Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Inkludering - behöver vi ett nytt ord/uttryck?

Inkludering - behöver vi ett nytt ord/uttryck?

Ordet ”inkludering” introducerades eftersom tidigare ord såsom integrering och mainstreaming urholkats. Nu har inkludering också alltmer kommit att handla om var utbildningen äger rum snarare än om kvalitéer i utbildningen. På så sätt börjar bruket av ordet inkludering alltmer påminna om hur orden integrering och mainstreaming kom att användas.

Kanske finns det något gemensamt i dessa tre ord som för bort tanken från vad många tycker att diskussionen om inkludering egentligen bör handla om, det vill säga hur klassrumsmiljöer ska gestaltas för att passa alla elever?  

 

Det spatiala i fokus

Alla de tre orden mainstreaming, integrering och inkludering är exempel på metaforer som ger det rumsliga en central plats. De uttrycker (önskemål om) förflyttningar i rummet.

Mainstream betyder bokstavligen att elever i olika typer av svårigheter ska gå i vanliga klasser och skolor.  Annorlunda uttryck, side-streams (som särskilda undervisningsgrupper, specialklasser och specialskolor) ska så att säga förflyttas in i huvudfåran.

Med integrering brukar avses att två saker som varit åtskilda ska föras samman och bilda en helhet. Det engelska order ”integer” används exempelvis i matematiken för att beteckna hela tal. Det handlar alltså också här om en rörelse i rummet, till skillnad från mainstreaming säger dock inte själva ordet så mycket om de inbördes relationerna mellan delarna. Det går att argumentera för att helheten som bildas ska vara något kvalitativt nytt, samtidigt leder konstruktionen in-tegrera till tanken att elever i olika typer av svårigheter ska in i, placeras, i det vanliga klassrummet.

Inkludering, slutligen, förefaller också handla om en förflyttning och innehåller också stavelsen -in. Några ska in (be in-cluded) i något. Således uppfattas också inkludering ofta som att elever i olika typer av särlösningar ska flyttas in i vanliga klasser.

Som vi kan se finns det närmast något i själva orden som för bort tanken från idé-innehållet att den ”vanliga” undervisningen ska inbegripas i diskussionen. Det kan vara en anledning till att ”placeringsdefinitionen” av inkludering varit så livaktig. Men det är givetvis inte den enda anledningen.

Ord används för att uttrycka vår förståelse och våra uppfattningar och placeringsförståelsen av inkludering passar väldigt väl in i ett traditionellt specialpedagogiskt tänkande där målet är att placera elever i olika typer av svårigheter i vanliga klasser, oftast utan att den ”vanliga” undervisningen problematiseras.

Många ville med ordet ”inkludering” alltså lansera ett nytt begrepp för att tänka kring undervisningen där begreppet innefattar att den vanliga undervisningen ska problematiseras och omgestaltas. Sedan togs ordet, men inte begreppet/tankehållet, över av andra som knöt det till sina vanliga sätt att tänka om undervisningen (elever med funktionsnedsättningar/i behov av särskilt stöd ska placeras i vanliga klasser).

Vi kan alltså slå fast att användningen av ordet inkludering kanske inte har förändrats så mycket som vi tror dels eftersom ord sällan har den kraften men det har heller kanske inte varit rätt ord för att utmana ett mer traditionellt tänkande?

 

Två kandidater

Vad som eftersöks är alltså ord/uttryck som tydligare uttrycker en utmaning av en mer traditionell specialpedagogik byggd på särlösningar.  De bör tydliggöra att den vanliga undervisningen ska inbegripas i diskussionen och ordet/uttrycket ska svårligen reduceras till att endast handla om var elever i olika typer av svårigheter undervisas.

Som jag ser det finns det åtminstone två kandidater som har potential att uppfylla dessa villkor:

  • Design for all
  • Inkluderande lärmiljöer

     

    I det följande kommer jag kort att diskutera deras för- och nackdelar. Det bör noteras att mina kandidater till skillnad från de tidigare är uttryck och inte ord.

     

    ”Design for all” är ett uttryck som jag tror har sin upprinnelse i disability-studies, det vill säga den gren av forskningen kring funktionsnedsättningar som i många fall knyter forskningen till en identitetspolitisk agenda. Annorlunda uttryckt är utgångspunkten att människor med funktionsnedsättningar marginaliserats i samhället och att forskningen bör bidra till att flytta fram deras positioner.

     

    ”Design for all” innebär att sammanhang och miljöer ska utformas så att alla har möjlighet att vara delaktiga. Ett enkelt exempel kan förtydliga resonemanget. I stället för att ”handikapp-anpassa” en buss utformas bussar från början så att alla kan åka med dem. Detta resonemang är givetvis överförbart till skolan. Till exempel har Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) utformat ett väl genomtänkt material som ska underlätta för skolor att göra sina miljöer mer tillgängliga:

     

    https://www.spsm.se/stod/tillganglighet/varderingsverktyg-for-tillganglig-utbildning/

     

    Begreppet ”Design for all” har den fördelen att det inbegriper alla elever. Det som kan vändas mot ordet är att det utelämnar den spatialitet som kännetecknade mainstreaming, integration och inkludering och som beskrevs ovan. Även om inkludering enligt min mening inte bör definieras som platsen för utbildningen är ändå platsen för utbildningen viktig för det begrepp vi söker.

     

    Inkluderings-diskussionen har nämligen till stor del handlat om att särlösningar ska överges och den aspekten riskerar möjligtvis att tappas bort med beteckningen ”design for all”. Det går till exempel att påstå att ”design for all” kan innebära att särlösningar erbjuds vissa grupper för att det passar dem. Jag tror att det finns en liknande möjlighet i tolkningen av ett ord som delaktighet.

     

    ”Inkluderande lärmiljöer” är kanske min egen favorit i det här sammanhanget. Ordet behåller den spatiala dimensionen samtidigt som det blir tydligt att det är miljön som ska förändras för att passa alla. Det är också så att detta begrepp verkar börja användas alltmer. En risk med detta uttryck är att endast lärande i en smal mening fokuseras, det vill säga uppnående av kunskapsmål, och inte mer komplexa aspekter av lärandet och skolans breda uppdrag.

     

Är det viktiga vilka ord vi använder eller vad vi menar?

Svaret på frågan i rubriken är nog att det viktiga är vad vi menar men för att kommunicera vad vi menar måste vi vara tydliga med vad hur vi använder orden. Om vi söker ett begrepp som innebär att skolor och klassrum ska utformas så att alla elever har en plats där och möta en undervisning av god kvalité kanske beteckningen ”inkluderande lärmiljöer” har en större potential att bära detta idé-innehåll än vad ordet inkludering haft.

 

Utifrån det inkluderingsbegrepp jag använt är inte inkludering speciellt kontroversiellt som mål. Vem kan vara emot att alla elever ska ha en bra skolsituation och att vi ska undvika särlösningar? Frågan blir i stället hur detta mål ska kunna uppnås och till vilken grad det kan uppnås.

 

I detta sammahang kan det också vara på sin plats att notera, som den danska forskaren Janne Hedegaard Hansen (2012) påpekat, att även en inkluderande lärmiljö kommer att ha sina gränser för vad som ryms inom den. Principen att elever som ”normalt” ska tillhöra en klass enligt närboende-principen också ska få tillhöra denna tar ju till exempel inte hänsyn till boende-segregationens konsekvenser. Ett inkluderande klassrum i exempelvis Danderyd har ju på förhand uteslutit elever på grund av socioekonomiska faktorer (https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inludering-pa-systemniva-ett-sorgligt-kapitel).

 

Men det är också omöjligt att tänka sig en gemenskap som inte har normer och värderingar som utesluter och sanktionerar vissa beteenden. Även i en välfungerande gemenskap är det ett dilemma att hitta en balans mellan det gemensamma och det individuella. Därför är det bäst att se innebörden av inkluderande lärmiljöer som något som till delar är statt i förändring.

 

Hedegaard Hansen, J. (2012) Limits to inclusion. International Journal of Inclusive Education, 16(1), 89-98.

 

0 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv