Här-är-du Här-är-du

Bloggar Bloggar

Specialpedagogik bör inte ses som ett tvärvetenskapligt område

Specialpedagogik bör inte ses som ett tvärvetenskapligt område

Ofta hörs påståendet att specialpedagogik är ett tvärvetenskapligt kunskapsområde. Detta ställningstagande har avgörande betydelse för hur man ser på specialpedagogiken och dess uppgifter. Som rubriken signalerar är jag skeptisk till att se specialpedagogik som ett tvärvetenskapligt kunskapsområde.

Jag kommer i det följande att argumentera för att specialpedagogiken snarare bör ses som en del av pedagogiken. Det betyder inte att specialpedagogiken inte har viktiga relationer till andra kunskapsområden, såsom exempelvis pyskologi och sociologi, men att det pedagogiska/didaktiska är områdets centrum.  Innan jag återkommer till frågan om områdets tvärvetenskaplighet kommer jag att diskutera specialpedagogikens relation till pedagogiken.

 

En ”speciell” pedagogik?

De flesta skulle förmodligen hålla med om att specialpedagogik handlar om svårigheter som uppstår i framför allt skolan. Specialpedagogiken kan sägas ha ungefär samma fokus på undervisning och socialisation som pedagogiken med den skillnaden att svårigheter står i centrum för specialpedagogiken. Sådana svårigheter har, som inte minst svensk specialpedagogiks nestor Bengt Persson så ihärdigt och vällovligt påpekat, traditionellt förklarats med ett kategoriskt perspektiv vars utgångspunkt är att vissa elever har brister beroende av på sin biologiska konstitution och/eller sin bristande hemmiljö.

Dominansen av det kategoriska perspektivet har inneburit att specialpedagogiken haft fokus på individen. Annorlunda uttryckt kan det sägas att individers brister och tillkortakommanden kommit i förgrunden medan utbildningssammanhanget hamnat i bakgrunden. Såtillvida finns en lång tradition av medicinsk, psykologisk och även pedagogisk forskning som försökt skapa kunskap om vad som fattas dessa elever och vilken specialpedagogik som ska kunna avhjälpa deras fel och brister.

Jag har i en tidigare blogg skrivit om forskningen om arbetsminnets roll vid ADHD och dyslexi. Det är ett typiskt exempel på sådan forskning som jag beskrev i förra avsnittet. Tanken är att genom att träna individens specifika svagheter kommer denne att bli starkare och mer normalfungerande. Dock är det ett faktum att lite ”brist-specifik” pedagogisk träning visat sig fruktsam. Tvärtom har det visat sig att den pedagogik som är bra för ”normala” elever generellt sett även fungerar för elever i behov av särskilt stöd/med funktionsnedsättningar. Ibland vänder man på resonemanget och menar att den pedagogik som är bra för elever i behov av särskilt stöd/med funktionsnedsättningar är bra för alla elever.

Det betyder inte att vissa funktionsnedsättningar/svårigheter kräver speciella pedagogiska åtgärder, till exempel innebär blindhet att elever behöver genomgå specifik träning i att exempelvis orientera sig i rummet och att läsa braille.  Denna specificitet verkar dock snarare vara undantag snarare än regel, även om man inte ska underskatta betydelsen av högteknologiska lösningar som ibland kan ta sin utgångspunkt i själva funktionsnedsättingen.

 

En bredare pedagogik

Det verkar dock nästan som att det som varit problematiskt, snarare än specifika elever, varit att skolor inte förmått undervisa alla elever i ett sammanhang. Särlösningar har uppstått eftersom den vanliga undervisningen har förutsätt en ”normalelev” och att det därför har behövts skapas separata pedagogiska sammanhang med tillrättalagd pedagogik för ”avvikande” elever. Om vi accepterar den tanken blir den logiska följden att ifrågasätta att vissa elever närmast uteslutits från både pedagogisk teori och praktik.

Historiskt sett har således vissa elever identifierats som avvikande i skolsystemet och i efterhand har ett kunskapsområde kring dessa elever formerats vilket idag tar sig uttryck i specialpedagogik. Specialpedagogiken är därmed på ett sätt fast i sina egna historiska betingelser.  Ett sätt att öppna upp (special)pedagogiken för elevers olikhet är att tala om en inkluderande pedagogik. Den pedagogiska vetenskapen och praktiken kommer då att ha elevers olikhet, snarare än en bild av en normalelev, som sin utgångspunkt.

 

Risker med att kalla området tvärvetenskapligt

Om vi utgår från att specialpedagogiken kan och bör närma sig pedagogiken och ha sitt fokus på undervisningsfrågor blir det problematiskt att se det som ett tvärvetenskapligt område. Det signalerar ju att andra vetenskaper såsom till exempel sociologi och psykologi också ska kunna göra anspråk på kunskapsområdet i närmast lika hög grad som pedagogik. Men ett av specialpedagogikens problem är ju just att den reducerats till psykologi/medicin och ibland också till sociologi.

För mig är det obegripligt att dessa vetenskaper ska ha ett sådant inflytande över studier av undervisningssvårigheter. Därmed inte sagt att de är betydelselösa, tvärtom. Men det förefaller rimligare att betrakta dem som gränsområden snarare än vetenskaper som verkar inom specialpedagogiken. Sådana gränsområden har alla samhälls- och humanvetenskaper. Jag tror det är viktigt för specialpedagogiken att få klart för sig att det är det pedagogiska och didaktiska som står i centrum.

Det synes mig som om definitioner av specialpedagogik som tvärvetenskap liknar definitioner av handikappvetenskap. Men då har man missat den uppenbara skillnaden mellan dessa områden som innebär att specialpedagogik redan i sin benämning ställer pedagogiken i centrum.

Kunskapsområden och makt

Vetenskaper och kunskapsområden är inte för evigt fastlagda utan de etableras i sociala sammanhang och förändras med sådana sammanhang. Att ett område blir föremål för vetenskap för med sig att endast vissa personer får legitimitet att skapa kunskap om området utifrån de teorier och metoder som blir vedertagna inom det vetenskapliga området. När en vetenskap har ett starkt tolkningsföreträde kan vi tala om en disciplin. En stark disciplin ställer bestämda krav på hur den forskarutbildning ska se ut som ger rätten att verka som självständig forskare inom disciplinen.

Att ett område vetenskapliggörs innebär inte att det upphör att skapas annan kunskap om området, till exempel den kunskap som praktiker genererar, men det är den vetenskapliga kunskapen som ses som grundläggande. Att specialpedagogiken karakteriseras som ett tvärvetenskapligt område kan ur det perspektivet ses som uttryck för en svag disciplinering av området. Här är det inte så viktigt exakt vad du är forskarutbildad i om du bedriver specialpedagogisk forskning. Jag tror tvärtom att det är viktigt att de som bedriver forskning om specialpedagogiska frågor har en gedigen bakgrund inom pedagogik och specialpedagogik, men givetvis också är bevandrade i relevant kunskap från närliggande områden. Det är dock viktigt att kunna skilja på kärna o periferi.

2 kommentarer
kommentarer
Lägg till kommentar
Claes Nilholm
Skickat 2018-02-01 17:53.
Hej Malin ursäkta ett sent svar men det har varit problem med kommentatorsfunktionen. Det är en jätteviktig fråga du ställer. Vi vet att många elever med autism har en icke-fungerande situation i skolan och det är förstås ett mycket allvarligt problem. Det går givetvis inte att ge generella svar på sådana frågor utan det behövs först en noggrann kartläggning av elevens situation, som utgår från ett antal frågor.
Eleven beskrivs av dig utifrån sina svårigheter och diagnoser och det är viktigt, men vad är intressena, vad är styrkorna? Hur tolkar berörda pedagoger hans skolsituation vad gäller trygghet, trivsel, kamrater, lärande? På vilket sätt kan eleven uttrycka sig och sina åsikter och vad han anser om saker och ting? Hur ser föräldrarna på pojkens situation? är några exempel på viktiga frågor. Skolan har också möjlighet att vända sig till SPSM för att få specialpedagogiskt stöd.
Jag anar också en kritik i din kommentar mot att det sysslas för mycket med teori och begreppsanalyser. Jag håller inte med dig, jag tror en diskussion om de här frågorna vinner på om vi är tydliga med våra teorier och med vad vi menar med orden.
Malin Holm
Skickat 2018-01-02 19:47.
Jag undrar om du skulle vilja formulera - ur ditt teoretiska perspektiv - hur en inkluderande skola skall se ut och vara organiserad för att en elev som börjar skolan, med språkstörning, auditiv perceptionsstörning och autism, kan få sina behov tillgodosedda i den inkluderande skolan? För att vara konkret en person för vem det är mycket krävande att sätta ihop ljud till mening, och sedan också att förstå och tolka innebörden av andras ord och beteenden. Jag saknar konkretiseringar i diskussionen vilket är störande, eftersom tiden är knapp med tanke på hur många som inte får en skolgång på sina villkor idag, och det inte känns som vi har tid att fastna igen och igen i begreppsdiskussioner. Eftersom du är en mycket tongivande person i debatten vill jag fråga dig direkt hur detta kan uttryckas på ett i din mening korrekt språk. Hur skall det praktiskt gå till att det här barnets skolvardag blir en positiv och möjlig erfarenhet. Vad är det som krävs för att vi skall komma dit och vad kallas det? Hur skall skolan fungera för att en som förälder med rimlig tillförsikt skall kunna se sitt barn börja där. tack på förhand, mvh Malin Holm

Artikelpresentatör Artikelpresentatör

Om Claes Nilholm

Claes Nilholm

Jag heter Claes Nilholm och är professor i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik vid Uppsala Universitet. Jag bloggar om forskning om pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet, men tar också upp frågor om relationen mellan forskning och praktik och ibland också skolpolitiska frågor.

l ett Youtube-klipp diskuterar Bengt Persson och jag specialpedagogiska frågor. https://www.youtube.com/watch?v=BQMHuMu3low

Archive Navigation Portlet

Arkiv