvida skolan förbereder eleverna för demokratin:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/fo

 

Länk till blogg om lusten att lära:

https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/fo

 

kommentarer
Lägg till kommentar