För ett antal år sedan skrev jag en bok som handlar som perspektiv på specialpedagogik. De flesta är förmodligen överens om att specialpedagogik handlar om problem i relation till skolarbete eller lärande i största allmänhet. Det finns olika sätt att se på varför sådana problem uppkommer och hur de ska åtgärdas. I boken urskiljer jag tre olika perspektiv på sådana problem. Jag argumenterar för att perspektiven skiljer sig åt beroende på var problemen förläggs. Å ena sidan har vi ett kompensatoriskt perspektiv, ibland kallat ett bristperspektiv, där orsaken till skolproblem i huvudsak förläggs till individer. Det är här skolan till stora delar har sin tradition. Om en elev på möter svårigheter i sitt skolarbete är det något hos eleven som fattas. Denna tradition har under de senaste årtionden utmanats av det jag kallar ett kritiskt perspektiv. Inom ramen för detta perspektiv finns en kritik av den traditionella specialpedagogiken som individualiserar problem vilka, enligt företrädarna för det nya perspektivet, egentligen beror på att skolan inte förmår sköta sitt uppdrag på ett bra sätt. Problem förflyttas så att säga bort från individen i det kritiska perspektivet.
De flesta som intresserat sig för att kartlägga olika perspektiv på specialpedagogik brukar urskilja dessa två. Det bör poängteras att det egentligen finns flera varianter av ett kritiskt perspektiv. Gemensamt för dem är att de är kritiska mot den traditionella specialpedagogiken som man menar är utpekande och skapar marginalisering. Det finns också synsätt som är en form av kompromiss mellan traditionella och kritiska perspektiv, till exempel det systemperspektiv som dominerar examensordningarna för utbildningarna till specialpedagogog och speciallärare. Systemperspektivet innebär att problem kan lokaliseras på olika nivåer, vanligtvis talar man om individ- grupp- och skolnivå. Det är enligt min mening ett relativt bra synsätt, även om det haft stora svårigheter att få fäste i en praktik som till stora delar verkar föredra att rutinmässigt placera problemen på individnivå. Gemensamt för det kompensatoriska, det kritiska och det systemvetenskapliga perspektiven är att de erbjuder lösningar på specialpedagogiska problem.
Jag försöker i boken att argumentera för ett tredje perspektiv, det så kallade dilemmaperspektivet, som inte är en kompromiss mellan ett kompensatorisk och ett kritiskt perspektiv utan något kvalitativt annorlunda. Framförallt var jag inspirerad av den engelske forskaren Alan Dysons arbeten. Dilemman är, till skillnad från problem, en sorts grundläggande motsättningar som inte har någon helt igenom tillfredsställande lösning. Ett grundläggande dilemma vad gäller specialpedagogik lär ha formulerats av den insiktsfulle svenske forskaren Mårten Söder med hjälp av en bild. Att syssla med specialpedagogik är som att åka på en väg där risken är att man hamnar i ett av dikena. Det ena diket innebär att vi gör vissa elever väsensskilda från andra elever, det sociologerna kallar för ”othering”. Olika diagnosgrupper skildras närmast som en annan art. Det andra diket utgörs av risken att vi inte ser att elever befinner sig i svårigheter. Andra dilemman gäller hur delaktigheten, rätten att närvara i klassrumment, ska balanseras mot vissa elevers behov av att få stöd i mindre grupp. Det finns till exempel en stor mängd forskning som visar att elever som får svårigheter att lära sig läsa och skriva kan ha hjälp av att få stöd i en mindre grupp eller kanske ännu hellre i ett-till-ett undervisning. Det går att urskilja en rad sådana dilemman som undervisningssystem har att balansera.
Det är två poäng med ett dilemmaperspektiv som jag vill lyfta fram här. För det första finns det en stark etisk dimension i perspektivet. Visst behöver elever stöd men vilken rätt har vi att tillskriva elever identiteter som ytterst grundar sig i en distinktion mellan normalitet och onormalitet? Här blir jag lite orolig när det alltmer talas om tidig identifiering av problem. Givetvis är det bra om ett barn som har svårigheter inom något område får rätt stöd och stimulans. Men det finns också en risk i att vi tidigt i livet skriver in barn och elever i identiteter som ytterst bygger på deras svårigheter. Här finns alltså, utifrån ett dilemmaperspektiv, en etisk dimension. Den andra poängen rör betydelsen av maktfrågor. Tanken att vi måste hitta en balans mellan olika dilemman leder till en viss ödmjukhet inför att vi faktiskt uppfattar saker och ting utifrån olika perspektiv. En viktigare fråga än den om vilket perspektiv som är korrekt blir då frågan om vem som ska bestämma vilket perspektiv som ska gälla. Den här typen av etik- och maktfrågor tycker jag diskuteras alldeles för lite inom svensk specialpedagogik.
Nilholm, Claes. (2007) Perspektiv på Specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur.
I ytterligare en blogg "Dilemmaperspektivet del 2" utvecklar jag det resonemang som förs här:
https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/dilemmaperspektivet-del-2
Efterskrift 10/18 2017
Konsten att urskilja perspektiv
Den direkta anledningen till att jag kompletterar bloggen om dilemma-perspektivet med denna eftertext är Lisa Asp-Onsjös text om specialpedagogik i boken Lärande, Skola, Bildning (se referens nedan). Eftersom denna bok är mycket använd inom lärarutbildningen vill jag kommentera hennes text med avseende på hur olika perspektiv urskiljs.
Det är en mycket viktig och central uppgift för forskningen inom det specialpedagogiska området att urskilja vilka de grundläggande perspektiven inom området är. Det går inte att förvänta sig att en samsyn nås, men det är viktigt att det förs en diskussion där olika förslag på indelningar ställs mot andra och där varje forskare som föreslår en ny indelning förhåller sig till tidigare förslag.
När jag för ett antal år sedan föreslog indelningen i kompensatoriskt-, kritiskt- och dilemmaperspektiv byggde detta på en noggrann genomgång av de perspektiv som föreslagits av andra forskare. Resultatet av analysen presenterades i tidskriften Pedagogisk Forskning i Sverige. Eftersom tidskriften är ”peer-reviewed” innebar det att andra forskare granskade om argumentationen och slutsatserna var hållbara. Slutsatserna handlade om vilka grundläggande perspektiv det är rimligt att urskilja och hur dessa bör benämnas.
I princip alla forskare var då överens om att urskilja två grundläggande perspektiv. Jag föreslog ett tredje, dilemmaperspektivet, som till stora delar bygger på Allan Dysons och hans medarbetares arbeten. Allan Dyson är enligt min mening den intressantaste teoretikern inom det specialpedagogiska området och förde, tillsammans med sina medarbetare, en argumentation som enligt mig förnyade idén om grundläggande perspektiv.
Min poäng är givetvis inte att jag skulle ha någon sorts monopol på att formulera vilka de grundläggande perspektiven är. Däremot insisterar jag på att diskussionen om och analysen av grundläggande perspektiv tar sin utgångspunkt i ett vetenskaplig angreppssätt till området.
Asp-Onsjö urskiljer tre perspektiv: ett individorienterat, ett strukturorienterad och ett diagnosorienterat perspektiv. Asp-Onsjö gör inget av det som förespråkas ovan, det vill säga sätter sin indelning i relation till tidigare indelningar eller argumenterar för varför just dessa perspektiv ska urskiljas eller varför de ska ha de benämningar hon valt. Hon refererar heller inte till något vetenskapligt arbete där hon genomfört en sådan analys.
Sett i ljuset av tidigare diskussioner är det lätt att se Asp-Onsjös indelning som att hon urskiljer de två perspektiv som närmast alla är överens om. Sedan skiljer hon mellan ett ”individorienterat” och ett ”diagnosperspektiv”, något jag inte sett någon göra tidigare eftersom de ses som två varianter av samma perspektiv.
Jag kan alltså inte se att hon tillför något till den vetenskapliga diskussionen om perspektiv, snarare tvärtom. Framställningen underlättar heller inte för lärarstudenterna. Det blir inte lätt för dessa att orientera sig bland perspektiven när nya indelningar föreslås och benämns utan att det relateras till tidigare indelningar och benämningar Att välja att inte heller låta lärarstudenterna på ett tydligt sätt ta del av de helt grundläggande insikter som förts fram av Dyson och hans medarbetare är ett förvånansvärt beslut.
Asp-Onsjö, Lisa. (2017) Specialpedagogik – arbete med elever i svårigheter. I U. Lundgren, R, Säljö och C. Liberg (red), Lärande, skola, bildning. Stockholm: Natur och Kultur.
Nilholm, Claes. (2005) Specialpedagogik – vilka är de grundläggande perspektiven? Pedagogisk forskning i Sverige, 10(2), 124-135.
