Bloggar Bloggar

The Zone of Proximal Development - är det ett användbart begrepp?

The Zone of Proximal Development - är det ett användbart begrepp?

Många pedagoger är förtjusta i den ryske psykologen Vygotskys begrepp ”the zone of proximal development” (ung ”närmsta utvecklingszon”), ofta förkortat ZPD. Det är inte konstigt för begreppet sätter ljuset på undervisningens och den sociala omgivningen betydelse för barns och elevers utveckling.

Vygotsky skiljer mellan vad som kan klaras av på egen hand och vad barn och elever kan åstadkomma med hjälp av andra.  Genom en adekvat undervisning eller annat stöd i ZPD kan hela elevens utveckling påverkas enligt Vygotsky.

Det här låter ju bra. Samtidigt pekar Vygotskys teoretiserande om ZPD på en generell svaghet i hans teoribildning kring lärande och utveckling.

 

Problemet

Vygotsky utgår från en kritik av tidigare teorier om utveckling och undervisning/lärande. Han kritiserar exempelvis teorier av Piagets typ där utvecklingen kommer först och lärandet tar vid när barnet/eleven är mogen. Barnet utvecklas enligt Piaget i sin interaktion med världen och barnets schemata avgör i hög grad vad som är möjligt att lära sig i till exempel skolan. Utvecklingen avgör alltså till stora delar vad som är möjligt att lära sig och undervisa om.

Vygotsky var vidare kritisk till behavioristiska teorier som likställe utveckling med lärande. Utveckling var enligt dessa inget annat än inlärda beteenden. Här var det inte utvecklingen som bestämde vad som var möjligt att lära sig utan utveckling var alltså helt enkelt inlärning.  Vygotsky sökte en ny position som skulle kunna förena dessa båda ytterligheter och skapa en teoretisk brygga mellan utveckling och lärande.

ZPD blev mötesplatsen för lärande/undervising och utveckling, annorlunda uttryckt kan man säga att undervisningen enligt Vygotsky skapar ZPD:s.. Men som Jim Wertsch (1987)  påpekat saknar Vygotsky i sin forskning till stora delar en teori om vad utveckling är. Därför blir utveckling i Vygotskys tappning summan av det barnet barnet/eleven lärt sig, det vill säga han hamnar i en liknande fälla där han placerat behavioristerna även om han mer än dessa poängterar lärandes sociala natur och språkets betydelse. Men riktigt så enkelt  är det inte heller….  

 

Vygotskys två ansikten

I ett oerhört intressant arbete argumenterar Davydov och Radzikhovskii (1985) för att man bör skilja på den Vygotsky som genomförde filosofiskt orienterade analyser och den som genomförde empirisk forskning. Den förra var helt på det klara med att utveckling och lärande samspelade på ett komplext sätt i barnets utveckling, ontogenesen, där både biologiska och sociala drivkrafter samspelar.

Davydov och Radzikhovskii beskriver hur Vygotsky genomförde mycket intressanta filosofiskt orienterade analyser av drivkrafter i utvecklingen. Vygotsky menade att olika drivkrafter har betydelse för olika typer av utvecklingsförlopp. Om vi pratar om artens utveckling (fylogenesen) var drivkraften i utvecklingen av biologisk art (det naturliga urvalet). Samhällens framväxt och utveckling etablerade nya, sociohistoriska drivkrafter för utvecklingen. I barnets utveckling (ontogenesen) förenas som sagt både biologiska betingade och kulturella drivkrafter, vilket innebär att det är mycket komplext att studera ontogenesen.

Den andre Vygotsky, som genomförde empiriska studier, var som nämnts intresserad av lärandet/undervisning. Det framgick dock inte hur utvecklingen (i form av kroppsliga/neurologiska mognadsprocesser/barnets eget utforskande) samspelade med lärandet i interaktion med andra. Vygotskys poäng var att undervisning i ZPD skulle påskynda processer som var under utveckling, men Wertsch pekar på att vi får inte reda på hur det går till. Utveckling blir liktydigt med lärande med hjälp av andra i Vygotskys empiriska forskning.

 

Slutsats

Även om begreppet Zone of Proximal Development kan sägas ha en retorisk kraft genom att rikta uppmärksamheten mot betydelsen av undervisning och lärande blir det, som Wertsch påpekar, ganska tomt i den tolkning som det gavs av Vygotsky i hans empiriska undersökningar. Det kommer att betyda att undervisningen kan få barnet att utvecklas, och det antyder också någon slags övre gräns för lärandet, och inget av detta kommer kanske som en större överraskning för någon.

Det är förstås en enorm forskningsmässig utmaning att empiriskt studera hur utveckling och lärande i ZPD förhåller sig till varandra, speciellt som det alltmer kommit att uppmärksammas att hjärnans utveckling påverkas av de erfarenheter vi gör1.  Det är alltså inte så enkelt som att exempelvis hjärnans utveckling determinerar vissa beteenden utan beteenden bidrar till hur hjärnan formas. Hjärnans funktion förändras exempelvis hos elever med dyslexi som genomgår intensiva träningsprogram. Det är vidare så att barnet, som Piaget beskriver, givetvis också utvecklas genom sin internaktion med den fysiska världen. Det krävs således ganska komplexa modeller för att förstå samspelet mellan utveckling och undervisning i den mån det över huvud taget är möjligt.

 

Engeströms tolkning

En intressant tolkning av ZPD har gjorts av den finske forskaren Yrjo Engeström. Han menar att begreppet kan användas på en sociologisk nivå, där ZPD betecknar en riktning för hur till exempel grupper och organisationer kan utvecklas. Fritt översatt till skolan kan man således prata om klassers och skolors ZPD, vilket åtminstone jag tycker är ett intressant perspektiv.  Kan vi urskilja en ZPD för den här klassen? Hur kan vår skolas ZPD beskrivas?

 

1 Detta förs ibland fram som en nyvunnen insikt men var utgångspunkten för Vygotskys efterföljare Lurias teorier om hjärnan. 

 

Davydov, V.V. & Radzikhovskii, A. (1985)  Vygotsky´s theory of mind and the activity-oriented approach to psychology. I J. Wertsch utg, Culture, communication and cognition: Vygotskian perspectives. New York: Cambridge University Press.

Wertsch, J. (1987)  Vygotsky and The Social Formation of Mind. Harvard: Harvard University Press.

kommentarer
Lägg till kommentar